Korsets budskap i den religiösa förvirringens tid

Undervisning av Stig Andreasson

Jag tror jag har något viktigt att säga. Först och främst ska jag läsa Guds Ord. Vi läser ur första Korintierbrevet:
-Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft. Det är ju skrivet: ”Jag skall göra de visas vishet om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.” Ja, var äro de visa? Var äro de skriftlärda? Var äro denna tidsålders klyftiga män? Har icke Gud gjort denna världens visdom till dårskap? Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät predikas frälsa dem som tro. Ty judarna begära tecken, och grekerna åstunda visdom, vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap, men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en Kristus som är Guds kraft och Guds visdom. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor. (1 Kor 1:18-25)
Vi tar också v 2 i andra kapitlet:
-Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst.

Evangeliets budskap kan sammanfattas i uttrycket ”talet om korset”, eller ”budskapet om korset”, som några översättare skriver. Paulus sade sig inte vilja veta av något annat än detta budskap om Jesus Kristus som korsfäst. I kapitel 15 samma brev, säger han: jag påminner om det evangelium jag predikade. Han säger att han hade där ett huvudstycke, och det bestod i att Kristus dog för våra synder enligt skrifterna, och att han uppstod på den tredje dagen. Det var det väsentliga, huvudstycket i Paulus’ budskap.
Detta budskap har alltid mött motstånd och gensägelse i denna världen. Judarna begärde tecken. De var ofta väldigt fokuserade på det spektakulära, och bad ofta Jesus om speciella tecken; trots att han gjorde så många under och tecken ville de ständigt ha fler; de var ständigt på jakt efter något spektakulärt. De var också väldigt upptagna av lagen och lydnaden; att man på den vägen skulle komma i harmoni med Gud.
Grekerna gick den mänskliga visdomens väg. Grekerna åstunda visdom, säger Paulus. Därför var det inte så lätt att få in korsets budskap där heller. När Paulus kom till Athen, visdomens högborg i den grekiska världen, då sa dessa filosofer och vishetslärare: vad är det för pratmakare som har kommit till vår stad? Tänk att en av historiens verkligt stora förkunnare – det måste ha varit fantastiskt att sitta vid Paulus fötter och höra hans utläggning av skrifterna och hans förkunnelse. Men för dessa filosofer var han en pratmakare, för hans budskap var så annorlunda mot vad de var vana vid. Frälsning genom en korsfäst förkunnare! Det var dårskap i en värld där man höll på med mysteriereligioner, alla möjliga invigningar och gärningar, mänskliga ansträngningar. Talet om frälsning genom en korsfäst frälsare var dårskap. Så detta mötte motstånd.

Vi säger ibland att den första församlingen hade väldig framgång. Och det hade den ju. Men vi glömmer ofta att de hade också väldigt motstånd. Att det var svårt att komma in med evangelium på många platser och områden. Det har faktiskt varit så under hela historien. Korsets budskap har under historien varit ett ämne för diskussion och stridigheter.
Det skulle ta för lång tid att här och nu gå igenom hur man under historien har haft väldigt olika uppfattningar om försoningen, vad som egentligen skedde genom Jesu död på korset, och det är heller inte speciellt intressant för oss idag att se så mycket på detta. Men vi kan i förbigående nämna att också i vårt land var det under en tid något som man kallar ”försoningsstriden”. Det var två stora förgrundsfigurer på den tiden, Rosenius och Waldenström. Det finns mycket gott i både Rosenius och Waldenströms skrifter. Egentligen talade de nog förbi varandra. Det gällde många ting, bland annat den objektiva och subjektiva försoningen. Med den objektiva menar man att försoningen skedde när Jesus dog på korset. Då försonade Gud världen med sig själv. Den lutherska grenen lade tonvikten väldigt hårt just på detta. Waldenström var inte överens, han sa: nej, försoningen sker vid botbänken! När du kommer och lämnar ditt liv åt Gud får du förlåtelse för din synd och blir försonad med Gud. Båda hade rätt, egentligen. I bibeln beskrivs båda sidorna. Andra Kor 5:
-Det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv.
Där har vi den objektiva sidan. Gud har räckt ut handen, allt är färdigt från hans sida. Men så kommer det några verser längre fram: ”Låt försona er med Gud”. Man måste ta emot detta. Det har inte skett automatiskt för alla människor, du måste uppleva det personligt. Låt försona dig med Gud.
Nu ska jag tala litet om det väsentliga i korsets budskap, som det framställs i bibeln. Bara några grundläggande saker. Utan korset ingen frälsning. Petrus sa till judarna:
-Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.
Då menade han Jesus Kristus, inte bara idealmänniskan eller läraren Jesus, utan den korsfäste och uppståndne Jesus. Världslig visdom må förkasta detta budskap, men det är mänsklighetens enda räddning, det enda botemedlet mot vårt stora problem, som heter synden. Det som skedde på korset kallar Nya Testamentet för en återlösning eller ett friköpande. Där kan vi ta Rosenius till hjälp. Han var en lärd man, och han förklarade att de ord som används i NT var ord man använde då man talade om att köpa fri en slav på slavmarknaden. Med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar, folk och tungomål. Ni är köpta och betalning är given. Det betyder att Jesus kom ner till syndens stora slavmarknad och betalade priset för vår återlösning. Vi blev köpta tillbaka till den Gud vi kommit bort ifrån. Han betalade absolut priset. Men dessa ord betyder något mer. Det betyder inte bara att han betalade priset, men för oss bort från slavmarknaden så att vi aldrig mer ska komma tillbaka dit. Aldrig mer bli till salu!
Vem betalades priset till? Det finns några som menat att priset betalades till djävulen. Men inget i bibeln säger så. Detta var något som skedde inom gudomen. Så här står det: ”Gud försonade världen med sig själv”. Man ger djävulen för stor betydelse om man menar att det skulle betalas till honom.
Det fanns ett problem, som vi bara kan fatta litet av. Det var en konflikt mellan Guds rättfärdighet och Guds kärlek och villighet till att frälsa. Gud kunde inte frälsa utan vidare. Det måste ske en försoning, ett friköpande. Guds rättfärdighet krävde ett offer och hans godhet ville gärna förlåta syndaren. Gud löste konflikten genom att själv stiga ner till vår värld. Det står om Jesus att allt skapades av honom, genom honom och till honom. Han blev inte bara Guds representant bland människorna, han blev också hela människosläktets representant inför Gud. Och han tog på sig hela den dom som låg på oss. Därför säger Romarbrevet att så skulle Gud visa att han var rättfärdig och samtidigt rättfärdiggöra den som tror på Jesus. Så kunde Gud göra något som verkar omöjligt. Han är fortfarande rättfärdig, och förlåter dem som inte är rättfärdiga, de som inte har någon grundlag för någon rättfärdighet. Men därför att Jesus har betalat priset, så kan Gud förklara dem rättfärdiga som tror på Jesus och ändå fortsätta att vara rättfärdig. Detta är fantastiskt! Detta är återlösningen, det är friköpandet.
Men korsets budskap är också att synden har blivit sonad. Dvs, straffet, domen, skuldbrevet är utplånat. Det ligger i detta fantastiska ord som är så djupa att det inte är lätt sätta några andra ord: Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud. (2 Kor 5:21)
Han blev alltså ett syndoffer, han blev behandlad som synden själv. Han blev inte syndare – absolut inte, synd fanns inte i honom. Men han blev ett syndoffer, ett skuldoffer. Och så kunde han nagla vårt skuldbrev vid korset. Där sitter det alltid; och har inte längre någon kraft och verkan. Så sker detta fantastiska att våra synder tillräknas Jesus, trots att han var den syndfrie. Och hans rättfärdighet tillräknas oss. Vilket byte! Dina synder tillräknas honom, hans fullkomliga rättfärdighet tillräknas dig. Den rättfärdighet vi får är en tillräknad rättfärdighet. Den som inte låter det bero på gärningar, men tror på honom som rättfärdiggör den ogudaktige, hans tro tillräknas honom till rättfärdighet.
I honom har vi förlossningen, syndernas förlåtelse efter hans nåds rikedom. Jesus, Guds sons blod, renar från all synd. Detta är med några få ord korsets budskap, som det är framställt i Nya Testamentet.
Då kommer den stora frågan: är den religiösa förvirringen större i vår tid än under tidigare skeden?
Vi har talat litet om hur det var på Paulus tid, och stridigheterna som varit förr. Det var en viss förvirring då också. Det är också idag så mycket tal om läror och teologi. Det viktigaste är att ha Försonaren i vårt hjärta. Men det är speciellt stor förvirring i vår tid.

I över femtio år har jag och Åse arbetat i Frankrike, och vi börjar nu allt mer förstå att medan vi mest varit upptagna med den andliga situationen i Frankrike, har det skett ett jordskred i hela Skandinavien. Vi känner inte igen mycket av den kristenhet och väckelserörelse som vi upplevde i unga år. Ju fler jag talar med, dess mer får jag bevis för att många har svårt hitta ett andligt hem där de trivs och får ut något av möten och förkunnelse. Det kommer fram allt mer att tvivlet på Guds Ord har trängt djupt in också i frikyrkligheten. Man har blivit allt mera gränslös, har inga klara linjer, drar inte upp någon klar skillnad mellan rättfärdighet och orättfärdighet. Man har upplevt en slags katolicismens renässans i Norden. Märkligt att det skulle bli så.
Vi har bara en kristen dagstidning, Dagen. Under senare år har jag konstaterat att där kan man läsa artiklar som måste betraktas som katolsk propaganda. Dem har man inte satt in för att varna för villfarelsen, för man har inga kommentarer, inget som säger att detta är vi inte överens om. Nej, det är bara rakt på sak . Skribenter får skriva något som är katolsk propaganda. Det har blivit så att man menar att en kristen tidning ska vara öppen för olika åsikter, och målet är inte att visa vägen, utan att skapa debatt och vara öppen. Men det konstiga är att om man någon gång försöker att säga något som går emot dessa trender, så får man inte alltid in vad man skriver i tidningen Dagen. Toleransen är enkelriktad.

De flesta människor här i Sverige vet inte så mycket om katolicismen. Det behövs mycket upplysning. De flesta vet inte att när man firar mässa i katolska kyrkan innebär det att Jesus kommer ner till kyrkans altare och offrar sig själv ständigt på nytt till sin himmelske Fader. Och mässan har inflytande på både levande och döda. Den ger särskild nåd för dem som är med på mässan, och man kan också läsa mässor för de avlidna.
Det är gåtfullt att man i det gamla protestantiska Norden inte ser denna villfarelse.

Vi har fått en förvirring i vårt land. För något år sedan skrev en statskyrkopräst till mig så här: ”Både min hustru och jag är storligen förvånade över att alla kyrkor och samfund i Sverige nu tycks luta starkt mot den katolska kyrkan.” Han var chockerad. Han är en bibeltroende man, som bygger på evangelii grundsanningar.
-Vi måste se på det som förenar, och inte det som skiljer, säger man. Det låter fint. Då ska vi alltså se bort ifrån att den katolska kyrkan säger att hon är den enda sanna kyrkan, och andra inte är sanna kyrkor. Ska vi se bort ifrån att utan katolska kyrkans sakrament, kan vi inte bli frälsta? Vad är det som förenar då? Det finns en Gud och Jesus är Guds son och att bibeln är Guds Ord. Ja, men katolska kyrkan säger att också traditionen är Guds Ord. Det går helt enkelt inte se bort ifrån en massa saker och säga att vi samlas omkring det som förenar. Det är alltför viktiga saker som skiljer. Såvitt jag förstår finns ingen möjlighet. Ska vi vara evangeliska kristna som håller fram grundsanningarna i Guds Ord, kan vi inte vara överens med katolska kyrkans krav på totalitär makt över allt som har med kristendom att göra.
En annan sak som skapat mycket förvirring i vårt land är det som skedde för 25 år sedan då trosrörelsen föddes här i Sverige. De började förkunna en försoningslära som var fullständigt på kollisionskurs mot allt som predikats; vare sig man var rosenianare eller waldenströmare så fick man höra något alldeles nytt då trosrörelsen började predika i vårt land. Många tror att de övergett den läran nu, men det har aldrig kommit något tydligt avståndstagande från ledande håll. Man gav ut böcker av amerikanska trosförkunnare. Kennet Hagin, t ex. När man nu gav ut böcker med hans förkunnelse, måste man väl vara enig med vad han förkunnar. De lär att Jesus dog inte bara fysiskt på korset, han dog även andligen. Han blev av djävulen förd till helvetet där han var i tre dagar. Då blev han född på nytt, uppstod och vann sin seger. Det betyder således att segern vanns i helvetet och inte på korset. Det betyder också att Jesus behövde födas på nytt. Såvitt jag förstår, är det bara syndare som behöver födas på nytt. Jesus var inte syndare. Därför är det otänkbart att han skulle behöva födas på nytt, för i så fall vore han inte annorlunda än alla andra. Och att han blev överlåten åt satan när han dog, är på total kollisionskurs mot Guds Ord. ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande”, var Jesu sista ord. Det var till sin himmelske Far han sa det. Och till rövaren sa han inte: nu ska du vara med mig tre dagar i helvetet, sen får du komma med till paradiset. Nej, idag ska du vara med mig i paradiset, sa Jesus. Inte efter femhundra år i skärselden heller, utan idag. Om någon hade behövt komma till skärselden, var det rövaren på korset. Han hade inte chans att ordna upp något i sitt brokiga liv, han blev frälst i elfte timmen. Bara för det att han insåg och bekände sin synd. Han trodde på Jesu gudom, ty han sa: tänk på mig då du kommer i ditt rike. Han trodde att Jesus var Messias. Det är Guds ofattbara nåd mot den mest ovärdige syndare. Det är evangeliets budskap. Där har vi inget om att Jesus blev övervunnen av djävulen och fick satans natur. Tänk att någon kan säga så. Han som bad för sina bödlar, hur skulle han kunna ha satans natur? Det är blasfemi att påstå något sådant. Katolikernas lära om att Jesus offrar sig varje dag i mässan är också blasfemi, det är hädelse.
Kennet Hagin sa att korset var nederlagets plats. Jag håller med om det. Men jag håller före att det inte var Jesus som led nederlag där, utan det var djävulen som besegrades där. Så står det i min bibel. Det är bra att kunna läsa. Därför kan jag läsa själv. Jag behöver inte gå via Kennet Hagin eller någon av hans eftersägare. I bibeln står att Jesus avväpnade andevärldens furstar och väldigheter, och han triumferade över dem på korset.
Måtte kristenheten vakna över vad som håller på att ske. Det måste väl finnas människor som reagerar? Man kanske reagerar i tysthet. Gud vare lov, det skedde aldrig någon förändring med Jesu natur. Han är densamme igår, idag så ock i evighetet. Han kommer aldrig att förändras, han får aldrig någon annan natur. Han är den han alltid varit. Denne Kristus vill vi förkunna.
Det konstigaste av allt konstigt är att katolicismen med sitt inflytande och trosrörelsen med sin förkunnelse håller på att flyta samman. Det är det mest gåtfulla av allt. Bibeln talar om villfarelsens ande, och kärlek till sanningen. Har man andra motiv än att föra ut sanningen, och är man gripen på ett eller annat område av villfarelsens ande, så kan man naturligtvis gå i vilken riktning som helst till slut. Men Gud vare lov, vi har Guds ord, och får hålla oss till detta.

Det är viktigt att vi som evangeliska, bibeltroende kristna håller oss till det som är klart och tydligt i Guds ord. Inte spekulera. Ibland händer det även i bibeltroende kretsar att man går utöver vad skrivet är. Man spekulerar. När man talar om korset och försoningen, ställer jag mig frågan: står det om detta i Guds Ord? I en tidning läste jag att på korset blev Jesus övergiven av sin Fader, för han sa ju: min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. Då utöste Gud Fader sitt raseri över sonen. Då tänkte jag: står det verkligen så? Är det detta som ligger i Jesu ord? Jag upptäckte då att det står att vi ska vandra i kärlek såsom Kristus älskade oss och utgav sig som en gåva och ett offer, Gud till en välbehaglig lukt. Jesu offer på korset var för Gud Fadern en välbehaglig lukt, står det. Hur skulle det då kunna vara så att han utöste sitt raseri över honom?
Då gör man en dualism här; så Gud Fader är en vredgad Gud här, och så kommer sonen. Man får nästan tro att sonen kom för att frälsa Gud Fadern från hans vrede, istället för att frälsa människorna. Han tog på sig straffet och domen och allt detta som skulle bli följden av synden, men jag tror inte det var en sådan brytning, för den rätta översättningen av 2 Kor 5 är att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han kan inte bli fullständigt skild från sig själv, men Jesus var vår representant inför Gud och som människa skulle han bära mänsklighetens synd, och då upplevde han denna ångest och vånda och gudsövergivenhet i sin själ.
Jag kan inte pejla djupet i detta, jag vågar inte tränga in i vad som kunde ligga i detta fullt ut. Jesus måste vara ensam. Han var mänsklighetens representant inför Gud. Därför sände Gud inte tio tusen änglar för att befria honom från korset. Han kunde ha gjort det, men då hade inte försoningen blivit fullbordad. Då hade inte det skett som blev grunden för vår frälsning. Därför ser jag inte Gud som den vredgade Guden som utöser något raseri över sin son, men jag ser honom som den rättfärdige guden som ger det han själv har för att människorna ska räddas. Det var inte någon konflikt på något sätt. Det var harmoni.
Gud blev inte kärleksfull på grund av att Jesus dog, han var kärleksfull tidigare. Han älskade världen så att han gav. Kärleken var grunden till vad som skedde.