Hur missionselden tändes i min själ

Vittnesbörd och appell av Stig Andreasson

Torpstugan med det låga taket
I min västgötska hembygd fanns en del små stugor med mycket låg takhöjd. Min farfars torp var av den typen. Då min farbror, som var ett stycke över medellängd, vankade omkring därinne i stugan rörde hans hår vid det vita papptaket. Halvvägs mellan mitt barndomshem och skolan där jag lärde mig läsa låg en liknande torpstuga. Takhöjden torde ha varit ungefär densamma som hemma hos farfar. I den stugan bodde en äldre kvinna, vars rygg var böjd av ålder och hårt arbete. Hon hade väl därför inga direkta problem med takhöjden. Men hennes äldste son, som också bodde hemma, måste nog böja på nacken då han skulle gå in genom dörren.

Sedan jag blivit en kristen gick mina vägar ofta till den där lilla torpstugan. Den gamla kvinnan och hennes son hade varit kristna i många år. Närmare bestämt var de pingstvänner. Vi tillhörde alltså inte samma samfund eftersom jag blivit omvänd bland missionsförbundarna. Jag tänkte emellertid aldrig på vari skillnaden egentligen bestod.

När missionspastorn kom och predikade i Sjöbackens lilla missionshus tyckte jag det var uppbyggligt att vara med. Församlingen som han tjänade var starkt väckelsebetonad. Då jag någon gång cyklade de fem kilometrarna ned till staden för att gå på möte i pingstförsamlingen tyckte jag det var lika bra där. Jag tyckte därför att mina vänner i torpstugan tillhörde en fin församling de också.

Redan som liten pojke hade jag hört att den där stugans invånare var pingstvänner. Så långt jag vet var de helt ensamma i bygden om att ha just den etiketten. Vad den egentligen gick ut på förstod jag inte då. Pingstliljor hade jag hört om och visste hur de såg ut. Men pingstvänner! Vad kunde det vara för något? Då jag blev lite äldre och själv blev en kristen fick jag givetvis lite mer insikt i den svenska frikyrkomosaiken.

En sak begrep jag. Det var att det rådde en varm och god atmosfär i den lilla torpstugan där bygdens enda pingstvänner bodde. På köksbordet låg den slitna Bibeln. Den togs fram och öppnades på ett spontant och naturligt sätt varje gång jag kom på besök. Kvällssamtalen inför den öppna Bibeln avslutades vanligen med en bönestund på knä. Det kändes gott att få samtala och be tillsammans med dessa vänner. Att den gamla kvinnan mycket väl kunnat vara min mormor och att hennes son var nästan dubbelt så gammal som jag tänkte jag knappast på. De använde kanske lite mer av "Kanaans tungomål" än vad jag var van vid. Men jag förstod så innerligt väl vad de menade när de bad: "Gode Gud, välsigna vår unge broder! Smörj honom med den färska oljan från Golgata!"

En våg av värme

En stilla försommarkväll satt jag där i stugan hos mina vänner. Ängens dofter och skogens fågelsång strömmade in genom det öppna köksfönstret. Den gamla kvinnan och hennes son var upptagna med en del göromål, så jag satt bara och väntade på att de skulle bli färdiga. Sedan skulle det som vanligt bli bibelläsning och bön.

Just då föll min blick på en missionstidning som låg där på köksbordet. Jag lade aldrig märke till titeln, men det måste säkert ha varit ett nummer av "Evangelii Härold", som den gången var pingstvännernas officiella tidning i Sverige. Lite förstrött började jag bläddra i den. Plötsligt fängslades jag av en artikel skriven av någon som jag uppfattade som missionär verksam i ett katolskt land i Europa. Författaren beskrev den andliga nöden bland de katolska folken och berättade speciellt om situationen i kolgruvedistrikten i den fransktalande delen av Belgien. Han avslutade artikeln ungefär på följande sätt:

-Om Gud kallar dig att gå med evangelium till dem som sitter i mörker och dödsskugga, så låt ingenting hindra dig från att gå lydnadens välsignade väg!

Det är svårt att riktigt förklara vad som sedan skedde. Jag kan kanske bäst beskriva det som en förunderlig våg av värme som fyllde mitt inre och samtidigt kom en stark förnimmelse av att detta skulle bli min framtida uppgift. Märkligt nog fick jag någon slags underlig inre övertygelse om att det gällde Frankrikes folk, trots att missionären inte direkt hade nämnt det landet i sin artikel. Men han hade omtalat ett folk som talade samma språk som i Frankrike.

Från den dagen blev den gamla torpstugan nästan som en helig plats för mig. Gud hade ju talat till mig där. Kanske var det den varma och fina andliga atmosfären i det hemmet som gjorde att Gud kunde tala just där. I varje fall tändes något oförklarligt i min själ den där kvällen. Någonting som har levat kvar under de sextio år som har gått sedan dess. Några dagar efter min upplevelse i torpstugan var det bönemöte i missionshuset. Vi var bara två som kom. Men även i det mötet fick jag en lika stark förnimmelse av att jag skulle till Frankrike med evangelium.

Nu skall jag bara berätta hur det sista som fanns kvar av tvekan inför denna kallelse slutligen försvann. Det skedde en kväll då jag helt ensam stod under en stjärnbeströdd himmel och bad till Gud om ledning med mitt liv. Då tyckte jag mig höra Herren tala i den stora stillheten.

"Det finns en väg från denna mörka värld till den evigt ljusa staden. Av bara nåd får du själv vandra på den. Skulle du då inte vilja gå med evangelium till dem som inte känner den vägen?"

Då var mitt beslut fattat. Jag skulle börja förbereda mig på att gå till Frankrike med Kristi evangelium. Första steget var att beställa en nybörjarkurs i franska vid Hermods Korrespondensinstitut i Malmö. När jag kort tid därefter kunde gripa mig an studierna vällde en underström av porlande glädje fram inom mig. Jag var helt säker på att jag var på rätt väg.

Guds kallelse och ledning är individuell och det kan ha sina risker att berätta personliga erfarenheter på detta område. Men mitt vittnesbörd kanske kan bli till hjälp för någon som tror att syner och drömmar, profetiska budskap och himmelshöga upplevelser nödvändigtvis hör ihop med kallelsen till tjänst i Guds rike. Det kan givetvis vara så. Men så var det inte i mitt fall. Gud använde en vanlig missionsartikel i en missionstidning och Han talade i ensamheten och stillheten. Men jag var starkt medveten om att uppleva något övernaturligt både då jag läste missionstidningen och då jag stod i bön under den stjärnbeströdda himlen.

En oväntad upptäckt

Sextio år efter min upplevelse i den lilla torpstugan lyckades jag faktiskt få tag på den missionstidning, vars budskap hade betytt så mycket för mig. Det skedde för kort tid sedan då Åse och jag var på besök hos maranatavännerna Ingemar och Siv Andersson i Trollhättan. Medan vi satt där och pratade om flydda tider sade broder Ingemar att han hade rätt många samlingar av olika missionstidningar från gångna tider.

-Tror du att du har Evangelii Härold av årgång 1948? frågade jag spänt. Det menade han att han hade och strax hämtade han en omfångsrik volym, som visade sig vara hela årgången av nämnda tidning, prydligt och vackert inbunden.

Jag började genast leta och upptäckte då två ting. Den missionsartikel som gripit mitt hjärta så starkt stod inte i något nummer från sommarmånaderna det året. Jag måste tillbaka helt till mars månad för att hitta det jag sökte. Det var alltså ett tre månader gammalt nummer av tidningen som märkligt nog låg på köksbordet just den där kvällen! För det andra upptäckte jag att det faktiskt inte var en missionär som författat den gripande artikeln. Det var författaren Arthur Sundstedt, som varit på besök i den franskspråkiga delen av Belgien. Men han skrev med en missionärs glöd och inlevelse. Han dog 1996, 88 år gammal, så det är tyvärr för sent för mig att skriva ett brev till honom och tacka för budskapet han framförde i tidningen. Men eftersom jag nu är lycklig ägare till hela texten i artikeln tror jag det kan vara nyttigt att ta med den allra sista delen av den. Så här skrev Arthur Sundstedt till slut:

-Käre läsare, glöm inte att tacka Gud för att du ej behöver leva i ett katolskt land och vara förslavad i denna hemska religion, som håller så många folk i fångenskap. Glöm inte att bedja, att Gud bevarar vårt land från denna lära och att Gud må sända missionärer till dessa millioner, som ännu inte känna frälsningens väg. Kom ihåg missionen bland de katolska folken i dina böner och med dina offer, och kallar Herren dig att draga åstad med evangelium till dessa, som sitta i mörker och dödsskugga, så låt intet hindra dig att gå lydnadens välsignade väg. Låt inte detta macedoniska rop gå dig förbi! Gör vad Gud bjuder dig och vad dig tillkommer, så att de katolska folken må undfå den sanna kunskapen om korset, försoningen och Försonaren!

Några frågor bränner i min själ just nu. Hur uppfattar våra dagars ledargestalter inom frikyrkan, pingströrelsen och trosrörelsen ett sådant budskap? De flesta av dem verkar ivra för ett allt större närmande till den katolska kyrkan. Skulle Arthur Sundstedts missionsappell över huvud taget blivit accepterad i någon frikyrkotidning idag? Vad är det då som har skett och vilka blir följderna? En sak är säker. Det kommer att bli liten eller ingen mission i katolska länder. Trots att millioner människor där ännu varken har sett eller öppnat en Bibel. Därför måste jag göra följande konklusion: En ekumenik som får till följd att stora människoskaror, som verkligen behöver få del av evangelium, aldrig nås av budskapet, kan inte vara ett verk av Guds helige Ande. Den är snarare ett tecken på andligt avfall.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar