Statsmakten - i historisk utveckling och profetisk fulländning

Analys av Jan Egil Hafsahl

Detta ämnet är mer en historisk analys än ett bibelstudium.

Det är oerhört viktigt att vi som enskilda kristna och församling kommer till en klar förståelse av det bibeln kallar världen, världens makter eller det vi kan kalla stat eller statsmakt, så att vi i livet kan göra rätta val och fatta rätta beslut. Det är ett stort svalg mellan det Paulus skriver i Romarbrevet 13 om överheten och det vi möter i Uppenbarelseboken 13 som vilddjursstat. Vi måste få kunskap så att vi inte blir lurade. De fiender vi har att kämpa mot är legio. Bibeln talar om ondskans andemakter i himlarymderna, dvs de fiender vi har över oss. Bibeln talar även om köttet och dess begärelser, dvs de fiender vi bär inom oss. Och så talar den om världen och allt vad i den är, alltså de fiender vi har omkring oss. I det sistnämnda området uppträder vilddjuret som omtalas i bibelns sista bok. Det sägs: ”Vem är likt vilddjuret, och vem kan strida mot det?” Om detta vilddjur heter det att draken gav det sin makt, sin tron och stor myndighet samt att det fick makt att föra krig mot de heliga. Mitt i denna fruktansvärda beskrivning av ett skoningslöst vilddjur utbrister himlen: ”Den som har öra, han höre”. Frågan är egentligen om vi vill lyssna i tro och utifrån kunskapen handla i kärlek till sanningen. Tro verksam genom kärlek.

Vi kan knappt tala om någon överhet, långt mindre om någon stat under de första århundradena av mänsklighetens historia, men vi kan kanske tala om en gryende nationalitet. Med det uttrycket menar vi en grupp människor med kollektiv livsvilja. Om vi utvidgar begreppet till att omfatta människor med samma språk, gemensam kultur, gemensamma ideal och gemensamma historiska minnen, då kan vi för första gången i historien tala om en nationalstat. (En definition som jag har lånat av en svensk historiker).

Ur biblisk synvinkel började samhälls- eller nationalitetshistorien för omkring fem tusen år sedan i länderna mellan Eufrat och Tigris samt bort till Nilen. Nationalkänslan och nationalstoltheten kunde växa fram och frodas bland dessa österländska folk först och främst på grund av deras kultur. I kulturens högsäte fanns religionen. I tidens fullbordan vet vi att alla dessa folk, nationaliteter och folkgrupper uppgick i Romarriket. Det var ett gigantiskt imperium från Atlanten i väst till Eufrat i öst och från norra Germanien ner till Sahara. Då är det inte längre möjligt att tala om en nationell enhet ty alla dessa folkgrupper som blev kuvade av Rom, representerade mångahanda kulturer, lika många som det fanns folkgrupper inom Romarrikets gränser. Detta rike var inte längre en nationalstat utan vad som nu höll det samman kan vi kalla statspatriotism. Man hade övergett nationella och kulturella band och utgjorde ett stort, globalt rike. Så småningom väcktes i detta underkuvade folk en statspatriotism – man var romersk medborgare. Man kunde vara europé, asiat eller afrikan, men alla var nu medlemmar i världens bäst organiserade stat.

I det land som idag kallas Rumänien, fanns århundradet före Kristus och ett par hundra år framåt i tiden ett stort rike, med ett folk som kallades dakiafolket eller neo-dakiafolket.Detta rike utgjorde en nationalstat. Det hade en ledare som hette Dachewal, det hade sin kultur, sitt språk och givna gränser. År 107 levde en general vid namn Trajanus, som sedan skulle bli kejsare och han underlade sig hela detta dakiska imperium. I det område som idag utgörs av Bulgarien fanns trakerna och i det område där vi nu har Moldavien och södra Ukraina fanns skyterna. Alla dessa områden var nationalstater.

Man skulle kunna tro att hatet mot dessa nya herrar, dessa imperialister som övertagit deras land skulle ha skapat nationalkänsla, och att man i uppror skulle protesterat. Men faktum är att efter bara ett par decennier hade man accepterat denna främmande makt. Från att ha varit ett underkuvat folk i en nationalstat med en kultur, ett språk och gemenskapskänsla, så talar man, efter tjugo år inte längre hatets språk, utan är stolta medborgare av det romerska riket! Detsamma sker med folk efter folk. Det världsomspännande romarväldet saknade nationella särdrag. Det hölls ihop tack vare ett fulländat statsmaskineri och en kosmopolitisk kultur.

Det är ett faktum som borde utgöra ett utropstecken i vårt politiska tidevarv, att ett nytt rike uppstår som en fågel Fenix ur det gamla romarrikets aska. Ett förenat Europa där nationalstatens roll ganska snart är borta. Vi är inte längre svenskar, rumäner eller tyskar – vi är européer!

Rent historiskt och profetiskt skulle andra element in i detta statsbygge. Romersk statspatriotism fick vika för goter och vandaler. I detta forna romarrike växte upp en mängd små konungariken där livet grupperade sig runt feodalbaronerna. Från att ha varit ett gigantiskt imperium slogs det nu i stycken av goter, vandaler och andra folk. Det blev små konungariken där feodalbaronerna var herrar och där fanns inte längre nationalism eller statskänsla. Det som nu höll västerlandets små riken samman var religionen, en enda och den var katolsk.

Genom sin organisation och statsmannaklokskap höjde sig kyrkan över västerlandets mer eller mindre primitiva folk. Det var kyrkan som formade det nya släktet och det var kyrkan som till fullo tog upp arvet efter Rom. Än en gång ledde alla vägar till Rom och det blev än en gång hela västerlandets medelpunkt. Men nu var tyngden flyttad från politik till religion. Påvens myndighet närmade sig allt mer allmakten och han övertog till fullo kejsarens roll.

Gregorius VII uttalade något som i ett nötskal fångade påvens krav. Han sa nämligen:

-Påven är solen. Konungarna är endast månar. Liksom månarna får sitt ljus från solen, så får konungarna sin makt från påven. Därför är de skyldiga honom ovillkorlig lydnad och underdånighet och han allena har rätt att giva och taga kronan.

Detta var en kejsares språk. Feodalbaronernas tid var kyrkans storhetstid och då kom sådana krav.

Påvekyrkans makt och utveckling under tiden från det västromerska rikets fall till senare hälften av medeltiden är oerhört intressant. Det är intressant att se vilka mekanismer som fungerade och vad var egentligen utslagsgivande. Man kan dra paralleller in i vår allt mer katolska tid. Varför blev det så här och vad var det för spärrar som upphörde? Hur kunde detta ske?

Vi har nu talat om kejsartiden, om det kosmopolitiska riket och något senare i historien kommer ännu ett element. Vi kan tala om påvekyrkans dominans.


Det som därefter sker historiskt är egentligen en repris av 1 Mos 11 där det talas om språkförbistringen. Liksom tornbyggarnas förmätenhet gjorde att deras bygge föll, så kan man säga att dåtidens påvemakt och deras måttlösa förmätenhet var orsaken till romkyrkans fall. Vi kan tala om en helt ny språkförbistring. Under romkyrkan var ett språk tongivande och det var latinet. Mässan hölls på latin och det var det officiella språket i kyrkan. Men nu kom det att förlora sin ställning. I Italien verkade författaren Dante och i England kom Chaucher. Dessa författare började skriva på sitt eget modersmål. Det var något nytt. Efter att all litteratur varit koncentrerad omkring latinet började Dante skriva på italienska. Vad skrev han om? Jo om det han såg utanför huset, om sitt eget folk, sin egen kultur. Detsamma skedde i England och där kan nämnas Shakespeare. Camões i Portugal är ytterligare exempel. Gemensamt för dessa är att de skrev på sitt eget modersmål och om sin egen kultur. Detta var en utslagsgivande faktor till att latinet förlorade sin dominans och med detta splittrades också den katolska kyrkan.

Man hade varit förenad omkring Rom politiskt såväl som religiöst. Nu splittrades man igen och ledningen övertogs av territorialfurstarna. Den starka furstemaktens tid bröt in i Europa och den nya sanningen i Europa var samling omkring monarken, ledaren, kungen, fursten. Inte sedan cesar-tiden hade det starka ledarskapet, den starke ledaren så stått i fokus som just under denna tid. Detta var det tredje utvecklingsmomentet på väg mot fulländningen.

Historiskt sett är vi nu inne på 1500-1600-talet. Som barn av sin tid möter vi Niccolò Machiavelli. Hans statstankar kunde inte ha fått en sådan oerhörd genomslagskraft om inte tiden hade varit beredd för dem. Under fyrahundra år har Machiavellis tankar om staten förklarats kätterska. Läs igenom hela den europeiska historien om de starka ledare som kritiserat Machiavelli under sin ledarskapsperiod och lägg märke till att när tiden gått och ledaren ser tillbaka på sin tid som härskare, så är det Machiavellis tankar han har praktiserat. Machiavellis principer för staten och hans principer för statsledare utformades i boken Il Principe (Fursten). Den gavs ut på tidigt 1500-tal, men har luslästs av samtliga demagoger i modern europeisk historia.

Politik, säger Machiavelli, står över moralen. Om staten kan dra nytta av moralen ska man följa den. Om inte, så existerar den över huvud taget inte. Det är inte nödvändigt att staten är omoralisk men när staten vill och tycker att det behövs, höjer sig staten över allt vad moral heter. Staten är till sitt väsen och sin natur amoralisk och den står högt över allt vad som kan kallas gott och ont. Men det kan ibland vara en fördel att medborgarna är bundna av en moral som staten är löst ifrån. Vad menar Machiavelli med det? Jo, om medborgarna är bundna av moralen så skapar det respekt och högaktning för överheten. Han binder medborgarna i moral men staten är löst från den moral som medborgarna är bundna av. Romulus, säger Machiavelli, gjorde rätt i att dräpa sin broder. Gärningen anklagade honom men resultatet rättfärdigade honom. Machiavellis tankegång är att brutaliteten kan synas som något ont men om resultatet blir gott, då är den god. Varje Brutus, varje potentiell utmanare till staten måste röjas bort. Alla människor som har annorlunda tankar än den av staten accepterade ideologin, måste bort, säger Machiavelli. Acceptera aldrig en stat i staten. Det är livsfarligt. Staten måste bli älskad som den välgörare den är. Förföljelse och mord på ett fåtal är nödvändigt för de mångas skull. Oliktänkande måste bort i en likriktad stat.

Detta skrev alltså Machiavelli på tidigt 1500-tal. Han talade om den enväldiga staten och om statens obestridlige ledare på toppen av statsmakten. Machiavelli var profetisk för oss som känner till europeisk historia fram till vår tid. Det har skrivits mycket om 1600-talets krönta despoter och deras illgärningar och det har talats medlidsamt om de arma och betryckta folken. Vi som lever idag borde ömka oss över oss själva. Ty det är först i vår tid staten har blivit den verkligt allsmäktige despoten som Machiavelli talade om.

Historiskt sett var det kungen som band samman riket. Staten var kungen. Under medeltiden hade det varit ett förräderi mot Gud att bryta mot kyrkans lära. Från 1500-talet blev förräderi mot kungen en synd som definitivt inte kunde förlåtas. Fursten hade blivit gud i sitt rike. Monarken var konung av Guds nåd. Den härlighet och gudlighet som hade varit påvens välde hade nu intagit den världsliga makten.

Under 1600-1700-talet började guld-åren för västerländsk kolonialmakt. Det gick inte ihop med västerns religioner och fromhetsliv att plundra vita människor. Men kärleksbudet räckte definitivt inte till för de svarta, bruna eller gula. I Europa finner vi därför inget slaveri men vi finner livegenskap. Skillnaden var egentligen mycket hårfin. En livegen bonde följde med som annat gods när ägaren, hans herre, sålde jordbiten där hans koja stod. Han följde med som annat lösöre. Man var i realiteten slav till fursten.

Sista delen av 1600-talet brukar vi kalla upplysningstiden. Vi kom in i rationalismens tidevarv. 1700-talets upplysningsfilosofer trodde att universum egentligen var en gigantiskt stor maskin som drevs i blindo av mekaniska krafter. Det fanns ingen plats för en personlig Gud i deras rike. Nog talar man om en skapare under upplysningstiden men karaktäristiskt nog skrev man skapare med litet s. Han var en samling av naturlagar. Tiden var inne för världsförbättringsdrömmen. Upplysningsfilosoferna ville göra människorna lyckligare och humanitet var det stora slagordet under upplysningstiden. Ur upplysningstidens vagga skrider Jean-Jaques Rosseau med sin stora slogan: ”Tillbaka till naturen”. Det är inte det Paulus talar om i Romarbrevet, där han säger att hedningarna av naturen gör vad lagen bjuder. Nej, Rosseau talade om naturrätten, ungefär vad vi i modernt språkbruk skulle säga att majoriteten har alltid rätt. Han skrev en bok som heter Control Social och denna bok som sammanfattar hans tankar är grundlag för all modern demokrati. Folkets vilja är statens högsta lag, sa Rosseau och banade vägen för en ny dimension i historisk utveckling - pöbelväldet, vilket fick sitt historiska kulmen 1789 i den franska revolutionen. Marat, Danton, och framför allt Robespierre. Robespierre talade varmt för att all sann revolution måste börja i det mänskliga sinnet. Han var den första som talade om att bearbeta det mänskliga sinnet genom ideologisk indoktrinering. Formuleringen verkar kolossalt modern. Robespierres ideologi blev formad i två satser.

För det första: Intet är staten likgiltigt. Staten ska ha ett finger med i allt som sker, därför att allt är politik. Ingenting finns som inte staten skall och bör lägga sig i. Staten ska vara allvetande. Därför var det också Robespierre som införde begreppet ”straffbar hållning”. Om någon yttrade eller menade eller försökte leva ut en annorlunda hållning eller ett annorlunda liv än det av staten accepterade, då måste han bort, enligt Robespierre. Följderna av detta visade sig exempelvis på domstolarnas område. Då det endast och allenast är statens intressen som gäller, kan man säga att rätt är lika med stat och moral är lika med stat. Den som handlar i republikens intresse har rätt till att göra allt. Det statsförnuftiga blir det sanna. Det som gagnar staten är sanning. Har man en annan uppfattning och annan hållning måste man röjas bort. Istället för en osynlig allfader i en hinsides himmel erbjuder sig staten att bli som en moder för sina barn.


Om vi för den historiska tanken vidare, kommer vi in i den marxistiska arbetarrörelsen. Industrialismen hade sitt genombrott på 1800-talet och skapade ett missnöjesproletariat. I denna ideologi fanns drömmen om ett tusenårsrike, fast i en mycket mera jordbunden form. Det var drömmen om ett paradis på jorden. En himmel utan Gud. Detta tedde sig för många rent svindlande. Deras frälsningslära löd: lycka genom egen insats. Ett lyckorike på jorden. En himmel utan gud där vägen till lycka skulle gå genom egen insats och guden i deras rike var staten.

1800- och 1900-talets idépraktiker delade sig i fråga om kristendomens användbarhet som kamoflage. På ena sidan är marxismen/socialismen som förkastade tanken att man skulle gömma sig bakom religionen. På andra sidan fanns först och främst fazismen och sedan nationalismen eller nazismen. Här bryter socialismen och de övriga ideologierna med varandra i frågan om hur Machiavelli ska tolkas. Machiavelli blev upphovet till idéerna att det är nyttigt för staten att ha en religion att gömma sig bakom. Gud med oss. Dåtidens Maciavelli-ideologer spände vår Herre själv framför egen vagn och blasfemin steg till antikristliga höjder när man talade om att vara sanningens vittnen varje gång man ljög, rättfärdighetens förkämpar varje gång man våldtog, frihetens riddare varje gång man underkuvade och kärlekens apostlar varje gång man torterade. Man hade ett stort ideal från Machiavelli, det var den maktfullkomliga staten och dess enväldiga ledare. En rent antikristlig tankegång. Statskamouflaget har inga gränser. Har man behov av religion, låt oss använda den för allt vad det går göra den till, bara staten och statens tankar ligger bakom. Även om detta i den västliga historien blev en parentes och i sin ideologi var olika, så hade fanns en gemensam nämnare: en maktfullkomlig stat. Drömmen om det fulländade statsmaskineriet.


Låt oss för ett ögonblick titta på vår egen lovprisade demokrati. Vi ska tala om Alex de Tocqueville. Han var orolig för demokratins framtid och var rädd att den skulle urarta i en majoritetstyranni. Han skrev en bok som heter Demokratin i Amerika och menar där att den moderna despotismen skulle vara av ett helt annat slag än det man tidigare känt. Jag citerar det han säger om den moderna demokratin:

-De kommer att bli mildare, med ett större verkningsfält. De kommer att bryta ner människor utan att pina dem. Jag har inget tvivel om att härskare i vår upplysta och egalitära tid kommer att ha större möjlighet än antikens kejsare att samla offentlig makt i sina egna händer för att tränga djupare och långt mer regelmässigt in i individens intressesfär.

Idag ser vi verkligheten av Toquevilles framtidstal. Jag vill göra några påståenden - och du kan tänka efter.

Staten har oinskränkt makt. Den griper in på alla områden. Den är välordnad, förutseende och mild. Staten är som ett föräldrapar som har missförstått sin uppgift. Vanligtvis försöker föräldrar förbereda barnen för de vuxnas värld. Staten vill alltid hålla oss kvar på barnastadiet. Staten tycker om att medborgarna trivs, förutsatt att de inte tänker på annat än sin trivsel. Den arbetar gärna för vår lycka, om den ensam får bestämma vad lycka är.

Staten sköter om medborgarnas säkerhet. Den förutser, täcker alla deras behov och ger dem underhållning, tar sig an alla viktiga saker, leder dem i deras arbete och slutligen ordnar om deras arv. Efter att ha tagit hand om varje individ i sina starka händer och format dem i sin vilja, sträcker den suveräna makten ut sina armar över hela samhället. Den täcker oss med ett nät av komplicerade, detaljerade och uniformerade regler, så att de mest originella och kraftfulla andarna ibland människorna inte förmår bryta igenom och höja sig över massan. Staten krossar inte vår vilja. Den gör oss mjuka och följsamma, redo att ledas. Den tyranniserar inte. Den trycker, dämpar, släcker, förslöar och förvandlar till slut folket till en flock lydiga djur där staten är herde.

En ständigt starkare statsstyrning och byråkratisering utgör idag historiens allvarligaste hot mot rättssäkerheten, mot undervisningen, mot yttrande- och trosfriheten. När den fjärde statsmakten; pressen, blir bunden genom presstöd när yttrandefriheten står outnyttjad för att de som borde talat antingen tillhör det statsbärande partiet, är rädda för sina kolleger eller för att förlora sin välfärd. När det inte längre reses tvivel inför upprättandet av kontrollorgan eller vad som ska stå i dessa register, vem som ska avlyssnas, vem som ska ha föräldrarätten och vilka som ska anses som statens fiender. När föräldrar som önskar hemundervisning för sina barn blir förföljda och trakasserade av offentliga institutioner, när privata storkoncerner och staten går hand i hand och krossar de små. Då är begreppet den maktfullkomliga staten inte för kraftigt.

En östtysk filosof som ensam stod som protest mot Honnekerregimen, Rudolf Bahro, sa så här: ”Byråkraterna är statsjesuiter och statsteologer. Byråkratin är en påverepublik.”

Det man inte mäktade med i fd Sovjetunionen och Östeuropa, nämligen att uniformera uppfostran, utbildning, arbete och privatliv, det har man till fullo lyckats med i den västliga, moderna statsmakten. Parallellt löper människans feghet och vilja att underkasta sig kollektivets styrningsformer. Det är ju problem som livet för med sig om det blir för krävande. Människan längtar efter en evig och definitiv ordning som mekaniserar hennes värld och således fritar henne från allt tankearbete och allt ansvar. Vi blir solidariska mot staten. Det är sant. Som Dostojevskij skrev då han talade om storinkvisitorn, att flertalet egentligen inte vill ha någon frihet.


Jag har tagit fram några punkter från historien:

  • Den romerska statspatriotismen.
  • Den kosmopolitiska kulturen.
  • Kyrkomakten.
  • Furstemaktens tid.
  • Machiavelli-ideologin.
  • Rationalismen, humanismen.
  • Världsförbättringsdrömmen
  • Robespierre, franska revolutionen: allt angår staten.
  • Kommunism
  • Facism
  • Nazism
  • Den demokratiska flertalstyrranin.

Den som följt med i dessa tankar har sett en utveckling. Bibeln talar om ändetidens statsmakt och statsledare. Han kommer att vara en sammanfattning av gångna tiders bottensats. I den yttersta tidens statsapparat kommer att finnas något av romersk statspatriotism: Vi är européer! Vi har skrotat vår egen nationalstat, vi har blivit medlemmar av något större - en kosmolitisk kultur. Man kommer inte länge till att tala om den svenska kulturen utan om den europeiska. Vi har blivit medlemmar i något större,något helt. Vi är européer! I detta kommer också kyrkomakten. Å ena sidan statsfullkomligheten, å andra sidan kvinnan som rider på vilddjuret. Här finns den store ledaren, enligt Machiavellis ideologi.Man blir så oerhört humana, välmenande, statsförbättrande, världsförbättrande. Det ska bli lycka för alla som följer vad staten säger. Samtidigt finns brutalitet mot dem som har en annan hållning, de som säger: det här vill vi inte vara med om!

Robespierre sa: acceptera aldrig en stat i staten. Bort med minoriteterna, de som tänker annorlunda! Sådant kan vi inte acceptera i vår stat. Vi kommer möta allt från de senaste ideologierna fram till den demokratiska majoritetstyrannin. Bibeln säger i Upp 13:

-Vilddjuret jag såg liknade en panter. Det hade fötter som en björn och gap som ett lejon.

Vad är det för vilddjur? Sammansatt av olika företeelser genom tiden stiger det fram.Ett andra vilddjur som får sin makt av draken, ges en maktfullkomlighet som förmår alla att tillbe det första djuret. Och alla blir - både i ideologi och handlingar - märkta och stämplade av makten. Vi är där nu. Om detta är sanning, vad ska vi göra? Hur ska vi förhålla oss? Hur ska vi handla i den tid som ligger framför?

I samband med Israels folks uttåg ur Egypten och deras uppgörelse med Kanaans olika folk, sa Gud: ”Gör inte som de”. Israelfolkets uttåg var historiskt, där och då. Men vi vet att deras historia skedde oss till en varnagel. Det står i norska bibeln att ”det var en förebild på det som skulle komma”. I sin bergspredikan använder Jesus samma ord: ”Gör inte som de!” Var inte som de! Handla inte som de! Jesus söker en motkultur. Bibeln talar om ett annat folk, ett annat liv. Den talar om den levande gudens församling.

2 Kor 5, I New English Bibles översättning, heter så här:

-With us, therefore, wordly standard have seased to count to estimate of any man.

För oss har därför världslig standard, världslig måttstock, upphört att räknas i vår bedömning eller värdering av någon människa.

Vi ser litet annorlunda än vad världen gör. Man talar om EU-standard. Man talar om världens standard. Men vi talar om Guds rikes standard och den är helt annorlunda. Paulus hävdar att Guds folk har en annan standard, ett annat synsätt. Vi har fått något som är annorlunda än det världen har att bjuda oss.

-And if anyone is united to Christ, there is a new world. The old order has gone, and the new order has already begun.

När någon är förenad med Kristus, då är han en ny värld. Den gamla världsordningen är borta. En ny ordning har kommit och det är Guds rikes ordning. Den har redan börjat, halleluja! För den som kommit in i Kristus och blivit förenad med honom finns en helt ny standard. En ny ordning för livet. Pris ske Gud!


Jag har inga illusioner om ett evolutionistiskt gudsrike. Det är bara upprapningar av rationalisternas världsförbättringsidéer. Men jag ser i skriften ett folk som inte hämtar sina värderingar och sin standard från kultur och samhällsliv, som inte hämtar sin auktoritet vare sig från Cesar eller världens olika kraftcentra. Vår förståelse av uttrycket omvändelse eller metanoya är oftast väldigt ytlig. Vi tänker gärna att omvändelsen sker när vi är ledsna över något, då ber vi om förlåtelse och får gott samvete. Det är ju bra. Men ordet handlar egentligen om något helt annat, om en sinnesändring som ger utslag i en ny identitet och i ett radikalt annorlunda liv. Omvänd er! Låt frälsa er från detta vrånga släkte! Då kommer du in i gudsrikets ordning, i konflikt med staten, i konflikt med världen och alla dess krav. För Guds folk finns en överordnad faktor, ett Clausula Petri: ”Man måste lyda Gud mer än människor.” Så man inte blir uppäten av vilddjuret utan kan komma hem som segervinnare, som övervinnare. Därför, säger Herren, omvänd eder! Få ett nytt sinnelag, en ny ordning och standard för liv och vandel. Bryt cirklarna! Lärjungarna lämnade allt och följde Jesus. Det var en ny standard. De hade sett ett rike som icke var av denna världen. Vill du vara med om det?

Ibland tycker vi nog att mycket är fel på samhället omkring oss. Vi skulle så gärna vilja vara med om något radikalt nytt. I våra möten sjunger vi hänfört och gripet om hemlandet därborta. Och det är bra. Men, syskon, det finns något här och nu: ”Ske din vilja här på jorden, såsom den sker i himmelen!” Gud vill leva ut sitt liv i detta nu och han vill göra det genom sin församling – sanningens stödjepelare och grundfäste. Frågan är om vi orkar bryta upp? Det är trots allt här vi har vår trygghet och vårt liv och därför stannar vi upp. Men Gud vill uppbrott.

Det är helt nödvändigt för Guds folk att bryta upp. Det är nödvändigt för visionens skull, för missionens skull, för evangelisationens skull, för Jesusvittnesbördets skull. Denna tid måste få se ett annorlunda folk.

Natten kommer då ingen kan verka och då kommer Jesus. Men så länge det heter idag arbetar vi för honom och proklamerar hans rike. Detta är inte en diskussionsfråga. Du får begrunda i ditt hjärta om du vill leva ett annorlunda liv, med ett annorlunda folk och en annorlunda ordning. Välkommen in i Guds församling! Amen.

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar