Guds eviga makt

Predikan av Arne Imsen 1979

Vi skall läsa ur Domarboken, en av bibelns mest intressanta, lärorika böcker.
Det är en lärorik bok därför att där ser vi hur teokratin tar form och hur den bryts. Det är två oförenliga principer som där brottas mot varandra: Det är å ena sidan denna teokratiska styrelse som skulle vara det typiska, det mest kännetecknande för det här folket vi läser om. Men å andra sidan har vi influenserna från omgivningen, alla mer eller mindre fullt begripliga invändningar som människor gör mot det gudomliga, och hur man också i avgörande situationer låter det mänskliga bli vägledande med allt vad det innebär.
Vi är synnerligen kortsiktiga och vanligtvis väljer vi sådana problemlösningar som ger omedelbart resultat – som vi tror blir en lycklig lösning.
Men det är trots allt så, hur svårt det än är att inse det i varje enskild situation, att det Gud sagt det står sig i alla tider. Det är inte bara tillämpbart, utan man måste underordna sig det om man inte ska förlora det som andra generationer genom stora personliga uppoffringar erövrat.
I Dom 6 heter det i Jesu namn:
-Och Herrens ängel kom och satte sig under terebinten i Ofra som tillhörde abesiriten Joas. Dennes son Gideon höll då på att klappa ut vete i vinpressen för att bärga det undan Midjan. För honom uppenbarade sig Herrens ängel och sade till honom: "Herren är med dig, du tappre stridsman.” Gideon svarade honom: ”Ack min Herre, om Herren är med oss varför har då allt detta kommit över oss och var äro alla hans under om vilka våra fäder hava förtäljt för oss och sagt: ”Se, Herren har fört oss upp ut Egypten, nu har ju Herren förskjutit oss och givit oss i Midjans våld.” Då vände sig Herren till honom och sade: ”Gå åstad i denna din kraft och fräls Israel ur Midjans våld, se, jag har sänt dig”. Han svarade honom: ”Ack Herre, varmed kan jag frälsa Israel. Min ätt är ju den oansenligaste bland Manesse och jag själv den ringaste i min faders hus.” Herren sade till honom: ”Jag vill vara med dig så att du skall slå Midjan såsom vore det en enda man." Men han svarade honom: ”Om jag har funnit nåd inför dina ögon, så låt mig få ett tecken att det är du som talar med mig. Gå icke bort härifrån förrän jag kommit tillbaka och hämtat ut min offergåva och lagt f ram den för dig”. Han sade: ”Jag vill stanna till dess du kommer igen.”
Då gick Gideon in och tillredde en killing, så ock osyrat bröd av en efa mjöl, därefter lade han köttet i en korg och hällde spadet i en kruka . Sedan bar han ut det till honom under terebinten och satte fram det. Men Guds ängel sade till honom: ”Ta köttet och det osyrade brödet och lägg det på berghällen där och gjut spadet däröver.” Och han gjorde så. Och Herrens ängel räckte ut staven som han hade i sin hand och rörde med dess ända vid köttet och det osyrade brödet. Då kom eld ut ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet och därvid försvann Herrens ängel ur hans åsyn. Då såg Gideon att det var Herrens ängel och Gideon sade: ”Ve mig, Herre, Herre eftersom jag nu har sett Herrens ängel ansikte mot ansikte". Men Herren sade till honom: ”Frid vare med dig, frukta icke, du skall icke dö.” Då byggde Gideon där ett altare åt Herren och kallade det ”Herren är frid”. Det finnes kvar ännu idag i det abesiritiskaOfra. (Dom 6:11-24)

Jag tänker inte se det här i ett historiskt perspektiv utan i ett profetiskt. Då kan det ju vara på sin plats att påminna om Gideon, hans början, det vill säga inititalskedet till det som i Skriften kallas för befrielseverket.
Går vi sedan fram till NT så möter vi också där Gideon, men där icke i begynnelsen av hans tjänst och hans krig, men fastmer i slutet där hela hans historia tecknas med några få men dock mycket hedrande uttryck. Han presenteras som troshjälte och det sägs här i trons höga visa i vers 32:
-Vad ska jag nu vidare säga, tiden bleve mig ju för kort ifall jag skulle förtälja om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och profeterna. (Hebr 11:32)
Efter den här katalogen av gammaltestamentliga profiler adderas deras insatser ihop till det vi skulle kunna kalla för stora, helt otroliga bedrifter. Men det här klingar inte så särskilt behagligt i våra öron, vi kanske kan bli störda av själva formuleringarna och framställningssättet i den här redogörelsen för vad som ligger bakom.
”Vad skall jag nu vidare säga, tiden blev mig ju för kort ifall jag skulle förtälja om Gideon, Barak, Simson och Jefta...” Alla de namnen hör egentligen hemma inom en bestämd period i Israels historia och den tiden kallas för domaretiden. Det är den som är så intressant, för där kan man egentligen säga att vi i gammaltestamentlig tid möter församlingen. Innan monarkin blir ett faktum i Israel ser man tydliga drag av Guds framtida planer avseende sitt folk. Vi får se en kämpande skara, i strid mot överväldigande krafter som är oändligt beroende av Guds direkta ingripande. De saknade befästa städer och armèer. I varje nödsituation är de praktiskt taget hänvisade till Guds direkta ingripande. Detta ställer ett ganska stort moraliskt krav på det här folket, mer än senare, då monarkin är utvecklad och Israel har utrustat sig med en arme och fått befästa städer.
Man kunde säga att, på ett sätt så möter vi här den fria och rörliga församlingen som lever i en ständig konflikt med starka omkringliggande makter och som just på grund av dessa förhållanden är så oändligt beroende av Guds direkta ingripande. Det innebär att de har ett mycket större moraliskt ansvar, de hade nämligen inte delegerat något utav det ansvar som jag nu talar om till någon enskild individ eller byggt upp en institution som skulle kunna representera folket.
Moraliskt sett ställdes det väldiga krav på dem och detta i sin tur nödvändiggjorde att de höll gudstjänsten ren och obesmittad, ty om deras relationer till den Gud de dyrkade stördes, kom hela deras liv att därigenom på ett eller annat sätt störas och försvåras.
De här två tingen är väldigt viktiga; en hög moral och en hög stridsmoral med ett innerligt gudsliv och en ren och obesmittad tillbedjan. Det är stora ting det. Det är gudomliga egenskaper, något av Guds eget väsen som måste ta form och få dessa underbara resultat. Deras insatser stod i direkt proportion till deras överlåtelse åt Gud. Det fanns ett klart och tydligt samband mellan de här två tingen. De segrade med Gud, då var det rika segertider, då fanns det ingen gräns på framgången. Men då gudsuppenbarelsen gick förlorad, var det på grund av tvivlets skuggor. Detta är en rik och underbar undervisning, det ligger någonting väldigt lärorikt i den. De hade alltså inga yttre attribut, inga andra kriterier än just detta – att de var Guds folk. Gud själv svarade för dem och då detta förhållande stördes av tvivlets skuggor eller kompromisser, eftergifter, diplomatiska eftergifter, naturligtvis välmotiverade och synnerligen mänskliga, då dessa blev bejakade och skapade helt nya attityder, så visade det sig ganska snart i nederlag. De blev fångar i sitt eget land, fångar på sitt eget territorium.
Men när förhållandena är som de bör vara då heter det så här:
-Om dessa som genom tron besegrade konungariken, övade rättfärdighet, fingo löften uppfyllda, tillstoppade lejons gap, dämpade eldens kraft, undkommo svärdets egg, blevo starka från att ha varit svaga, blevo väldiga i krig...
Bland dem är alltså Gideon. Under en kort period, några decennier, inträffar det många förunderliga ting som på ett alldeles speciellt sätt uppenbarar Guds särskilda avsikter med sitt folk.
Vi brukar tala om landet och vi pekar på det som om Guds mål för sitt folk vore landet. Jag är inte övertygad om att så är fallet.
Det är självklart, trons folk måste ha ett territorium, men detta ska ju vara nerslagsområde eller operationsbas för Guds härlighet. Det är det som är avsikten. Guds vilja skall alltså fortgående förverkligas och folket skulle, genom Guds egen närvaro fostras att bli präster för hela människosläktet. De skulle alltså utrustas med speciella prästerliga funktioner. Följaktligen skulle de ha en speciell plats, en speciell behörighet, en särskild ordination att inför Gud företräda hela mänskligheten. De skulle vara mänsklighetens förebedjare och genom deras böner skulle hela den övriga mänskligheten komma till kunskap om den sanne Guden, Israels Gud.
Men det var där det svek. Vi kan inte undervisa människor om Gud mer än det vi själv vet om honom. Kunskapen som vi ska förmedla till människorna får aldrig vara teoretisk, utan den måste vara överbevisande och överbevisande blir kunskapen först då löfte blir erfarenhet. Utan erfarenhet blir det teorier och det kan vara intressanta diskussionsämnen, det kan vara intressanta religiösa debatter, men det leder inte fram till någonting. Det kan vara dialoger och man kan föra samtal som i och för sig kan ha ett visst värde. Det kan resultera i ett utbyte av åsikter, en kommunikation för att överbrygga missförstånd eller fientligheter. Men det blir inget bestående resultat. Därför måste den kunskap som skall förmedlas ha upplevelsens signum. Saknas det då är den knappast mer än orden. Det blir ord och tankar som kan uttalas logiskt, litterärt, poetiskt, och som kan vara intressant, kulturellt eller vetenskapligt, men som aldrig förmår besegra de makter som ligger Guds verk emot.

Därför står dessa namn vi läser som portalfigurer till epoker. Det finns en Gideon-epok, en Barak-epok, en Simson-epok och det finns en Jefta-epok under domaretiden. Men gemensamt för dem alla är detta att de under hela epoken, så länge de själva levde och var närvarande i Israel, utövade ett vägledande inflytande så att Israels folk bevakade och vårdade sina heliga Guds-relationer. Ingenting fick störa det. Under de tiderna var de oslagbara.
Det fanns en Gideon-epok och den börjar i Domarbokens sjätte kapitel med det här märkliga uttrycket: ”Begynnelsen till befrielsekriget”. Bara där tycker vi att det är något olustigt. Uttrycket ”befrielsekrig” passar ju inte för pacifister.
Befrielsekrig – och då vi dessutom upplever att det är konflikter mellan människor, då tycker vi att det passar inte humanister. Här står pacifisten och humanisten och funderar. Strid mellan folk, strid mellan grupper, kan det vara något gudomligt och idealiskt?
Så läser vi om att folk fördrevs och då upplever vi obehag igen. Här står demokraten och kastar in sitt veto. Så har vi redan tre orsaker att liksom protestera mot Guds handlingssätt. Förnuftiga, viktiga, mänskliga, begripliga argument... Kan det vara riktigt att handla på det här sättet, kan det vara gudomligt? Eller, den allt överskuggande frågan – kan det vara kärleksfullt? Det beror på att vi har ett otroligt kortsiktigt perspektiv. Jag böjer mig verkligen ödmjukt för Guds uppenbarelse och känner icke den minsta frestelse till att gripa till överord genom att på ett oriktigt och orättfärdigt sätt dra upp gränser mellan individer och grupper, mellan människor och människor, men mina vänner, det är inte jag som gör det och det är väldigt meningslöst att fråga Mästaren: varför gör du så här, när man själv är leret i hans hand? Han formar det inte efter lerets avsikter och önskemål utan utifrån sina egna, eviga avsikter
Det enda jag kan säga det är: Gud är trofast! Även om striden får den här karaktären så är Gud trofast. Det är inte vi som sätter gränserna, det är han. Även om det får den här karaktären så måste vi säga Gud är trofast!
Nu heter det:
-Dessa som genom tron besegrade konungariken, övade rättfärdighet, fingo löften uppfyllda, tillstoppade lejons gap, dämpade eldens kraft, undkommo svärdets egg, blevo starka från att ha varit svaga, blevo väldiga i krig och drevo främmande härar på flykten.
Det var mycket på en gång, att bita i, att fundera på, mycket också att kanske analysera, definiera, överföra och tillämpa. Kanske också till sist identifiera sig med. Är det så – är det en strid för mig, för oss? Är det en strid som angår oss som vi på ett eller annat sätt är delaktiga i, en strid som begynte men inte har slutat utan fortsatt pågår i nya tidsåldrar. Den tar nya former, på nya områden. Det är en strid som ingen kan komma ifrån utan som man måste vara beredd att ta. I så fall är det verkligen viktigt att vi lär av Gideon, att vi lär av Barak, av Jefta, av Simson att vi lär av hela den här skaran. Vi måste lära av dem. De har säkerligen något mycket väsentligt att undervisa oss om.
Egentligen är det nog på det här sättet att vi liksom kan skära ut en sektor ur frälsningshistorien och förkasta den eller förälska oss i den, förskjuta den eller bejaka den och liksom välja och vraka allt eftersom det passar oss själva, våra egna förutfattade meningar, våra fördomar, traditioner eller den allmänna religiösa uppfattningen. Men himmelen tar föga hänsyn till de förbehåll som självbevarelsedriften, vår religiositet och det som våra intellektuella problem dikterar. Striden är av sådan karaktär att den praktiskt taget är total och den kräver ett totalt engagemang. Vi ska se hur man kommer fram till en punkt där man slutar diskutera, ventilera, debattera, där man slutar att dissekera och liksom plocka ur den heliga historien vissa delikatesser som smakar gott och som ger intryck av att passa mig.

Vi är inne i en strid som är total och vi kan inte välja front, fiende, metod, utrustning, det har Herren gjort för oss eftersom han vet fiendens kapacitet, fiendens metoder, fiendens operationsmetoder, fiendens list, han vet det och därför har han utrustat sitt eget folk med avseende på att vi ska vinna seger och icke lida nederlag. Han håller på att lära oss den andliga stridens ABC så vi inte står vapenlösa, håglösa eller odisciplinerade, utan är samlade, koncentrerade, utrustade med de vapen som har möjligheter att vinna seger. Men framför allt med en mentalitet som är väsenslik hans egen.
I Timotierbrevet har jag gång på gång läst några förfärligt omoderna förmaningar. Det är omodernt för pingstfolk, för maranatafolk, för nyfrälsta och för gammalfrälsta. Det är omodernt för predikanter och för äldstebröder, det är omodernt för teologie doktorer och för evangelister. Det är så omodernt att det röner ett visst motstånd att bara läsa det. Det är problematiskt att det här är så kolossalt auktoritativt, så kategoriskt. Det finns ingenting av det vi skulle kunna kalla relativitetstänkande. Relativitet, ungefärligt, en tänkbar möjlighet eller ett alternativ. Det ställs upp för oss som den enda möjligheten och då kan man ju fråga sig om inte sådana kategoriska påståenden gör människor ensidiga, likformade, sekteristiska, isolerade och inkrökta.
Vi ska titta på det. Det är egentligen en erfaren man som talar till en yngre generation än han själv tillhör. Han har rika erfarenheter bakom sig. Vi hör att rösten skälver, han talar med gripenhet, men vi hör också att det är en oerhörd tyngd i budskapet, för han talar med överbevisning. Vi förnimmer att det är en otrolig känsla i det han säger, för att det inte är en underordnad han talar till eller en sidoordnad. Han talar till en son. Det finns ömma band och känsliga band som inte har någon annan jämförelse än att han hänvisar till det förhållande som existerar mellan far och son.
Vi förstår att aposteln ser sin unge väns situation, dels hans ensamhet, han ser också hans besvikelser. Starten var ju helt otrolig, men allteftersom tiden gick också entusiasmen förlorad. Det fanns flera skäl till deras attityder, jag bara konstaterar att aposteln manar och säger ”uppliva den nådegåva som finns nedlagd i dig..”
Alltså någonting hade trängts undan och han gör klart för honom att Gud icke har gett oss försagdhetens ande. Kanske fiendens operationsmetoder och fiendens sätt att ta sådana som en gång varit i Herrens tjänst, så blev han försagd. Då han dessutom var ögonvittne till det ohyggliga lidande som hans andlige fader fick genomgå, som illgärningsman, missdådare, i ett romerskt fängelse, kunde han inte fatta hur denne apostel skulle behöva genomgå sådana ohyggliga öden. Och han blev försagd. Men då kommer hälsningen från den prövade: ”Låt ingen förakta dig”, ”försumma icke att vårda..” ”uppliva den andegåva som finnes i dig”.
Se dig icke omkring på omständigheterna, lyssna icke på människor, gå in i den gudomliga tjänsten, låt dig icke hindras eller hämmas, av miljöer, argument, av det du ser och iakttar. Bär fram det inför Gud och gå in i din tjänst, i din heliga tjänst och låt de gåvor som nu ligger latent i ditt eget väsen ånyo komma i bruk och använd dem med frimodighet. Det är så mycket som vill påverka oss och stänga in oss, reducera oss och få oss att tiga. Det är så många ting som vill sänka oss, psyka ner oss, men då kommer budet: tänk på Jesus Kristus! Och så heter det: ”Bär också du ditt lidande”, hör här.., ”som en god Jesu Kristi stridsman!” Då börjar vi känna igen Domarboken och domarbokens beskrivningar av omständigheter och förhållanden. Låt oss läsa vad aposteln säger i det andra brevet, kap 2.
Det finns tvivlare, kritiker, översittare, det finns missmodiga och det finns högmodiga. Det finns förstå-sig-påare, det finns de som är okunniga, alltsammans det här finns representerat. Det finns överallt.

Gud, den rättfärdige domaren skall ge segerkransen åt sina tjänare på segerdagen, den stora dagen då han fäller det avgörande och sista utslaget. Se inte på dina problem och svårigheter, se inte på andras avfall och tvivel, se inte på vilddjurets framfart i folkhav och samhälle, men tänk på Jesus! Låt icke de ting som i och för sig är fullt sakliga och objektiva, påverka ditt sinne till fanflykt. Tänk på Jesus Kristus. Uppliva den nådegåva som finns i dig, bli förnyad i den helige Ande, bli smord, bli utrustad för att möta den situation som är för handen nu och de problem du möter, och kom ihåg: Guds ord bär icke bojor.
Man säger till Jesus: ”Din mor och dina bröder är utanför och väntar på dig..." De har rätt att göra sina krav gällande, rätt till din solidaritet, din tid, din kärlek, din sympati, din förståelse. De är utanför och väntar. Varför var de inte inne? Hade de kommit för sent? Tog de det som någonting självklart att släktskapen med Jesus skulle öppna dörrarna också in i det fyllda rummet? Att då Jesus hörde att de stod där utanför, skulle han då lämnat de skaror han just talade till och frotterat sig och samtalat med släkten och istället ägnat sig åt dem?
Då händer det något som får hela luften att dallra och jag förstår att en Ande av eld riktigt ordentligt fångar allas intressen i en rörelse som inte är en vanlig gest av artighet. Inte av överlägsenhet eller nonchalans. En rörelse som uttalar myndighet, en rörelse som uttalar både närhet och distans. Jesus säger: ”Dessa är mina bröder, mina systrar och min mor och min far”. Vilka? Dessa. Det är ett nytt liv, ett nytt släktskap, en ny stam, en ny ätt. Det är trons folk på fosterstadiet. Dessa. Vilka dessa?
Vilka är dessa som sitter och hör, vilka är dessa som kan åberopa naturliga relationer och förbindelser? Här baxnar jag inför tyngden av Jesu egna ord: -”...De som gör min himmelske Faders vilja”. Det är mina släktingar, mitt folk, mina bröder. Det är icke de som går i synagogan troget i första hand, de som ger allmosor i andra hand, de som är med i de årliga högtiderna, kyrkoårets högtider i tredje hand, de som vårdar gravarna i fjärde hand, de som läser ur de heliga skrifterna och lagen i femte hand, utan de som gör min himmelske Faders vilja.
Då kan man ju fråga sig – i vad mån är då detta att göra hans vilja i ett motsatsförhållande till alla våra strävanden? Ja, den frågan kan man ställa och den får man ge ett personligt svar.
Så här säger aposteln till sin unge vän:
-Bär ock du ditt lidande såsom en god Jesu Kristi stridsman, ingen som tjänar i krig låter sig insnärjas i näringsomsorger, ty han vill vara den till behag som har tagit honom i sin sold.
Förstår du av det här ordet, det första ledet i den mycket praktiska undervisning som Herrens tjänare ger sin arvtagare, åt den som skulle ta den mantel han själv skulle få lämna. Första ledet, vet du vad det var? Frihet. Men inte vilken frihet som helst, utan frihet för att behaga. Inte vem som helst, behaga honom som har kallat. En sann frihet. Den friheten måste verkliggöras på ett synnerligen påtagligt sätt och det är ingen ide att vi nu försöker göra någon tripp ut i rymden för att hitta orsaker, makter eller ting som den här Herrens tjänaren skulle frigöras ifrån. Det är verklighetsnära ting, jordnära ting, du behöver inte fara upp i rymden för att hitta det, det handlar om näringsomsorger. Är det möjligt att näringsomsorgerna kan bli ett hinder, kan bli en boja, kan bli ett fängelse. Är det möjligt att näringsomsorger kan äventyra Guds avsikter, kan förvandla en soldat till ett kronvrak. Det är en sak att gå under vid fronten, att gå under i striden, det är en annan sak att dö bakom linjerna på grund av självupptagenhet eller egoism.

Personligen tror jag att en av orsakerna till att Guds verk inte går vidare är att människor har alldeles för många försänkningar, försäkringar att vårda. De har alldeles för många underordnade solidariteter och lojaliter att klara av. Mor släpper dem icke, far släpper dem icke, samhället släpper dem icke, församlingen släpper dem icke, äldstebröderna släpper dem icke. De är bundna på ett felaktigt sätt och det kan synas som om de vore synnerligen solidariska och lojala.
Men se på dem, se på deras anletsdrag, de är bleka, se på färgen i deras ansikte, de lider av bleksot, blodfattig, syrebrist, se på glansen i deras ögon, den är inte frisk, den är inte ungdomlig och ännu mindre gudomlig. Den har förlorat glansen, det finns ingenting av rymd, hemlighet, lyskraft, entusiasm och vision. Se på deras hållning, de tänker mera på sina kläder, på sin man, på sin bostad, sin komfort, på sin standard, på sin bildning, utbildning och familjebildning.
De tänker på petitesser, de tänker på reliösa kuriositeter mera än de tänker på livet. De känner inte lust, håg, kraft, utan de är nöjda med traditionerna, fädernas erövringar. Därför blir de offer för livsleda, dorskhet och offer, bortskämda och orkeslösa. Man är bedövad av näringomsorger, berusad av tillfälliga framgångar. Man är uppe eller nere, alltefter som det går bra i tiden, större bank-konto, ytterligare en poäng i sitt betyg, och en ny merit för sin karriär.

Mitt i allt detta går Han och kallar: Son, dotter, ge mig ditt hjärta – icke din fritid, icke dina hobbies, ge mig ditt hjärta, låt mig få centrum i ditt liv! Icke för att du ska njuta, men att du ska fostras till en stridsman i Herrens armé, en stridsman under Andens inflytande, en stridsman genom Ordets livgivande kraft. Gud har icke kallat någon enda att bli ett ryggradslöst blötdjur, icke kallat någon att bli en religiös medelmåtta.
Gud vet vad världen och jorden innebär, därför har han vidtagit åtgärder som är nödvändiga för att vi ska bli stridsmän, övervinnare, segervinnare, som ska erövra förlorade områden och sedan i triumf gå hem till honom och dela äran tillsammans med honom på Sions höjder. Det är Guds avsikter.
Men Satan bedrar oss med sina förspeglingar, sina lockelser och då vi träder in på kompromissernas väg är vi snart hans fångar, för att inte säga våra egna. Herre, ta oss så vi inte lever i en förljugenhet, i ett bedrägeri, att vi inte på något sätt förklär oss, maskerar och bedrar oss. Herre, ta ut oss, för Sverige, för vårt folk, för din församling, för ditt rike, ta oss NU!
Ta ut oss som du tog Gideon, som du tog Jefta, som du tog Barak och låt oss bli portalfigurer för en ny epok, en Gideon-epok, en Jefta-epok. Vi beder dig om ynnesten att få komma i tjänst för dig, inte på våra villkor, men på dina, icke på våra känslomässiga garantier och krav men i din vilja. Låt oss vara med och skaka om så att människor ska få se den osynlige och Guds namn ska upprättas i vår nation. Tag oss, vi kommer som vi är. Herre, rena oss för ditt namns skull.
”...likaså om någon deltager i en tävlingskamp så vinner han icke segerkransen ..”
Herren måste ge oss sådan andlig disciplin så vi kan säga NEJ till världen, nej till oss själva, nej till köttet och nej till satan och Ja till Jesus. Det handlar om disciplin, baserad på en sann kunskap om faktiska förhållanden, kunskap som icke är världscentrerad, men Kristuscentrerad. Kunskap som icke är magasinerade dogmer, men som är uppenbarelse av gudomliga hemligheter i varje nu. Där försoningen inte blir historiska fakta, men blir en levande verklighet i Jesu närvaro i varje nu, konkretiserad i ständigt nya steg på trons väg i sällskap med honom som är konungarnas Konung och herrarnas Herre.
Disciplin, tukt och så handlar det om idrottsmannens kondition. Det är inte säkert att striden vinns i första etappen, men Guds folk tappar inte modet, för vi har andlig kondition. Sju gånger kom Mose igen, och ropade så det ekade över hela Egypten: ”Släpp mitt folk!” Farao vidtog alla de åtgärder kan kunde för att hindra, den ena gången av religiös karaktär, andra hednisk karaktär, tredje av social karaktär, fjärde av ekonomisk karaktär. Men Mose kom igen. ”Släpp mitt folk”!
Det finns inte rum för diskussioner eller kompromisser. Släpp mitt folk! Nu kommer vi igen med kravet, med befallningen, vi kommer i Herren Jesu namn och kräver att Guds folk ska loss och vi vet att allteftersom frigörelseprocessen tar form kommer fientliga makter att resa sig till harneskt motstånd. Men det är inget skäl för reträtt. Då hämtar vi ny kraft, då förnyas vi i uppdraget och tjänsten och kommer igen. "Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!”
Vi har varit med om en seger, två segrar, tre segrar, varit med om en framryckning eller två framryckningar, varit med om olika episoder med olika detaljer som hör ett andligt skeende till. Vi har varit med om både det ena och det andra. Men vi kommer igen, ära vare Gud därför att vi har övat oss. Innan striden har vi tränat, vi har tränat i hemlighet, i ensamhet och vi har fått kondition, vi har byggt upp vår andliga kondition så om det stormar omkring oss så motståndet reser sig så har vi kondition i bön. Vi håller ut i bön, ära vare Gud, som en idrottsman för att vi har lärt att lämna annat åt sidan därför att vi ser fram emot segern. Vi ser fram emot att få segerkransen och vi kämpar efter stadgad ordning, efter Guds klara tydliga ord och kämpar för detta heliga mål – Guds rikes framgång i tiden.
Det är inte säkert att vi får vårt namn inristat i historien. Det är inte säkert att vi blir kända och erkända på jorden. Det är oväsentligt. Huvudsaken är att vi blir kända i höjden, både i andevärlden och högre upp hos Fadern.

Den som står för Herren är känd – och fruktad av makterna. Men det räcker inte med att vi har lärt oss soldatens lystring och disciplin, idrottsmannens kondition, uthållighet, vision och drömmar. Vi måste också få åkermannens tålamod. Det måste bära frukt. Och bär det inte frukt i tiden; vilket i och för sig kan kännas prövosamt för en åkerman, en Andens tjänare, att göra den erfarenheten, att andra får skörda där vi har sått, så vet vi att vi ska dela skördeglädjen, om inte i tiden så ska vi dela den på evighetens strand, då vi ska se vårt liv i evighetens perspektiv.
Därför säger skriften att vi ska bida till uppståndelsens morgon och inte dra för snabba slutsatser av det vi kan registrera med våra ögon och åstadkomma med statistikens hjälp. Bida till uppståndelsens morgon. Då ska sammanhangen visa sig, och då skall det synas att varenda en som blivit frälst på jorden har blivit frälst genom en annan människa. Frälst genom en annan människas böner, född på nytt genom en annans förkunnelse, född på nytt därigenom att det fanns människor som sådde ut evangelium genom sång, vittnesbörd, mission, liv, beteende, handling. Då ska många många fler än de vi mötte på jorden, säga: ”Jag blev frälst genom ett vittnesbörd, jag blev frälst genom en sång, vi blev frälsta genom någons sätt att vara, vi blev frälsta genom någons utstrålning.”
Med andra ord - vi tjänar Gud i tiden och väntar ett underbart resultat i evigheten.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar