AIDS - en dom över civilisationen

Aids 25 år. Inte mycket att fira. Fram till dags dato har sjukdomen skördat mer än 25 miljoner människoliv. Var trettonde sekund smittas någon av hiv-viruset. Forskarna erkänner att de trots miljardsatsningar misslyckats med att få fram ett vaccin mot sjukdomen. Resultaten har istället fått motsatt effekt där de försökspersoner som ingick i forskningsprogrammet istället blivit mindre motståndskraftiga mot viruset. Främsta orsaken till smitta är också fastställd; otroheten. Tidigare har resurser och åtgärder fokuserats kring andra målgrupper såsom fattigdom, utbildning, kvinnoförtryck, men statistiken visar att viruset sprids främst genom utlevd homosexualitet, något skrupellösa krafter i samhället kraftfullt sökt dementera. Antalet hivsmittade homosexuella män i Sverige är idag på starkt uppåtgående.

För 21 år sedan publicerade Midnattsropet en skakande artikel om hur aids drog fram som en dom över civilisationen. Artikeln, författad av Arne Imsen, är idag mycket aktuell varför MR återigen väljer att i en förkortad version publicera texten.
Arne Imsen, MR nr 7 1987

I en stort upplagd artikelserie i en av huvudstadens dagstidningar i Dominikanska Republiken, publiceras i dessa dagar sensationella uppgifter om aids-sjukdomens och hiv-smittans spridning i Nord- och Sydamerika. De statistiska beräkningarna bygger på de informationer man har om homosexualitet och knarkmissbruk med siffror som ger obehagliga aningar om outforskade indicier för den verkliga omfattningen av epidemin.
Då man har tagit del av dessa artiklar, där smittade och sjuka måste anges i sexsiffriga tal och med procentenheter som oftast är tvåsiffriga, känns de vanliga orden oanvändbara. Situationen är helt enkelt katastrofal, men inkubationstider och andra fördröjande utlösningsmekanismer, som vi för närvarande saknar alla möjligheter att registrera, ger en falsk verklighetsbild med farlig tröst och bedrägligt hopp. Den anonymitet, som man i det längsta sökt skydda de drabbade med, måste förr eller senare överges om det över huvud taget ska vara meningsfullt att tala om skyddsåtgärd i sammanhanget.

Det tjugonde seklets pest
För några dagar sedan gjorde jag för vår tidnings räkning en interrvju med en ung dominikansk kvinnlig läkare, som under sin femåriga tjänstetid specialiserat sig på den nya, världsomfattande epidemin. Hon redogjorde för internationella och nationella fakta om riskgrupper och smittvägar, och gjorde utifrån de fakta hon i övrigt förfogade över, en prognos för sitt eget hemlands framtid. Hon förklarade, bestämd och skakad, att denna epidemi inom några få år kommer att skörda så många dödsoffer, att man fullt realistiskt i detta framtidsperspektiv måste kalkylera med att smittdrabbade och sjuka människor kommer att falla döda ner på gatan. Det finns nämligen inga resurser med sådana proportioner inom sjukvården att den folkmängd det här är fråga om kan få adekvat vård eller någon vård över huvud taget. Hon förutsåg sålunda att den nya epidemin om den inte snabbt kan dämpas, och så småningom hejdas, kommer att slå ut hela vårdapparaten här och i alla jämförbara länder med hundratals miljoner invånare. Det går helt enkelt inte att diskutera och mäta den nya situationen med gamla termer och instrument.
Det finns inga jämförbara kategorier eller historiska händelser att hämta lärdom ur ty det handlar inte längre om artens reducering, utan om dess utrotning. Det krävs helt andra premisser för motåtgärdernas omfattning, intensitet, insatser och uppoffringar, och i ett sådant läge måste alla andra hänsyn vika för det självklart övergripande. Men så preventivt fungerar inte den stolta och självsäkra fallna människan, enskilt och offentligt.

Inte ens en dödspotential med apokalyptiska dimensioner förmår människan att demaskera sina etablerade livslögner och överge sitt avguderi. Istället för att med beslutsamhet och allvar kasta sig in i kampen för att isolera och eliminera farsoten, plottrar hon bort resurserna i sentimentala och förment humana oväsentligheter med minoritetsskydd såsom oantastbar rättighet för sekretess och mot diskriminering. Feg och opportunistisk bedåras eller såras hon av sitt politiska maktspel och ger sken av engagerad delaktighet och äkta medlidande med förtryckta och utsatta grupper i samhället.
Inte en ton av besinning eller ödmjukhet kan noteras i de många åtgärdsprogram som sett dagens ljus under epidemins explosionsliknande utbredning på samtliga kontinenter. Det primära är odiskriminerad njutning för alla, och utifrån den målsättningen bestäms medlen som måste framtonas i så positiva termer att ingen vittrar något hot mot sin promiskuöst exploaterade frihet. Det är teknik och bildning som ska hejda den mordängel, som först avväpnar människokroppen hennes immunförsvar, släcker livstörsten med apati och ond död. Det frambrytande anfall mot folkhälsan som betecknas såsom ”Det tjugonde seklets pest”, ska tvingas till reträtt genom effektfulla massinsatser med frivilliga test, kondomobligatorium och sexbejakande propaganda.
Den svenska eliten är förmodligen tillräckligt paralyserad för att tro på sina uppblåsta infantiliteter. Därför kommer den apostroferade läkarens slutkläm att ge henne den idiotstämpel som kan äventyra en svensk kollegas läkarlegitimation. Den unga kvinnan tog sig för pannan och samlade sig under några ordlösa sekunder till en konklusion som utlöste en skälvande tystnad i hennes mottagning: ”Jag tror vi lever i den yttersta tiden, och att hela mänskligheten nu drabbas av Guds vrede på grund av sina perversiteter och sin ogudaktighet”.
Den slutkommentaren var övertygande och äkta, och frestade definitivt inte till någon replik. Varje medveten, förnuftig och intelligent varelse av släktet homo sapiens, med något så när oförstörda sinnesorgan har i denna tid intuitioner som ger verop och vredesskålar nära och smärtsam konkretion i en plågad och oförberedd mänsklighets dramatiska slutspurt.

Utvecklingens gång
Medan vi ännu levde lyckligt omedvetna om en nära framförliggande världsomspännande farsot som getts initialerna AIDS, gjorde jag en snabbanalys av den militanta, homosexuella rörelsens framfart. Det som framfördes är förankrat i en fundamentalistisk bibelsyn med dess gudsbild, människosyn och betoning av skapelsens okränkbara ordning. Ett citat ur en artikel som då väckte våldsam indignation hos den organiserade homosexuella pöbeln i Norge och Sverige försvarar väl sin plats för en förutsättningslös orientering och eventuell omvärdering:
-Ett samhälle som frigör och sanktionerar homosexualiteten och upphöjer sådana förhållanden till äktenskap samt initierar det med kyrkans välsignelse är moraliskt bankrutt och har kapitulerat för och underblåser de krafter vilka torpederar normalfamiljen. Det samhället har egentligen genom reträtter passerat alla stadier neråt till den nivå, som markerar punkten för det avgörande straffet för försumlighet, passivitet och resignation ? homosexualiteten själv med alla dess utgreningar och bieffekter. Den låter sig inte längre hejdas utan den måste utrotas genom naturens eget sätt att slå tillbaka.

Utvecklingens egen gång lämnar sina egna skräckinjagande bevis och tar luften ur alla motargument man nu förmodligen helst vill glömma. Som straff för sodomslik egoism och högmod har det materialistiska välfärdssamhället i sin ogudaktighet oavsiktligt bundit ihop åt sig den militanta homosexuella rörelsen som ett dödsbringande plågoris, med till synes oräkneliga utvecklingsmöjligheter för massutrotning.

Blasfemiska gudstjänster
Med religiös mystik och festivitas inleddes samtidigt i Storkyrkan i Stockholm den era, som givit kristen legitimitet och aktualitet åt nygamla perversioner och rehabiliterade styggelser i kristen förklädnad med blasfemiska gudstjänster och nattvardsmässor. Intercelebrerade av pastors- och prästkollegor, som förrått sin Herre och Mästare med sakrament från onda andars altare, ger den heliga akten med den högtidligt uttalade absolutionen ett skräckexempel på ett religionsmissbruk med praktisk tillämpning av ”Belsebul-driver-ut-Belsebul-teologin”, för gudstjänstdeltagare, som trots sina oemotståndliga kategorier av prästerskapet med oblat och vin förvandlats till presumtiva patienter och dödskandidater. Den ena villan skapar och förvärrar den andra i obrutna successioner, där själavård och terapi blir parodisk och livsfarlig. Med den fallna kristenhetens ordination förvaltar officianterna sakramenten till obotlig skada och stort fördärv av fysisk, psykisk och religiös karaktär med verkningar som nu sprider kaos och skräck bland dem som en och en får uppbära denna villas förutsagda och helt rättmätiga lön.
Som strå för vinden viker sig nu det medskyldiga prästerskapet och slingrar sig med lugnande deklarationer om att farsoten inte är någon gudomlig straffpåföljd. Precis så terapeutiskt och svekfullt handlar en human och välanpassad statens tjänare. Med påståenden som fingerfärdigt grips ur hetluften och sedan upphöjs till kyrkans frälsningsbudskap med nedsövningseffekter, förträngs eller förvanskas den sanning alla behöver, men ingen tål höra.
-Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig. Därför finns det så många sjuka och klena bland er, och inte så få har avlidit. (1 Kor 11:29-30)
Träning i hermeneutik och bibelkritisk djupdykning i den kanoniserade textmassan, ändrar inte den helige gudens evangeliska straffsanktioner för synkretistisk nivellering av instiftelsen vid hans eget förbundsbord.

Dödsmarschen fortsätter
Parallelliteten i tid är ett observandum som inte får förbises. Den homomsexuella rörelsens profana och religiösa, väl förberedda, genombrott, fick i det fördolda en jämngammal följeslagare som, då tiden var inne, trädde fram på samtidens globala folktribuner med den näpst dogmatisk och pragmatisk materialism i öst och väst, nord och syd, förtjänar. Storkyrkan med dess prästerskap, den homosexuella gruppen med ekumeniskt-kristet förtecken, och det korrumperade RFSL har iklätt sig moraliskt och religiöst ansvar för brott som, enligt bibelns eget språk, beivras med sjukdom och död.
Månne icke det ansvaret utkrävdes av den dignitär, som med pastor primarius rang och värdighet rycktes ur tiden? Symbolvärdet är åtminstone påtagligt och talande.
Demonstrationstemperaturen borde, med vetskap om ur vilka källor farsoten emanerar och genom vilka kanaler den ännu huvudsakligen sprider sig bortom kända riskgrupper, sjunka till den absoluta nollpunkten. I trots och med arrogans piskas emellertid de driftstyrda och uppblåsta skarorna fortfarande vidare i sin dödsmarsch mot det slut, som gör alla fördömda tidigare utrotningsläger med lokal avgränsning i tid och rum uthärdligare än den nya tidens flygande mara, som med skoningslöst dödshot, oaviserat och hemlighetsfullt forcerar alla spärrar och gränser med sina marter med en total riskzon som i verkligheten inkludarar alla.

Vad ingen antidiskrimineringslag kan förändra
Med rop, flygblad, plakat, tidningar och radioprogram har många vänner i Maranataförsamlingen försökt bestorma helgedomar, mötesplatser och lokaler för att om möjligt väcka dess sömndruckna folkskaror till medvetenhet om en annalkande katastrof, som just den årligen återkommande befrielseveckan kanske mer än något annat indikerar för bibelorienterande väckelsekristna med profetisk klarsyn. Den tid är nu inne då de förutsagda händelserna själva med ordlös myndighet tagit över den funktionen. De avskydda och möjligen störande demonstrationerna mot religiös förvirring och moralisk kaos genom laglösa fraktioner har nu lyfts upp på ett annat plan i paritet med det ett tilltagande syndafördärv nödvändiggör. Så ser vi hur en legaliserad och kristnad syndakatalog med obeskrivliga kval på kort tid förvandlas till en växande dödsmatrikel utan att något slut finns i sikte. Behovet av en minnesstund i årets befrielsevecka, artikulerar tydligare än någonting annat de fasansfulla fördärvskrafter den homosexuella rörelsen med prästerligt stöd har banat vägen för och målar på sitt odiskutabla sätt den hotbild vi alla måste leva med nu och framdeles. Med evidens besannas det polisanmälda uttalande jag gjorde i åttiotalets början:
-Verkligheten är ju den att den homosexuella rörelsen är farligare än knark för den mentala hälsan och sociala ordningen. Den är farligare än nazism för alla politiska processer och organ, och den är farligare än någon hedendom för all moral och allt sant religiöst liv. Den är i allt vad den representerar asocial, amoralisk och antikristlig.
Ingen antidiskrimineringslag i världen kan förändra denna övergripande naturlag. Möjligen tysta en okuvlig och obekväm opinion i offentliga press- och etermedier.
[---]

Botgöringens ögonblick har kommit!
Ack, vilken dag, då professionell eller amatörmässig religiös maskerad förbyts i oförställbar och omutlig verklighet med det levande hoppets eviga fastställelse, utan trix och mainpulationer av tidens många klåfingriga mixare och fixare i religionens konstlade och bedrägliga värld!
Botgöringens och omvändelsens ögonblick har nu mer än någon gång tidigare kommit för ett skuldbetyngt folk. Måtte vi förstå det, ta vara på det och utan dröjsmål, i tro söka nåd. Gud vill frälsa oss!
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar