Jonatans hjältedåd

Undervisning av Paulus Eliasson

I 1:a Samuelsbok möter vi berättelsen om Saul, Israels förste kung. Israels folk, som utvandrat ur Egypten in i det land som Herren lovat, hade under många år letts av s.k. domare. Dessa hade förkunnat Herrens ord och på ett andligt plan varit fästet i den oroliga tiden. Men så börjar Israels folk att se sig omkring, och säga: ”Vi vill vara som alla andra folk! Vi vill ha en kung!”

”Som alla andra folk...” Där har du den stora faran. Gud hade utvalt ett folk som var annorlunda, eller som Bileam profeterar:

-Se, ett folk som bor avskilt och ej räknar sig bland folken. (4 Mos 23:9)

Gud gör dem till viljes, och ger dem Saul till kung. Men Saul börjar ganska snart att vandra på sina självvalda vägar, och inbillar sig att ritualer och former ska blidka Gud, istället för att behaga Gud med ett hörsamt och lydigt hjärta.


När vi så träder in i första Samuelsbokens 13:e kapitel, har Saul knappt varit kung i ett år – och befinner sig i krig med filistéerna. Det första misstaget han gör, ser vi i vers ett:

-Saul hade nu varit kung ett år. När han regerade över Israel det andra året valde han ut åt sig 3.000 män ur Israel. (1 Sam 13:1-2)

Tidigare hade han haft 330.000 man i krig (1 Sam 11:8), men sänder alltså hem 99% av folket. Passivisering. Det är bara eliten som är aktiv.

Jag hoppas att du börjar se paralellerna. Den största olyckan som drabbat modern kristenhet är de två inriktningarna: Sekulariseringen och professionalismen. Å ena sidan ska man bli så lik alla andra organisationer och föreningar som möjligt – med sina styrelser, utskott, studiecirklar osv. att de ämbeten som Gud insatt åsidosätts för moderna demokratiska ordningar. Å andra sidan passiviseras församlingen så till den milda grad att 99% av medlemmarna på sin höjd blir åskådare av professionella aktörers skådespel.

Låt mig ta ett exempel, utan att för den skull sätta varken dig eller mig ur sökarljuset: Förr i tiden sände pingströrelsen ut missionärer med inget annat än förböner och offer. Idag väljer man istället att utbilda sina hjälparbetare professionellt, och med statssubventioner i ryggen sänds de ut för socialt arbete. Passivisering av församlingen, för att anpassas till samhället.


I Sauls situation skedde någonting mer. Det fanns inga vapen i landet. Filisteerna hade nämligen rövat bort alla smeder, och om någon ville ha sina redskap smidda, var denne tvungen att fara till någon av filisteernas städer, och betala dyrt för att få jobbet utfört. När striden skulle stå, var det bara Saul och hans son Jonatan som över huvud taget hade något vapen.

Att få vapnen smidda hos fienden... Är det inte så att vi till stora delar litar mer på samhällets serviceorgan, än det Gud förordnat genom församlingen? Exempelvis när det gäller våra barns uppfostran, vår försörjning, omsorg för de äldre osv.

Även när det kommer till teologien, så vänder man sig till samhället för hjälp. För några tiotal år sedan tillsattes på förfrågan från riksdagen en kommission som skulle översätta bibeln till modern svenska. Resultatet stod fullbordat i Bibel 2000. Den översättningen, med tillhörande kommentarer, är en av de största attackerna mot bibeltro och mot svensk kristenhet. Messiasprofetior, treenighetsläran och andra fundament i den kristna tron undermineras. Det finns anledning att analysera och gå djupare in på detta, men jag nöjer mig med att nämna det.

Vi berövas både svärd och smeder, och går till fiendesidan med huvuden böjda, för att om möjligt få våra skäror slipade. Det är ett fattigdomsbevis. Det är ett fattigdomsbevis att inte kristenheten som en man reser sig upp och säger: ”Vi accepterar inte att staten ska forma våra barn till ateister och agnostiker. Vi ställer inte upp på att ge våra liv till att vara produktionsmoduler, bedövade av bidrag och välfärdsmutor!”


Passiviserad, rädd och maktlös befinner sig Saul i Migron, långt från fienden – medan filisteerna flyttar fram sina trupper till Mikmash. Vi får aldrig glömma att vår overksamhet är den största inviten till fienden att dra framåt. Djävulen är aldrig stilla – allra minst i denna tid.

Den ene av de två som alltså hade något vapen, gömde sig, och ville inte dra ut i striden med de män han faktiskt hade.

Men då reser sig Jonatan, och säger till sin vapendragare: ”Kom, så går vi över till filisteernas förpost där på andra sidan.” (1 Sam 14:1)

Utan att vänta på mandat från kungen, ser han det desperata i situationen och vet att något måste göras. Här, i Migron, blir det ingen seger. Fronten måste förflyttas. De två männen drar till filisteernas förpost vid passet mellan klipporna Boses och Sene. Dessa två klippor representerar någonting. Den ena betyder ”ljus” och den andra ”död”. Den ena är vänd mot Israel, den andra mot fienden. Här stod kampen! Eller – här borde kampen ha stått. Mellan mörkret och ljuset, mellan liv och död. På denna plats stod en gång vår Frälsare, då han återlöste åt sig ett nytt folk:

-Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. (Kol 1:13)


När Jonatan och hans vapendragare kommer närmare fienden säger han kärnordet i denna text:

-Kom, så går vi över till dessa oomskurnas förpost. Kanske skall HERREN göra något för oss. För ingenting hindrar HERREN att ge seger genom få lika väl som genom många. (1 Sam 14:6)

För det första: ”Kanske” Alltså, vi vet inte vad Gud har i beredskap. Kanske vi vinner. Kanske vi inte vinner. Det är oväsentligt. Det väsentliga är att vi har gjort något. Tre män stod en annan gång inför konungen som krävde att de skulle tillbedja hans staty, ty om inte så skulle de brännas upp i den brinnande ugnen. De hade samma stolta bekännelse:

-Om det blir så, är vår Gud, som vi dyrkar, mäktig att befria oss ur den brinnande ugnen och att befria oss ur din hand, o konung. Men om inte, så skall du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte vill tillbe den staty av guld som du har låtit ställa upp. (Dan 3:17-18)

Vi vill ändå inte! Vår tro sträcker sig bortom omständigheter och vad som kan inträffa här på jorden. Kanske vinner vi – kanske inte. Men vi följer ändå Herrens väg! Hur många missionärer har trampat missionsmarker världen över i väntan på att få se en enda människa omvända sig till Herren – utan att få se något resultat under hela sin livstid? Vad är det för tro som driver en sådan människa? Vi vill se resultat och matrikeltillväxt – Herren vill se trohet.

För det andra så ser vi i Jonatans appell att han ser med Herrens ögon: ”... ingenting hindrar HERREN att ge seger genom få lika väl som genom många.” Herren ser inte och räknar inte som vi. Ingenting hindrar Herren! Ingenting kan stå ivägen för honom, när någon väl väljer att bejaka kallelsen!


Jonatan säger så till sin vapendragare att de ska visa sig för fienden, och om filisteerna uppmanade dem att stanna där de var, skulle de stå kvar – och om de sa åt dem att komma upp, skulle de stiga upp på klippan och kämpa Herrens strid. Lägg märke till att det tredje alternativet – flykt – inte kommer över hans läppar. Antingen dör vi, eller så vinner vi seger. Det är stridsfältets filosofi. Att prisge sitt liv för en högre sak. Att vägra passivitet, likgiltighet och likformande.

Att de två vann en seger för Guds rike denna dagen, är egentligen av mindre vikt. Det säger oss bara det som vi redan vet: Herren är trofast! Det som är viktigt är att det fanns en man som var redo att med livet som insats resa sig upp i protest och visa fienden var gränsen var dragen. Genom detta fick han också sätta sitt eget folk i frihet. Ty, när filisteerna såg att Jonatan nergjort vid pass 20 personer, flydde de fältet. När folket i Israel fick höra det, så sägs det:

-De hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna och som hade dragit upp med dem och fanns här och där i lägret, också de gick nu över till de israeliter som var med Saul och Jonatan.

-När de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filisteerna flydde, satte också alla dessa efter dem och stred mot dem.

-Så räddade HERREN Israel den dagen, och striden fortsattes ända bortom Bet-Aven. (1 Sam 14:21-23)

Så räddade Herren Israel! Genom en man som förstod vikten av svärdet han hade i handen, och betydelsen av landet han levde i. Med detsamma ser man också en väckelse i de egna leden. De som avfallit och gått över till fienden, kom nu tillbaka till Herren. De som gömt sig i bergen, tysta, passiviserade och förtryckta – de började nu röra på sig.


Herren har i sanning en utmaning till sitt folk idag: ”Gå ut i hela världen...” Vi kan inte bara sitta på en stol och vänta på ”den stora kallelsen”, när kallelsen redan finns där. Ska vi höra till den stora massan som sätter ut mission på entrepenad, och överlåter evangelisation till skolade experter? Eller ska vi höra till den promille som tar kallelsen på allvar, och med livet som insats ställer oss i ledet – trots att vapnen vi har kanske inte är de bäst slipade, och det var länge sedan händerna omslöt svärdet?

Hebreerbrevets författare talar om två kategorier kristna:

-Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade. Vi hör i stället till dem som tror och vinner sina själar. (Hebr 10:39)

Att dra sig undan, leder inte till någon form för vinst, utan det som leder till seger är att ta vara på sin frimodighet. Eller som dikten säger:

”Sörj ej den pilgrim som fallit vid sin stav. – Blott den som hörde kallet, men aldrig gav sig av.”


 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar