Fruktad frihet

Ledare av Stina Fridolfsson

Under 1960-talet bröt en väckelse fram i vårt land, som gick under benämningen Maranataväckelsen. I tidningen Midnattsropet, som från 1960 förmedlade rapporter, förkunnelse, analyser och reportage, kan man göra sig en bild av vad Maranataväckelsen medförde. Det blev förnyelse och frälsning för många och även konfrontationer och uppbrott från både politiska och kyrkliga lojaliteter och band. Det gällde exempelvis partipolitik, fackföreningsanslutning, samfundsbildning, och organiserad ekumenik.

Arne Imsen gav ut några böcker, där han på ett speciellt sätt skildrade både Maranatabudskapet och dess konsekvenser. I böckerna I världen men icke av världen; Tid att Vakna, Fruktad Frihet och Bannlyst frihet framgår hur obekväm levande kristendom ter sig för etablissemanget. Ja, faktum är att Arne Imsens förkunnelse blev så obekväm, att Maranataförsamlingen, samt församlingens företag Hotell Pilgrimshem och Bällsta Taxi aldrig fått annonsera i tidningen Dagen. Företagen lämnade 1995 in en anmälan till Konkurrensverket, för att få prövat om en statssubventionerad dagstidning har rätt att bojkotta annonser på detta sätt. Konkurrensverket tog upp ärendet och infordrade en förklaring av tidningen Dagen, som hänvisade till tryckfrihetsförordningen. Så här kommenterade Arne Imsen detta:

-Det är väl dags att tidningen klargör för sig var gränsen går mellan kommersiell och icke kommersiell information och tar sig en allvarlig funderare på vad de etiska hedersreglerna har att säga om åsiktsannonsering, istället för att i panik fly till tryckfrihetsförordningen för att försvara sin oetiska annonspolicy. Den anmälan till Konkurrensverket, som företagen har ingett är ytterst viktig, inte minst därför att den är ett pilotfall. det är nämligen första gången en anmälan av denna karaktär prövas av myndigheten.

I det nyutgivna bokverket över Pingströrelsens 100-åriga historia finns ett kapitel om 1960-talet, skrivet av Ivar Lundgren. Huvudrubriken är ”Pingstvännerna in i partipolitiken. Rörelsen stark trots splittringstendenser”. Där finns också några avsnitt som handlar om Maranata. Redan första rubriken talar om att beskrivningen är en partsinlaga: ”Maranata - ett splittringshot som kom av sig”.

Den som skrivit kapitlet, har inte haft behov av att anlita Maranataförsamlingen och de skrifter som kommer från dess förlag. En av bokens redaktörer kontaktade inför utgivningen Maranataförsamlingen och bad om foton att illustrera kapitlet om Maranata. (Att pingströrelsen i sina egna tidningsarkiv inte hade ett enda foto från Maranataväckelsens brytningsår och verksamhet i vårt land var i sig mycket talande!) För övrigt har inte använts uppgifter från Maranataförsamlingen skrifter och arkiv. Därför har också detta bokverk med omsorgsfull desinformation presenterat Maranataväckelsen i ett kapitel som gör anspråk på historisk saklighet. Ett smakprov från beskrivningen av Maranataförsamlingen:

-Imsen drev den återstående Maranatagrenen i en allt mer exkluderande riktning. Han formade om rörelsen till en militant familjegemenskap som agerade i moraliska och politiska frågor med uppseendeväckande demonstrationer, till exempel genom att klistra upp sidor ur Midnattsroper på fönster till butiker som sålde pornografiskt material. Tillsammans med sina anhängare demonstrerade Imsen ofta vid Pingströrelsens konferenser och ekumeniska möten mot det avfall som han ansåg att sådana sammankomster vittnade om.

De demonstrationer som påtalas vid Pingströrelsens konferenser, handlar om utdelning av flygblad som till stor del var citat ur vad Lewi Pethrus, Gustav Söderholm, T B Barratt och andra pingstprofiler skrivit om församlingsliv, ekumenik och hur angeläget det är att vara redo inför Jesu tillkommelse. Ärendet var att påminna pingstvännerna om deras ursprungliga väckelselinje.

Tidningen Midnattsropet omtalas så här: ”Midnattsropet, som kom ut med sitt första nummer i november 1960, ägnade stort utrymme åt angrepp på Pingströrelsen. Pingstförsamlingarna liknades vid ”underhållningsklubbar” och de sågs som ”avläggare av den stora Babylonskökan”, ett språkbruk som framför allt bar Imsens signum och med sin hätskhet omöjliggjorde i stort sett alla relationer till andra kristna rörelser och kyrkor och dessutom efter några år kom att bidra till rörelsens splittring”.

De uttryck som anges inom citat, har författaren enligt nothänvisning tagit från Torbjörn Aronssons väckelsehistoria ”Guds eld över Sverige”, utgiven på Livets Ords förlag. Alltså inte heller där själv läst tidningen Midnattsropet.

Det historiska bokverkets metoder och källor för att presentera Maranataväckelsen, Maranataförsamlingen i Stockholm och dess föreståndare Arne Imsen, är minst sagt anmärkningsvärda.


Maranataförsamlingen har också genom en liten artikel i tidningen Hemmets Vän nr 33, nyligen utsatts för kränkning. Under ett foto av Arne Imsen från 1978, berättar man om ”Maranataattack mot arabiska kristna”. Och med hjälp av invektiv om ”Maranatasekten” och ”Maranatas gerillaarmé”, har man publicerat grova beskyllningar som saknar all sanningsgrund. Församlingen har varken före eller efter publiceringen fått möjlighet att uttala sig. Artikeln är nu anmäld, för att underställas berörd myndighets prövning. (Läs artikel och anmälan på sid 15)

I detta nummer av Midnattsropet, vars ärende fortfarande är att väcka och påminna om vad Guds församling, sanningens stödjepelare och grundfäste på jorden har för uppdrag, publiceras en stor del av sista kapitlet i Arne Imsens bok Fruktad Frihet, som kom ut 1970. Han påminde om och citerade ur pingstväckelsens historia om väckelsefolkets kamp. Och konstaterade att denna väckelse åter fått sin plats utanför lägret. Men, som någon väckelsepionjär så riktigt sagt: ”Bättre vara utfryst ur etablissemanget än djupfryst i det.”

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar