Iklädd Kristus

Predikan av Tage Johansson

Vi ska läsa ur Kolosserbrevets tredje kapitel:
-Om I alltså ären uppståndna med Kristus, så söken det som är därovan, där varest Kristus är och sitter på Guds högra sida.
-Ja, haven edert sinne vänt till det som är därovan, icke till det som är på jorden. Ty I haven dött, och edert liv är fördolt med Kristus i Gud.
-När Kristus, han som är vårt liv, bliver uppenbarad, då skolen ock I med honom bliva uppenbarade i härlighet.
-Så döden nu edra lemmar, som höra jorden till: otukt, orenhet, lusta, ond begärelse, så ock girigheten, som ju är avgudadyrkan; ty för sådant kommer Guds vrede. I de synderna vandraden också I förut, då I ännu haden edert liv i dem. Men nu skolen också I lägga bort alltsammans; vrede, häftighet, ondska, smädelse och skamligt tal ur eder mun;
-I skolen icke ljuga på varandra. I haven ju avklätt eder den gamla människan med hennes gärningar och iklätt eder den nya, den som förnyas till sann kunskap och så bliver en avbild av honom som har skapat henne. Och därvid kommer det icke an på om någon är grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, träl eller fri; nej, Kristus är allt och i alla. (Kol 3:1-11)
Vi fortsätter från vers 12; ett sammanhang som är fortsättningen på det vi redan har läst:
-Så kläden eder nu såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod. Och haven fördrag med varandra och förlåten varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit eder, så skolen ock I förlåta. Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är fullkomlighetens sammanhållande band.
-Och låten Kristi frid regera i edra hjärtan; ty till att äga den ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp. Och varen tacksamma. Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder; undervisen och förmanen varandra i all vishet, med psalmer och lovsånger och andliga visor, och sjungen med tacksägelse till Guds ära i edra hjärtan. Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom. (Kol 3:12-17)

Det vi nu läst handlar om hur Kristuslivet blir uppenbarat. Det är något underbart och stort att Kristus blir uppenbarad genom en människa, naturligtvis också genom församlingen. Att Kristus blir uppenbarad är den stora tanken med Guds frälsning. Det handlar om Jesus, att Ordet blir kött och tar sin boning ibland oss. Det är en svindlande tanke att det också kan ske med en människa, på samma sätt som det skedde med Jesus; att Ordet iklädde sig människokropp. Gud skapade människan, därför att han ville ha gemenskap med henne, och ville att hon skulle vara i Guds närhet och få återspegla Gud. Han vill dela med sig av sig själv. Därför läser vi också om skapelsen: ”Låt oss göra människan till vår avbild”. Det är den stora tanken. Det underbara är att denna plan inte gick förlorad genom syndafallet. Det var bara så att Gud måste börja om. Edens lustgård var något förgånget efter syndafallet, men Gud börjar om igen. Det kan han också göra med oss. Så har han ständigt gjort med sitt folk; han började om igen.
Det som skedde efter syndafallet var något mera omfattande, Gud gjorde ett ingripande där som kostade Gudasonen livet. Han gav sitt liv till lösen. Löftet om detta gav Gud redan på fallets dag. Det kostade mycket att börja om med människan. Kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud. Ormen skulle stinga den i hälen, och det syftar på Kristus och hans död. Han blev till förlossning för människan, som blev återköpt.
I och med syndafallet var inte människan Guds egendom längre. Det är oerhört att tänka sig detta. Men Gud handlar aldrig i panik. Gud visste vad som skulle ske, och hade en färdig plan. Att syndafallet kunde ske kan vi aldrig riktigt förstå, men vi vet att Gud är en god Gud och han har aldrig gjort något av misstag. Allt vad Gud gör är gott, och Gud är god. Jesus understryker: ”Ingen är god utom Gud allena”. Vi kan inte pejla djupet i vad som skedde i samband med att Gud skapade människan och syndafallet, men därefter gjorde Gud något ännu bättre. Vi har fått en frälsning som är långt större än den tillvaro Adam och Eva hade före fallet. Sedan fick naturligtvis också de del av Kristi försoning. Gamla förbundets folk blev frälsta ”på kredit” - genom löftet. Löftet gick i uppfyllelse, och vi som tillhör Nya förbundets folk, har blivit frälsta på grund av löftets uppfyllelse. Jesus sade medan han hängde på korset: ”Det är fullbordat!”

Vi ska inte stanna vid detta, jag ville bara ge en bakgrund till Guds stora och underbara tanke med oss. Slaget är inte förlorat, det finns en underbar frälsning, som är långt större än vad Adam och Eva upplevde. Vi har en frälsning som änglarna åstundar att skåda in i, men de har inte upplevt den. Det finns inga som kommer att kunna sjunga Lammets lov så underbart som den återlösta skaran i himmelen. Vi var förlorade, nedsölade, bortkomna från Gud, vi stod i opposition till Gud, var rebelliska och hatade Gud ? sådan är den gamla människan. Syndens natur hatar allt som är gudomligt.
Men tänk att Gud har denna underbara plan, att den människa som han frälser frigör han ifrån ett ont och perverst släkte. I Apg 2 läser vi om dem som blir frälsta och låter döpa sig, de får också uppmaningen: ”låten frälsa eder från detta onda släkte”. Så står det i 1917 års översättning, men det finns översättningar som skriver ”låten frälsa eder från detta perversa släkte”.
Det är egentligen grundtextens innebörd. Man ska låta frälsa sig ifrån ett perverst släkte. Det är vad Gud vill med sin frälsning; han vill på det viset se frukt av frälsningen. Att vi har blivit födda på nytt och delaktiga av en ny människa. Det är stort tänka sig att frälsningen innebär att en ny människa föds i en människa. En andlig människa. Vi läste att vi har avklätt oss den gamla människan, och ska ikläda oss den nya.
Centrum för undervisningen i Guds ord är att den som kommit till tro och frälsning, ska fortsättningsvis ställa upp på att Gud får förverkliga sin frälsning i honom. Det är intressant se i Apg 2 att efter det att människorna tagit emot frälsning i Kristus och uppmaningen att låta döpa sig, säger Petrus: Låten frälsa eder.. Detta att låta frälsa sig är något Gud överlämnar åt dig och mig ? att vi låter oss frälsas. Pånyttfödelsen är ett ögonblicksverk, man kan säga att det som sker därefter är en följd av rättfärdiggörelsen genom tron. Rättfärdiggörelsen genom tron får vi i frälsningen. Vi tar emot Kristi rättfärdighet. Det är vårt startkapital på frälsningens väg! Men denna rättfärdiggörelse genom tron måste få konsekvenser i en människas liv. Hon måste vara villig att avlägga den gamla människan. Vi ska avlägga allt som tillhör den gamla människan, och ikläda oss den nya. Detta är ett budskap som riktas till den troende människan. Det står: vi ska avlägga. Så står det på flera ställen i Skriften. Vi ska avlägga allt som är till hinder för den nya människan.

Låt oss behålla i minnet att Guds frälsning av oss handlar om att Ordet allt mera blir kött, blir uppenbarat i våra liv. Mer och mer handlar det om att Kristus tar gestalt i en människas liv, att Kristus ska stråla fram i allt vad vi gör. Därför läser vi i Kol 3:17:
-Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören det allt i Herren Jesu namn.
Allt det vi gör, hela vår varelse ska vara ett uttryck för Kristus ? det är vad Gud avser med denna frälsning. Därmed har vi en rik källa att ösa ur. Kristus har erbjudit sig själv att ta plats i oss. Detta illustreras med att Israel fick komma in i ett rikt land, som flyter av mjölk och honung. Det vi gör, det vi säger, hela vår mentalitet ska vara ett uttryck av att det finns ett överflödsliv, vi kan ösa ur frälsningens källor.

I Sakarja bok möter vi en människa som Gud vill att det ska ske något speciellt med. Detta speciella som här skildras, vill han ska ske med alla som kommit till tro. I andra kapitlet av Sakarja bok läser vi:
-Jubla och gläd dig, du dotter Sion; ty se, jag kommer för att taga min boning i dig, säger HERREN. (Sak 2:10)
Gud illustrerar detta genom sin skapelse. När Gud började, var jorden ödelagd. Det var tomhet, det var mörker över djupet, det var kaos. Det står att jorden var formlös, men Gud skapade, han gjorde en form för att i den uppenbara sin härlighet. Så vill han att också du och jag ska vara en form för att hans härlighet ska uppenbaras i oss, han vill ta sin boning i oss, som vi läser här. Det är intressant att se hur detta går till. Det är fråga om översteprästen Josua. Han stod inför Guds ängel, vi läser i tredje kapitlet:
-Sedan lät han mig se översteprästen Josua stående inför HERRENS ängel; och Åklagaren stod vid hans högra sida för att anklaga honom. Men HERREN sade till Åklagaren: ”HERREN skall näpsa dig, du Åklagare; ja, HERREN skall näpsa dig, han som har utvalt Jerusalem. Är då icke denne en brand, ryckt ur elden?”
-Och Josua var klädd i orena kläder, där han stod inför ängeln. Och denne tog till orda och sade till dem som stodo där såsom hans tjänare: ”Tagen av honom de orena kläderna.” Och till honom själv sade han: ”Se, jag har tagit bort ifrån dig din missgärning, och man skall nu kläda dig i högtidskläder.” (Sak 3:1-4)
Detta sammanhang väckte mitt intresse att mer och mer studera hur bibeln talar om kläder. Det är mycket intressant. Även ett nyfött barn kan man kläda i orena kläder. Ingen gör så, det skulle gå emot det sunda tänkandet. Vi vårdar de små barnen med omsorg, och tar på dem nya, fina kläder. Det man upplever som en skatt, vill man inte kläda i smutsiga kläder.
Jag läste om vad som egentligen menas med kläder. Josua hade orena kläder. Vi har svaret i Kolosserbrevet, där vi läste:
-Så kläden eder nu såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod. (Kol 3:12)
Vi kan även gå till Efesierbrevet.
-Jag tillsäger eder alltså och uppmanar eder allvarligt i Herren, att icke mer vandra såsom hedningarna i sitt sinnes fåfänglighet vandra, hedningarna, vilka, i följd av den okunnighet som råder hos dem genom deras hjärtans förstockelse, äro förmörkade till förståndet och bortkomna från det liv som är av Gud.
-Ty i sin försoffning hava de överlämnat sig åt lösaktighet, så att de i girighet bedriva alla slags orena gärningar. Men I haven icke fått en sådan undervisning om Kristus, om I eljest så haven hört om honom och så blivit lärda i honom, som sanning är i Jesus: att I - då detta nu krävdes på grund av eder förra vandel - haven avlagt den gamla människan, som fördärvar sig genom att följa sina begärelsers bedrägliga lockelser, och nu förnyens genom Anden som bor i edert sinne, och att I haven iklätt eder den nya människan, som är skapad till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet.
-Läggen därför bort lögnen, och talen sanning med varandra, eftersom vi äro varandras lemmar. (Ef 4:17-25)
Fortsättningsvis i Efesierbrevet tar aposteln faktiskt upp det som berör hela vårt liv, inom alla områden i det praktiska livet. Han tar upp relationer föräldrar ? barn, tjänare ? herre, osv.
Kläder är något som har att göra med vårt yttre. Det inre är lika viktigt som det yttre, och vice versa. Den nya människan måste ha kläder. Vi läser om hur Gud efter syndafallet gjorde kläder åt människorna. De var i behov av kläder. Det är underbart att vi inte behöver sätta på oss egna kläder, snickra ihop gärningar på egen hand, utan det handlar om att ta emot Guds Ord. Den Helige Ande måste få inspirera och verka genom oss, annars blir det bara dött. Dessa kläder är Kristi rättfärdighet som uppenbaras. Vi ikläder oss Kristi gärningar. Vi börjar till och med tänka som Jesus gör. Vi börjar allt mera handla som Jesus gör, osv.
Därför, mitt i detta sammanhang skriver Paulus: ”Så förnyens genom Anden som bor i edert sinne”.
Den nya människan ska växa till. Men det är överlämnat åt oss: -Låten frälsa er ifrån detta perversa släkte... -Kommen icke vid det orent är...
Om vi inte följer denna maning, lägger vi sordin på det nya livet, den nya människan, så hon inte får utvecklas. Den kan inte växa upp och utvecklas i vilka omständigheter som helst. Vi har den helige Ande till hjälp att uppleva förnyelse, och närma oss de uppmaningar som Guds Ord ger oss mer och mer. Hela tiden i detta sammanhang kommer uppmaningar. Vissa ting ska vi inte ens låta nämnas bland oss:
-Men otukt och orenhet, av vad slag det vara må, och girighet skolen I, såsom det anstår heliga, icke ens låta nämnas bland eder, ej heller ohöviskt väsende och dåraktigt tal och gyckel; sådant är otillbörligt. Låten fastmer tacksägelse höras. (Ef 5:3-4)
Det är vi som bestämmer huruvida det här livet ska ta gestalt i oss eller inte! Huruvida vi vill lägga av det som kan hindra det nya livet att växa fram. Men det är ju den negativa sidan. Den positiva är att det nya livet måste ha en form. Vår kropp är formen, eller kärlet. Jag kan ta bilder från vardagen, exempelvis en gjutform, som man gjuter något i. Men det är en väldigt haltande bild, för vi är ju en form för något som är levande. Något som liknas vid ett levande vatten som ständigt ska flöda genom oss. Det behövs en form för detta. Därför uppmanar Guds Ord att vi ska se till att vi är ett rent kärl, för annars kan inte detta liv utvecklas i oss.
I andra brevet till Timoteus kommer det tydligt fram att det är överlämnat åt oss att se till att vi blir kärl till hedersamt bruk:
-Men i ett stort hus finnas kärl icke allenast av guld och silver, utan ock av trä och lera; och somliga äro till hedersamt bruk, andra till mindre hedersamt. Om nu någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk, då bliver han ett kärl till hedersamt bruk, helgat, gagneligt för sin herre, tjänligt till allt vad gott är. (2 Tim 2:20-21)
Obesmittad av sådant folk ? här kommer åter fram det som Petrus predikade på pingstdagen: -Låten frälsa eder från detta perversa släkte. Vi kan inte ha gemenskap med det som florerar i världen, så att vi blir besmittade av världens ande. Det är helt otänkbart. Här måste Ordet få dra upp en gräns. Vi måste uppleva en rening. Petrus säger också: renen eder i lydnad för sanningen. Upplever vi inte den reningen, så bedrövar vi Guds Ande, och Anden kan inte verka fram att vi blir kärl för hedersamt bruk. Eller att vi, liksom översteprästen Josua, blir avklädda våra orena kläder .
-Om nu någon håller sig ren och obesmittad av sådant folk, då bliver han ett kärl till hedersamt bruk”. Då bliver han ett kärl till hedersamt bruk!
-Helgat, gagneligt för sin herre, tjänligt till allt vad gott är.
Därefter står det:
-Fly ungdomens onda begärelser, och far efter rättfärdighet, tro och kärlek, och frid med dem som av rent hjärta åkalla Herren. (2 Tim 2:22)

Far efter! Just det här att ta till sig av Guds Ords uppmaning, och göra det, utgör en oerhörd sprängkraft i våra liv. Ta till dig Guds Ord! Vad säger Guds Ord om vad vi sysslar med? Nu måste vi förstå att det här är fråga om ett nådens verk i en människa. Det är inte gärningar vi försöker göra för att upprätthålla vårt barnaskap. Barnaskapet är en gåva, vi är frälsta av nåd. Men frågan är: vad sker därefter? Då kommer uppmaningen: -Om någon håller sig ren, eller: -Gå icke i ok med dem som icke tro! Osv.
Nu ska vi läsa om vad översteprästen Josua fick vara med om, efter denna upplevelse. Hur får man orena kläder? Kläderna är vår vandel, våra vanor, det vi tänker och gör fel, det som är i strid mot Guds Ord, och inte har förankring i Guds rättfärdighet. Det har tillkommit genom olika ting. Vi har kanske försummat Ordet, vi är inte längre så nogräknade, vårt böneliv är inte sådant längre att vi upplever oss motiverade att hålla oss rena. Ju mer man får av Andens liv, dess mer finkänslig blir man och får behov av att hålla andlig hygien. Den nya människan måste iklädas rena kläder. Här fanns en man som hade orena kläder, och Åklagaren ville utnyttja situationen. Det är Guds nåd att det inte är ute med oss. Så var det också för Josua. Men genom ett nådens verk kommer Gud med sitt erbjudande, sin frälsning. Allt Gud gör, är på grund av att Han har försonat människan med sig själv. Därför kan Åklagaren avvisas, och det finns ett blod som renar den som har ett botfärdigt sinnelag och träder fram i ljuset. Om vi vandrar i ljuset såsom Han är i ljuset, då renar Jesu blod. Det känner vi till.
Vi fortsätter läsa i Sakarja:
-Och denne tog till orda och sade till dem som stodo där såsom hans tjänare: ”Tagen av honom de orena kläderna.” Och till honom själv sade han: ”Se, jag har tagit bort ifrån dig din missgärning, och man skall nu kläda dig i högtidskläder.” Då sade jag: ”Må man ock sätta en ren bindel på hans huvud.” Och de satte en ren bindel på hans huvud och klädde på honom andra kläder, medan HERRENS ängel stod därbredvid. Och HERRENS ängel betygade för Josua och sade: ”Så säger HERREN Sebaot: Om du vandrar på mina vägar och håller vad jag har bjudit dig hålla, så skall du ock få styra mitt hus och vakta mina gårdar; och jag skall låta dig hava din gång bland dessa som här göra tjänst. (Sak 3:4-7)
Så kommer denne överstepräst Josua in i en underbar, gudomlig tjänst med sitt liv. Det är uppenbart att Gud inte kan använda oss om vi förblir i det som är orent. Det utestänger möjligheten att komma in i den gudomliga tjänsten. Gud behöver ett rent kärl, ett avskilt kärl. Då kan Gud göra underbara ting. Då öppnas möjligheterna att när människan ställs inför ett uppdrag som är omöjligt i människors ögon, får hon också det budskapet som vi får läsa i nästa kapitel:
-Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot. Vilket du än må vara, du stora berg som reser dig mot Serubbabel, så skall du ändå förvandlas till jämn mark. Ty han skall få föra fram slutstenen under jubelrop: ’Nåd, nåd må vila över den!’
-Vidare kom HERRENS ord till mig; han sade: ”Serubbabels händer hava lagt grunden till detta hus; hans händer skola ock få fullborda det. Och du skall förnimma att HERREN Sebaot har sänt mig till eder. Ty vem är den som vill förakta: den ringa begynnelsens dag, när dessa sju glädjas över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa HERRENS ögon, som överfara hela jorden? (Sak 4:6-9)
Det är uppenbart att problemet inte är motståndet, de höga bergen som reser sig upp emot det Gud vill utföra genom en människa, utan människan själv, om hon kan få bli ett brukbart redskap i Herrens hand. Det var nödvändigt för Josua att avlägga de gamla kläderna, och ikläda sig de nya kläderna. Han fick uppleva rening i kraft av Guds ord. Han hade en uppgörelse med ting som kommit in i hans liv. Det fanns ting som han såg kanske på ett dunkelt sätt. Det är också så, att när det inte blir en uppgörelse, blir gränserna diffusa, man vet inte riktigt var man ska placera saker och ting. Men när Guds Ord kommer, drar det upp en gräns, och man får se tydligt vad som tillhör världen och vad som tillhör Guds rike. Vi kan med Guds Ords hjälp och verkan få hjälp. Den helige Ande kan, om den inte är bedrövad, verka fram tro och lydnad i våra liv. Den helige Ande kan inte utföra sitt verk utan att vi medverkar. Det måste bli uppenbarat för våra hjärtan, så vi kan ta till oss Guds ord och låta Guds Ord vara vårt rättesnöre. Vi läser i Sakarja om att dessa ögon, alltså den helige Ande, gladde sig över att se murlodet i Serubbabels hand. Dessa Herrens ögon överfara hela jorden. Murlodet, det är Guds Ord, murlodet var i Serubbabels hand för att bestämma formen och inriktningen.
Jag vill också läsa i Kolosserbrevet. Aposteln talar om våra lemmar som förr var i orenhetens tjänst:
-Så döden nu edra lemmar, som höra jorden till: otukt, orenhet, lusta, ond begärelse, så ock girigheten, som ju är avgudadyrkan; ty för sådant kommer Guds vrede. (Kol 3:5)
Han skriver alltså till troende människor, och fortsätter:
-I de synderna vandraden också I förut, då I ännu haden edert liv i dem. Men nu skolen också I lägga bort alltsammans vrede, häftighet, ondska, smädelse och skamligt tal ur eder mun; I skolen icke ljuga på varandra. I haven ju avklätt eder den gamla människan med hennes gärningar och iklätt eder den nya, den som förnyas till sann kunskap och så bliver en avbild av honom som har skapat henne. (Kol 3:6-7)
Det är uppenbart att när Paulus skrev sina brev, var det en utveckling på gång. Ingenting var färdigt. Vi vet hur många ting Paulus fick ta upp exempelvis hos Korintierförsamlingen.
Om man håller fast vid de ting aposteln manar församlingsmedlemmarna att lägga av, då har man en oren klädnad. Kläderna betyder våra gärningar, våra handlingar, vår vandel. I Predikaren läser vi: ”Låt dina kläder alltid vara vita, och låt aldrig olja fattas på ditt huvud.”
Församlingen i Laodicea bestod av troende människor, men de hade förlorat sina kläder. De förlitade sig på något de varit med om, som låg bakåt i tiden. -Det här har jag levt i, vi känner till det här! Men det hörde historien till. När detta brev skrevs, levde de i en fruktansvärd situation: -Du säger att du är rik, men du är naken. Klä dig! Så råder jag dig att du köper kläder! I Efesiusförsamlingen var det så att kläderna började bli av sekunda kvalitét: -Gör åter sådana gärningar som du gjorde under din första tid!
Av allt jag ser i bibelordet, talar kläderna om våra gärningar. Från vilken källa har våra gärningar sin upprinnelse? Är det överflödsliv med Jesus Kristus, där vi låter oss ledas av Guds Ord, låter oss renas i lydnad för sanningen?
Den nya människan är naturligtvis den nya naturen. Men vi måste ha kläder. Ingen tycker det skulle vara värst trevligt att gå naken. Ochså den nya människan måste ha kläder. Breven vi citerat ur, är skrivna till troende människor.
-I haven ju avklätt eder den gamla människan med hennes gärningar och iklätt eder den nya, den som förnyas till sann kunskap och så bliver en avbild av honom som har skapat henne.
Tänk att allt mer få likbildas med Jesus Kristus! Vilka underbara möjligheter, vilken underbar frälsning vi har!
Jag vill avsluta med att särskilt understryka det vi också läser i Kolosserbrevet:
-Så kläden eder nu såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod. (Kol 3:12)
Det är så otroligt se att det nya livet kan få inflytande över alla livets områden. Därför är den undervisning vi har i Efesierbrevet så rik. Den talar om relationer i familjen, på arbetsplatsen och framför allt i församlingen. Läs igenom Efesierbrevet, gång på gång, så ser du vilket rikt liv Gud har kallat oss till. Vi behöver inte dricka oss druckna av vin, ty därav kommer ett oskickligt leverne, utan ”låten eder fastmer uppfyllas av ande”.
Den helige Ande trängtar med svartsjuk kärlek efter att få verka med detta gudomliga Ord, så att vi får uppleva det Gud åstundar med sin frälsning: Ordet blir kött och tar sin boning ibland oss. Kristus synliggöres i en människas liv. Denna skatt har vi i lerkärl, står det. Men låt oss fara efter att få uppleva detta att vi blir kärl till hedersamt bruk. Må det kunna sägas om oss var och en! Amen.
Tack Herre Jesus Kristus att du har kallat oss till detta stora, höga och heliga mål, att vi inte behöver gestalta något vi själva ska skapa, utan att det skapas genom det nya livet i Jesus Kristus. Att vi ger utrymme för detta liv i våra handlingar; att vi kan uppleva ett sådant sinne som du hade, att vi kan rikta vårt sinne mot det som är därovan, icke till det som hör jorden till. Så att den nya människan allt mer får träda fram och vi får uppleva att du, Herre Jesus Kristus, har erbjudit dig att leva ditt liv i oss, bara du får detta kärl, denna form. Ära vare ditt underbara namn! Amen.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar