Bördan av djup fattigdom

Undervisning av B V Henry

Trycket av en verklighet
som ej går fly ifrån
En börda på församlingen som alltmer känns i den rika västvärlden är trycket av den djupa fattigdomen. Detta är starkt betonat av den kristne teologen Ronald Sider i hans stimulerande bok som kom ut 2007: ”Rich Christians in an age of hunger” (Rika kristna i en tid av hunger). Där skriver han: ”Världsfattigdom är hundra miljoner mödrars gråt”. Han har rätt. Pressen av fattigdom, av överväldigande fattigdom, upplevs först av mödrarna. Min fru och jag har i områden av Afrika mött mödrar som har förlorat barnen genom undernäring. De kände det hårt, men det finns ingenting de kan göra åt det. Under gångna decennier har gapet mellan rika och fattiga blivit större. Det borde inte förvåna oss om det blir större och högre protester liksom de vid G-8 mötet senast i juni i Rostock i Tyskland med lyckligtvis mindre vandalisering än det som några år tidigare drabbade Göteborg. Världsledare och experter har ideligen diskussioner och resolutioner, men till ringa gagn för dem som drabbats av svält och andra naturkatastrofer. Frustration kan leda till desperation som bryter ut i våldsamheter, vilka säkerligen inte ger lösning för de akuta problemen. Helt säkert har problemet av överväldigande fattigdom växt större med en del illavarslande effekter som du kan ha sett på TV-skärmen och vid läsning av en del reportage.
Herren är naturligtvis inte likgiltig för de fattiga (som vi ser i följande bibelverser: 2 Mos 23:10-11, 3 Mos 23:22 och 5 Mos 15:7, Ps 41:1, Gal 2:10). Ändå förklarar Herren mycket klart: ”De fattiga haven I ju alltid ibland eder” (Matt 26:11).
Fattigdom är inget nytt problem. (5 Mos 15:11). Det är inte ett fenomen av tjugoförsta århundradet. Hela ämnet om fattigdom är relativt. Jag har bott hos mycket förmögna människor i USA och Sydafrika som pekade ut var de ”rika” bor. Jag har mött gästfrihet i skabbiga skjul, och lyssnat till hur mitt kristna värdfolk, som inte hade något av värde enligt vår bedömning, prisat Gud för hans nåderika omsorg. Sedan har de inbjudit mig att gå med dem på hembesök hos en del ”fattiga” familjer som har ännu mindre.
Att försöka greppa hela frågan som rör fattigdom och rikedom sliter oss i stycken. Att å ena sidan bli upprörd över girigheten hos dem som har så mycket och alltid strävar efter mer (1 Tim 6:10-11) och å andra sidan bli förödmjukad av den fina förnöjsamhet som utstrålar från dem som har så litet.
Vid tiden för den stora svälten i Gujarat i Indien år 1900, gick det månader innan nyheterna nådde England. Folket måste göra något med vad de hade. När så småningom de kristna i England blev medvetna om vad som hade hänt hade nöden redan minskat.
Idag försäkrar sig media om att vi ser de försmäktande ansiktena från de döende, vi hör de hjärtskärande skriken från de undernärda barnen och vi ser de patetiska bidragen av välmenande hjälp medan nödsituationen är för handen. Påfrestningen kommer över oss medan plågan fortfarande gör ont och vi ställs inför ett tryck som inte försvinner, en börda som tvingar fram aktioner, vilket agerande som helst, känslomässigt agerande, vad som helst som kan lindra vår plåga och tysta vårt samvete. Känslomässig hjälp av det slaget kan höja statistiken för humanitära organisationer, men om vår respons inte är god och genomtänkt under bön, kommer vårt givande på kort sikt att ha ett värde endast för stunden, och på längre sikt blir alla ansträngningar utan djupare effekt.
Tragiskt nog så är kommunikationskanalerna ofta korrumperade, och det medgavs i åtskilliga program med världsnyheter att 60% av hjälpen aldrig nådde dessa för vilka den var främst avsedd. Ideligen har jag sett biståndsvaror till salu i basarer och marknader; två exempel i Nordjemen med mat från Finland, som var avsedd att skänkas gratis, och i Jordanien blev svenska filtar, som var avsedda för palestinska flyktingar sålda för att få pengar till vapen! Till och med det som verkar vara generöst bistånd från regeringen är ofta malplacerat, som när en del av det europeiska smörberget sändes till Pakistan i form av ost och användes för att smörja axlarna på oxkärrorna. Kulturella och religiösa restriktioner frångås inte ens under svälttillstånd och det är inte bra att sända vete till dem som äter ris. Somliga kulturer gör också urval vilket ris de äter. För inte länge sedan utbrast en speaker i en tv-panel om att lindra världens fattigdom att 90% av livsmedelshjälpen till tredje världens länder gör mer skada än nytta.
Världen har successivt börjat formulera sig i termer med behov att svara mot angelägenheten i fall av olyckor, svält, översvämningar eller torka, som de senaste jordbävningarna i Iran och Turkiet har visat. Hjälp är mycket snabbare organiserad och i en massiv skala. Vi har kommit fram till att kristen katastrofhjälp i västländerna är minimalt användbara verktyg att möjliggöra hjälp till behövande människor i olika delar av världen; innan större hjälpprogram kan komma igång och innan församlingar hemma är organiserade att komma till undsättning.

Bördan från
ständig fattigdom
Många av våra bröder och systrar försöker göra evangelium känt på platser där människor alltid är på svältgränsen. Där finns inget bistånd. Det är alltid samma sak. När du inte har något, har du inte mycket att förlora vid en katastrof. Din besvärliga belägenhet är norm.
Systrar som besöker kvinnor i hemmen efter barnafödande eller vid sjukdom går tomhänta till dessa som behöver näring och har ingenting att ge. Bröder som besöker svältområden för att undervisa i Guds Ord, kan inte ta emot gästfrihet utan att ge något. Jag har sett gåvor som lämnats, gåvor som var del av nödtorftigt uppehälle som sänts för missionärernas personliga behov.
Margit och jag har bott hos missionärer i Mellanöstern och Afrika som utblottar sig själva för att bistå folket bland vilka de tjänar. Och detta fortsätter dag efter dag, månad efter månad. Det är obarmhärtigt. Det finns ingen lösning, ingen storslagen plan förändrar din situation. Inte ett dugg. Herren hade helt rätt: ”De fattiga haven I ju alltid ibland eder”
Det är ofrånkomligt att personliga hjälpinsatser är små. Det är inte storleken av gåvan, men det faktum av den ges, som betyder något. Många kristna måste leva i en situation som inte har förändrats under generationer, och vi måste acceptera det faktum att ingenting kan göras för att förändra deras lott i denna generation. Även marxisterna accepterar detta, fastän de proklamerar att de vill förändra nästa generations öde, om inte genom övertalning så genom revolution. Alltför sent kommer nästa generation att upptäcka, liksom de upptäckte i Mozambique, där människor tvingades flytta från städer till samhällen på landsbygden, att en totalitär regering ingenting gör för att övervinna fattigdomen, de sprider den bara litet mera vidsträckt, och friheten är det tunga pris som måste betalas med.
Varför skulle vi förvänta oss att förändringar, som tog hundratals år i västvärlden med den industriella revolutionen, ska kunna åstadkommas i andra delar av världen under en generation idag? Då jag var i Indien, berättade en vän att för femton år sedan såg han en bra traktor rosta bort i hörnet av ett fält eftersom bonden hade gått tillbaka till sina oxar och en träplog. Det berodde på att han inte kunde klara av ekonomin till att skaffa bränsle och underhåll för att hålla traktorn igång. Allt eftersom tiden gick ändrades förhållandena och en tid senare besökte denne vän jordbruket i Indien och han såg traktorer i hundratal brummande längs vägarna sent på kvällen. En missionär som gjort mycket för att förbättra situationen för pathan-stammen i Pakistan, berättade hur svårt det var för folket att förstå att om man har en elektrisk vävstol så höjer man avkastningen till att vara fyra gånger större, men man använder då upp sitt material fyra gånger fortare än med en manuell vävstol. Om man inte köper tilllräckligt med garn, kommer produktionen att stoppas upp.

Påtryckning tilleffektivt handlande
Mycket av vårt givande är totalt känslomässigt. Den långsiktiga lösningen för djup fattigdom föder inte människor idag. Om vi nöjer oss med det, så ger vi bara de fattiga en extra dag. De dör imorgon. ”Tear fonds”, en kristen organisation (det finns några fler) vars administration vi kan ha fullt förtroende för, har helt riktigt bedömt att det är mycket effektivare i långa loppet att förse med hjälpmedel att övervinna torka och svält genom att utrusta folk med borrade brunnar eller rörledningsvatten, bereda utvägar till inkomst och inse att det kan ta generationer att anpassa tänkandet till den nya tidens ekonomi.
Nu kunde åtskilliga exempel från den tredje världens länder bli citerade här för att visa de välgörande följderna av detta effektiva agerande i det långa loppet och glädjande nog har dessa teknologiska metoder hjälpt missionärer att inte bara befria invånare från hunger, men de har också fått möjlighet att dela livets bröd. Gåvor från välsituerade kristna har ackumulerat möjlighet att ge större hjälp i områden där missionärer kämpar för att proklamera evangelium under djupaste fattigdom när större delen av det kapital som förbrukas behövs för att få en meningsfull inverkan på den lokala situationen.

Påtryckning till
personligt engagemang
Vi har redan förklarat att fattigdom är relativ. Vi kan inte tillåta oss själva att tänka att fattigdom bara finns i tredje världen eller vad som nu kallas fjärde världen. En del av dessa mest drabbade finns i de stora europeiska städernas getton. Kanske finns de idag inte speciellt i de nordiska länderna, men i de stora städerna i England, Frankrike, Italien och även Japan och Förenta Staterna. Där finns de som är fattiga därför att de brutits ned på grund av smärtsamma förluster och arbetslöshet och på grund av droger och dryckenskap och en massa andra missförhållanden som har tagit över. Det var inte utan orsak Herren sade: ”De fattiga haven I ju alltid ibland eder”.
Många kristna arbetare blir vare sig de tycker om det eller inte indragna till arbete bland de utslagna, de förtryckta, de utnyttjade och de perversa. Sådana situationer kan inte förbättras med pengar. De kräver personligt engagemang. Jag är säker att Herren har avsett att Hans folk ska vara engagerat i världen liksom han var engagerad i världen. (Job 30:25). Vi kan inte, vi vågar inte betala av vårt engagemang med vår välgörenhet. En gåva sänd för att avhjälpa fattigdom generellt, befriar oss inte från att sitta hos grannen som är döende i cancer.
Det är helt säkert detta vi ska lära från liknelsen om den barmhärtige samariten. Varje troende måste vara till förfogande att hjälpa varje nödställd som korsar hans stig i den vardagliga tillvaron. Vi ska inte förtrösta på massor av etablerade organisationer. Vi ska personligen möta behoven som den barmhärtige samariten gjorde. Den sårade mannen var en jude. Det är en förnekelse av vår tro att avspisa någon på grund av deras fattigdom, deras ras eller deras hudfärg. Om vår granne är i behov och vi har medel att möta dem, ska vi göra det. Samariten förband såren och fann inkvartering och lyfte den sårade mannen till bädden och betalade räkningen. Underligt, ingenting om att ge honom en traktat som förklarade evangelium, eller förvänta sig ett tackbrev. Han hjälpte och fortsatte sin väg, och Gud såg vad han hade gjort. På tusentals sätt har missionärer alltid sökt att följa Mästaren på denna väg, men vi här hemma borde på samma sätt vara engagerade.

Hela det känsloladdade ämnet av världsfattigdomen vädjar starkt till våra motiv och ambitioner. Trycket av överväldigande fattigdom är sådant att det behöver inte bara min medverkan, men min uppoffring. Inte mina gåvor, men mitt personliga engagemang med mina egna händer, med mitt eget hem, att lägga ner min energi och ta tid att bedja för den trängtande mänskligheten, ”så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen. ” (Matt 5:16)
Jag kommer ihåg några tillfällen då jag besökte ensamma troende i Europas tidigare kommunistiska länder, från Bulgarien till Sovjetunionen, medan jag var engagerad i att förse dem med biblar och andra ting de behövde. Ibland var det bara några få i dessa hushåll som blev troende.
Vid ett tillfälle, omedelbart efter att min tolk och jag anlände, blev vi inbjuda att bedja. Vi knäböjde på det hårda golvet och en broder skulle bedja på sitt modersmål och då obegripligt för mig. När han avslutade, frågade jag min vän: ”Vad bad han Gud om?” Och han svarade: ”Ingenting, han prisade bara Gud för Hans godhet och för att han sände dig att besöka dem”. Då vi reste oss från vår knäböjande ställning, kom släktingar eller bekanta in i huset, ganska förvånade eller kanske bara imponerade vid åsynen av denna samling... ”Gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är verkligen en stor vinning”. (1 Tim 6:6). Jag har alltid haft en känsla av djup uppskattning av att besöka ensamma kristna, de må leva i de höga marockanska bergen eller i det ödsliga Sibirien - och fastän de kan vara fattiga, kan vi lämna dem med en känsla av att vara rika! ”Det är HERRENS välsignelse som giver rikedom”. (Ordspr 10:22). Ja, de fattiga kommer alltid att finnas ibland oss så att vi ska få tillfällen att betjäna dem med vad Herren har anförtrott åt oss.
-Må vi alltså, medan vi hava tillfälle, göra vad gott är mot var man, och först och främst mot dem som äro våra medbröder i tron. (Gal 6:10)
-Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan. (Ps 90:12)
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar