Utanför lägret

Bibelstudium med Hans Lindelöw

Vi ska titta litet i Johannes första brevs andra kapitel:
-Mina kära barn, detta skriver jag till eder, för att I icke skolen synda. Men om någon syndar, så hava vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och han är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för våra, utan ock för hela världens. (1 Joh 2:1-2)
Det här säger något om försoningens vidd. Den som presenterar det för oss är aposteln Johannes. Hans brev inleds med att han talar om sina erfarenheter, som var mycket unika. Det var inte många som hade sådana erfarenheter som han gjorde.
Vi ska läsa igenom hela 3 Mos 16, och riktigt fundera på vad detta kapitel talar om. Också detta kapitel säger något om försoningsverkets vidd, än om det inte alltid är så lätt att greppa.

-Och HERREN talade till Mose, sedan Arons två söner voro döda, de båda som träffats av döden, när de trädde fram inför HERRENS ansikte. Och HERREN sade till Mose: Säg till din broder Aron att han icke på vilken tid som helst får gå in i helgedomen innanför förlåten, framför nådastolen som är ovanpå arken, på det att han icke må dö; ty i molnskyn vill jag uppenbara mig över nådastolen.
-Så skall förfaras, när Aron skall gå in i helgedomen: Han skall taga en ungtjur till syndoffer och en vädur till brännoffer; han skall ikläda sig en helig livklädnad av linne och hava benkläder av linne över sitt kött, och han skall omgjorda sig med ett bälte av linne och vira en huvudbindel av linne om sitt huvud; detta är de heliga kläderna, och innan han ikläder sig dem, skall han bada sin kropp i vatten. (3 Mos 16:1-4)
Här talas alltså om Gamla Testamentets överstepräst. Är det inget annat som hjälper oss här och leder tankarna till Jesus, så gör i alla fall Hebréerbrevets författare det klart. Det står om tidpunkten, det är inte vilken tid som helst.
-Och i det främre tabernakelrummet gå prästerna ständigt in och förrätta vad som hör till gudstjänsten, men i det andra går allenast översteprästen in en gång om året, och då aldrig utan blod; och han frambär blodet för sig själv och för folkets ouppsåtliga synder. Därmed giver den helige Ande till känna att vägen till det allraheligaste ännu icke har blivit uppenbarad, så länge det främre tabernakelrummet fortfarande äger bestånd. (Hebr 9:6-8)
När vi läser de gammaltestamentliga texterna i tredje Mosebok, så ger den helige Ande något till känna. I 3 Mos 16 står att den helige Ande gör något. Det står vidare:
-Och av Israels barns menighet skall han mottaga två bockar till syndoffer och en vädur till brännoffer. Och Aron skall föra fram sin egen syndofferstjur och bringa försoning för sig och sitt hus. Sedan skall han taga de två bockarna och ställa dem inför HERRENS ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet.
-Och Aron skall draga lott om de två bockarna: en lott för HERREN och en lott för Asasel. Och den bock som lotten bestämmer åt HERREN skall Aron föra fram och offra till syndoffer. Men den bock som lotten bestämmer åt Asasel skall ställas levande inför HERRENS ansikte, för att försoning må bringas för honom, på det att han må släppas fri ut till Asasel i öknen.
-Aron skall alltså föra fram sin syndofferstjur och bringa försoning för sig och sitt hus, han skall slakta sin syndofferstjur. Sedan skall han taga ett fyrfat fullt med glöd från altaret som står inför HERRENS ansikte, och fylla sina händer med stött välluktande rökelse; och han skall bära in detta innanför förlåten.
-Och rökelsen skall han lägga på elden inför HERRENS ansikte, så att ett moln av rökelse skyler nådastolen, ovanpå vittnesbördet, på det att han icke må dö. Och han skall taga av tjurens blod och stänka med sitt finger framtill på nådastolen; och framför nådastolen skall han stänka blodet sju gånger med sitt finger. Sedan skall han slakta folkets syndoffersbock och bära in hans blod innanför förlåten; och han skall göra med hans blod såsom han gjorde med tjurens blod: han skall stänka därmed på nådastolen och framför nådastolen.
-Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från Israels barns orenheter och överträdelser, vad de än må hava syndat. Och på samma sätt skall han göra med uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras orenheter. Och ingen människa får vara i uppenbarelsetältet, från den stund på han går in för att bringa försoning i helgedomen, ända till dess han har gått ut. Så skall han bringa försoning för sig och sitt hus och för Israels hela församling. Sedan skall han gå ut till altaret som står inför HERRENS ansikte och bringa försoning för det; han skall taga av tjurens blod och av bockens blod och stryka på altarets horn runt omkring, och han skall stänka blodet därpå med sitt finger sju gånger, och rena och helga det från Israels barns orenheter. När han så har fullbordat försoningen för helgedomen, uppenbarelsetältet och altaret, skall han föra fram den levande bocken. Och Aron skall lägga båda sina händer på den levande bockens huvud, och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och alla deras överträdelser, vad de än må hava syndat; han skall lägga dem på bockens huvud och genom en man som hålles redo därtill släppa honom ut i öknen.
-Så skall bocken bära alla deras missgärningar på sig ut i vildmarken; man skall släppa bocken ute i öknen. Därefter skall Aron gå in i uppenbarelsetältet och taga av sig linnekläderna, som han hade iklätt sig när han gick in i helgedomen; och han skall lämna dem där. Och han skall bada sin kropp i vatten på en helig plats och ikläda sig sina vanliga kläder; sedan skall han gå ut och offra sitt eget brännoffer och folkets brännoffer och bringa försoning för sig och för folket. Och fettet av syndoffersdjuret skall han förbränna på altaret. Men den som släppte bocken ut till Asasel skall två sina kläder och bada sin kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret.
-Och syndofferstjuren och syndoffersbocken, vilkas blod blev inburet för att bringa försoning i helgedomen, skola föras bort utanför lägret, och man skall bränna upp dem i eld med deras hud och kött och orenlighet. Och den som bränner upp detta skall två sina kläder och bada sin kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret. Och detta skall vara för eder en evärdlig stadga: I sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, skolen I späka eder och icke göra något arbete, varken infödingen eller främlingen som bor ibland eder. Ty på den dagen skall försoning bringas för eder, till att rena eder; från alla edra synder skolen I renas inför HERRENS ansikte. En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka eder. Detta skall vara en evärdlig stadga. (3 Mos 16:5-31)
Låt oss läsa ur Hebr 9:
-Nu hade visserligen också det förra förbundet sina gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom.
Ty i tabernaklet inrättades ett främre rum, vari stodo ljusstaken och bordet med skådebröden; och detta rum kallas ”det heliga”. Men bakom den andra förlåten var ett annat rum i tabernaklet, ett som kallas ”det allraheligaste”, med ett gyllene rökelsealtare och förbundets ark, på alla sidor överdragen med guld. I denna förvarades ett gyllene ämbar med mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill förbundets tavlor. Därovanpå stodo härlighetskeruber, som överskyggde nådastolen. Men om vart särskilt av dessa föremål är nu icke tillfälle att tala. (Hebr 9:1-5)

Här finns uppenbarligen en avsikt att tala om vart särskilt föremål. Men det hade inte varit tillfälle att tala om dem. Det finns uppenbarligen en avsikt att tala om vart särskilt av dessa föremål. Men han säger att ”nu är icke tillfälle”. Det betyder att någon gång är det tillfälle. Och tillfälle borde ha funnits under de tider som evangelium har predikats. Vi har tillfälle, men även om vi har tillfälle, så vet vi att vi är begränsade. Helt uppenbart är att det finns anledning att tala om vart särskilt av dessa föremål, som har sin speciella betydelse.
-Så blev detta inrättat. Och i det främre tabernakelrummet gå prästerna ständigt in och förrätta vad som hör till gudstjänsten, men i det andra går allenast översteprästen in en gång om året, och då aldrig utan blod; och han frambär blodet för sig själv och för folkets ouppsåtliga synder.
-Därmed giver den helige Ande till känna att vägen till det allraheligaste ännu icke har blivit uppenbarad, så länge det främre tabernakelrummet fortfarande äger bestånd. Ty detta är en sinnebild som avser den nuvarande tiden, och i enlighet härmed frambäras gåvor och offer, vilka dock icke kunna fullkomna, efter samvetets krav, den som förrättar sin gudstjänst, utan allenast äro utvärtes stadgar - de såväl som föreskrifterna om mat och dryck och allahanda tvagningar - stadgar pålagda intill dess tiden vore inne för en bättre ordning.
-Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu är, gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning.” (Hebr 9:6-12)
Översteprästen gick med sitt eget blod - dvs, här är prästen och offret förenade till ett, och på ett sätt är han syndoffersbocken, vars blod bärs in i det allra heligaste, in i helgedomen. Vem är då den andra bocken? Det var ju två bockar i 3 Mos 16. Vi ser att det finns ett oerhörd perspektiv och utspelas ett skeende. Det finns tre förhållanden, tre olika platser i detta försoningens kapitel. Det talas om helgedomen, det talas om platsen utanför lägret, det talas om öknen. Vad är det som sker på dessa platser? Syndoffret, vars blod bärs in i helgedomen, vars kropp förs ut till en plats utanför lägret och där bränns upp. Vad betyder detta utanför lägret?
-Och syndofferstjuren och syndoffersbocken, vilkas blod blev inburet för att bringa försoning i helgedomen, skola föras bort utanför lägret, och man skall bränna upp dem i eld med deras hud och kött och orenlighet. Och syndofferstjuren och syndoffersbocken, vilkas blod blev inburet för att bringa försoning i helgedomen, skola föras bort utanför lägret, och man skall bränna upp dem i eld med deras hud och kött och orenlighet. (3 Mos 16:27)
Platsen utanför lägret är där hud, kött och orenhet bränns upp i eld. Jesus talar om att vi ska brännas upp i eld. Vi ska inte bara brännas upp, vi ska saltas med eld. Vi förstår att platsen utanför lägret har att göra med detta att saltas med eld. Där förtärs kroppen. Det innebär att jag går med på att kroppshyddan bryts ned. Att inte försöka komma undan, men gå med på och acceptera att kroppshyddan bryts ned, det är en sida av att försaka och att acceptera sanningen.
I Hebr 13 heter det:
-Det är ju så, att kropparna av de djur, vilkas blod översteprästen bär in i det allraheligaste till försoning för synd, ’brännas upp utanför lägret’. Därför var det ock utanför stadsporten som Jesus utstod sitt lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket. Låtom oss alltså gå ut till honom ”utanför lägret” och bära hans smälek. (Hebr 13:11-13)

Kropparna bärs ut och bränns upp. När vi beger oss till platsen utanför lägret, då accepterar vi att våra kroppar bränns upp. Men kropparna är inte bara ett strikt fysiskt begrepp. Min kropp är mitt jag - hela det personliga register som också kallas mitt kött. Jag måste acceptera att köttet bränns upp i eld på grund av närheten till honom. Vi får inte dra oss undan hans smälek, utan låta kroppen, jaget, köttet - hela dess rekvisita, alla egoistiska vinklar och vrår brännas upp i eld utanför lägret. Låt oss alltså gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek, dela hans lott. Blodet bars in i helgedomen. Kroppen bars ut till platsen utanför lägret. Detta är vi hänvisade till, därför att vi kommer aldrig in i helgedomen. Vi kan inte ta oss in i helgedomen, inte på några villkor ta oss in i helgedomen. Där kommer bara Han in. Vi kommer in när vi går ut till Honom utanför lägret, det är vår möjlighet att närma oss och identifiera oss med Honom. Då kan vi också förstå betydelsen av blodet som bärs in i helgedomen. Kroppen förs ut till platsen utanför lägret. Vi kommer aldrig in i helgedomen, men vi kan nalkas honom; han som är utanför lägret. Genom närheten till honom kan vi också förstå betydelsen av blodet som har burits in i helgedomen. Försoningsverkets oerhörda omfattning och räckvidd.
Så talas om smörjelsen, om Anden.
-Det är ju så, att kropparna av de djur, vilkas blod översteprästen bär in i det allraheligaste till försoning för synd, ’brännas upp utanför lägret’. Därför var det ock utanför stadsporten som Jesus utstod sitt lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket. Låtom oss alltså gå ut till honom ”utanför lägret” och bära hans smälek. (Hebr 13:11-13)
När vi närmar oss Honom, då närmar vi oss det han har sagt, och får lyssna till ord sådana som dessa:
-Ja, den som giver eder en bägare vatten att dricka, därför att I hören Kristus till - sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön. (Mark 9:41)
En bägare vatten. Vad vill vi ha för att vi hör Kristus till? En bägare vatten kan inte betyda mycket. Det finns ingen kravmentalitet som hör Kristus till.
-Och den som förför en av dessa små som tro, för honom vore det bättre, om en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet. Om nu din hand är dig till förförelse, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet lytt, än att hava båda händerna i behåll och komma till Gehenna, till den eld som icke utsläckes. Där ’deras mask icke dör och elden icke utsläckes’. Och om din fot är dig till förförelse, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet halt, än att hava båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna. Där ’deras mask icke dör och elden icke utsläckes’. Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det. Det är bättre för dig att ingå i Guds rike enögd, än att hava båda ögonen i behåll och kastas i Gehenna, där ’deras mask icke dör och elden icke utsläckes’. Ty var människa måste saltas med eld. Ty varje offer skall med salt saltas. (Mark 9:42-49)
Här rör vi oss i riktning mot platsen utanför lägret, i riktning mot Honom utanför lägret. Vad betyder det? En hand huggs av, en fot, ett öga. Vi reduceras när han kommer nära, när hans undervisning får makt med oss. Var människa måste saltas med eld. Vart offer skall med salt saltas. Får Jesus utrymme i hjärtat så kan det inte bli fråga om att ta ovidkommande hänsyn. Vi kan inte ta hänsyn till kött och blod så att vi måste akta oss för att säga något som kan stöta människor som till naturen är stämda så att de hellre vänder Gud ryggen, att de hellre går bort än de kommer. Människor som hellre söker sitt eget än det som hör Jesus Kristus till. Tänk om vi kunde komma till Honom, till platsen utanför lägret och på det sättet få vara med om att saltas med eld - den eld som förtär kroppen, den eld som förtär jaget. Den eld som förtär, så att ingenting hindrar Honom att få tala genom oss. Vi låter Honom anmärka, kritisera, bränna upp i eld allt det som gör att vi dras i en annan riktning, så att vi inte söker honom. Det finns så mycket som knyter an i oss, så mycket som världen vill underhålla oss med. Vi är ju människor. Det är ju bättre vara mänskliga än omänskliga, men samtidigt möter vi i NT en väldig kritik mot att vandra på vanligt människosätt. Vad behöver en människa? Världen har tusen förslag som appellerar till allt det som bränns upp i eld när vi nalkas Jesus.
Låt oss be Jesus om hjälp, be att han talar till oss så att vi inte drar oss undan när han talar till oss.

Det står om dem som drog sig undan av kärlek till världen. Det står också om några andra, som vann seger. De övervann draken i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds ord. De älskade icke så sitt liv att de drog sig undan döden. De älskade inte så sitt liv att de drog sig undan platsen utanför lägret, där Jesus dog på korset. I följd av detta har vi fått allt. Det heter: Han som icke har skonat sin egen son, skulle han icke också skänka oss allt med honom. Han har skänkt oss allt, dvs, inklusive skoningslösheten mot jaget, mot köttet, mot världens hundra tusen förslag och en miljon lösningar för den människa som drar sig undan Jesus Kristus. Men det är som han säger, den som blygs för mig och mina ord i detta syndiga, trolösa släkte, för honom ska Människosonen blygas när han kommer i sin Faders och de heliga änglarnas härlighet.
Låt oss bedja Herren Jesus om hjälp att inte skona oss själva när Han vill ställa saker och ting till rätta och ge oss det rätta perspektivet.
Så här står det i Hebréerbrevet:
”...om vart särskilt av dessa föremål är nu icke tillfälle att tala” Vi har läst en del om dessa föremål i 3 Mos 16, detta enorma kapitel som talar om den stora försoningsdagen. Men det finns fler. Och Hebréerbrevets författare skriver inte om varför det inte var tillfälle att tala om dem. Vi är benägna att tänka att han inte har tid. Vi tänker kanske att det går inte, därför han måste koncentrera sig på något annat. Men tänk om det är så att tillfälle ges inte, därför att det inte finns någon mottaglighet. Han kan helt enkelt inte tala till människor som är alldeles för benägna att skona sig själva och sitt eget kött. Han skulle vilja tala om vart särskilt av dessa föremål, men det går inte komma till. Han kommer inte till, Guds Ande kommer inte till, därför att lyssnarna är alldeles för fångade av världens tio tusen förslag. Av världens millioner lösningar på än det ena och än det andra.
Tidigare i detta brev, säger aposteln så här:
-Härom hava vi mycket att säga, mycket som är svårt att göra tydligt i ord, eftersom I haven blivit så tröga till att höra.
(Hebr 5:11)
Varför blir vi så tröga till att höra? Inte till att höra vad som helst. Inte tröga till att höra vad både den ene och den andre säger, men tröga till att höra vad Herren säger. När hans ord kommer, är det trögt före i örat. Men när andra talar, åh, då glider orden så lätt in! Det kommer tusentals förslag från denna världens experter på vad du ska göra med din tid, med din kropp, med dina förutsättningar och chanser. Orden kommer så lätt, så lätt. Men då han talar blir det så trögt. Orden kommer, men de kommer inte riktigt in i örat, de stannar på halva vägen.

Om vart särskilt av dessa föremål - det var föremål som borde vara kärare för oss. Det gäller vår själs frälsning, vårt liv i Gud. På platset utanför lägret bränns kropparna upp i eld. Blodet bärs in i helgedomen.
Aposteln talar om att han bar Jesu dödsmärken. Jesus var förutbestämd för döden. När han var på ett gästabud kom en vacker kvinna och smorde hans fötter. Då tänkte han på sin begravning. Det står inte att kvinnan var vacker, men det kunde hon ha varit. Hon framställs av traditionen som vacker. Hon kom och smorde hans fötter. Jesus hade en mycket annorlunda orientering. Han var ung och ogift, och så kom en vacker kvinna och smorde hans fötter.Var det då tillfälle att tänka på sin begravning? En ung man talar om förberedelse till sin begravning. Ska den unge mannen begravas? När då? Om en vecka. Därför han var på väg till platsen utanför lägret. Därför att hans blod skulle bäras in i helgedomen.
-Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu är, gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning.
-Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet, huru mycket mer skall icke Kristi blod - då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud - rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden!” (Hebr 9:11-14)
Det här är det allvarliga, det avgörande. Jesus verkar vara dödsorienterad, på något vis. Det är tusen gånger bättre att befria samvetet från döda gärningar än att jag befrias från döden. Så tänkte Jesus, och så borde vi också tänka. Den stora faran är inte att vi dör, men att vi dras in i döda gärningar, och drar in andra i döda gärningar. Jesus kom för att rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden. Hur går det till?
Ska vi låta honom sätta fingret på vad det är fråga om, ska vi låta honom avslöja de döda gärningarna? Om vi inte anser det vara döda gärningar vad han kallar döda gärningar, så får vi verkligen göra bättring. Tycker vi en sak och Jesus något annat, så får vi verkligen se upp. Låta honom sätta fingret på de döda gärningarna. Är det döda gärningar, så måste de lyftas av oss, vi måste befrias. Måtte Herren hjälpa, avslöja, leda, visa, så att vi inte drar oss undan, utan fortsätter och fullbordar det som hör till vår kallelse.
Låt oss fördenskull gå ut till honom utanför lägret. Vad handlar det om? Det handlar om död. Det handlar om Jesu död men också om vår död om vi är hans trogna efterföljare. Det handlar om befrielse ifrån döda gärningar till att tjäna den levande Guden. Även om inte jag blir större. Även om jag måste acceptera att mista en fot, en hand, ett öga. Hela kroppen, hela jaget bränns upp i eld när han får tala, när hans undervisning får makt med själva hjärtegrunden, med vårt innersta. Han vill ge befrielse ifrån döda gärningar till att tjäna den levande Guden.
Låt oss be honom om hjälp att se detta, att hitta vägen vidare såsom hans trogna som vittnar vad som är sant om honom och inte drar oss undan. Det är fråga om en trons kamp. Världen kan inte hata er, men mig hatar hon, eftersom jag vittnar om henne att hennes gärningar är onda, sa Jesus. Han vill befria, rena våra samveten från döda gärningar. Är det något som världen hatar att höra, är det att hennes gärningar är onda. Världen hatar att höra att hennes religions gärningar är onda. Men Jesus kommer och han avslöjar detta. Människor måste befrias ifrån denna ondska. Därför skonade Han icke sig själv.
-Låtom oss alltså gå ut till honom ”utanför lägret” och bära hans smälek. Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden.
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar