Att drivas av kärlek

Predikan av Berno Vidén från Sommarkonferensen 2007

Älskar du Jesus? Älskar vi Jesus? Det finns en kärlek som är given oss i evangelium. Det går inte fråga om hur mycket, eller hur liten. Utan denna nåd himlen visat oss är given utan mått – gränslöst till oss var och en. När vi läser i Guds Ord om bönen, står det att vi ska lägga fram våra böneämnen under tacksägelse. Det är oerhört viktigt att vi i allt uttrycker tacksägelse till Jesus Kristus. Han är livet.

Vi har alla en tjänst inför Gud. Om vi älskar honom vet vi att han har tagit sin boning i våra hjärtan. Inte gästar eller hälsar på då och då. Utan han bor där. I och med det har vi också nåtts av en kallelse att vara i tjänst för honom. Arbeta för Jesus. Det finns en fara att vi kanske lever i ett ständigt sökande. Jag vill komma in i Guds vilja – jag vill att Gud ska tala till mig, jag vill att han ska leda mig...

När jag undervisar församlingen har jag en position som jag kan bruka till välsignelse, men jag kan också använda denna ställning så att jag lägger bördor på församlingen. Tunga ok som är svåra att bära. Jag kan tala på ett sätt så att de som lyssnar upplever det som om de inte kan något, är odugliga, har misslyckats och att Gud inte räknar med dem. Det kan går år efter år, och till slut tycker man att livet rinner ifrån en. Vad händer med mina dagar? Vad händer med kallelsen, med min tjänst? Det här problemet är något som finns i många religioner. Ett religiöst slaveri. Man kämpar och strävar, man tröttnar och förlorar visionen, gnistan. Man får kanske lyssna till moralpredikningar: nu ska ni vara så, nu ska ni verkligen skärpa er och ta nya steg. Människor upplever att de inte kan nå upp till förväntningarna. Jag kan presentera en perfekt bild av församlingen, vad Gud förväntar sig av oss. En idealbild av en nytestamentlig församling, där vi ser konturerna, mönstren, men så blir det inget annat än tunga teorier. Det är att göra lag av nåden, lag av evangelium.

Jag arbetar i Dominikanska Republiken, ett katolskt land, och möter många människor som vecka efter vecka går i mässan och har kontinuerlig kontakt med sin präst. De ska bikta sig och får syndernas förlåtelse gång på gång, men de upplever aldrig befrielse, når aldrig fram.

Jag har en bok med vittnesbörd av katolska präster. Där beskrivs vilken kamp de utkämpat. De går hängivet in med hela sitt hjärta i tjänsten för Katolska kyrkan, just för att de vill leva för Gud. Det blir ritualer och ceremonier och det förlitar sig folket på. Man går till Katolska kyrkan, för där finns frälsningen, där finns hoppet. Kyrkan bär namnet och har befogenheter att ge syndernas förlåtelse. Vi är inte katoliker. Men det finns paralleller i vad vi kan göra. Hur lätt det är att fastna i olika traditioner och mönster. Man kan ge dem bibliska namn, tala om dem som urkristna ideal. Men så har vi kanske gått miste om kärnan: att Gud faktiskt har gett oss liv. Här från talarstolen kan vi förkunna och förkunna, men det vi säger kanske läggs som ett ok som ingen förmår förverkliga. Fina förebilder. En slags perfektionism eller moralism som är oerhört farlig. Men om du mött Jesus och älskar honom är du också ett redskap för honom. Ingen kan ta honom ifrån dig, för han mötte dig, han grep ditt hjärta. Det finns ingen pekpinne som kan röva hans liv från dig. Om du lever i denna hängivenhet till din Frälsare och Förlossare, då är du ett redskap i hans hand. Då brinner det, då rör det sig inombords. Du kan gå vidare, ta steg just för att få tjäna Honom.

Det finns mycket man kan fastna i. Katolicism, och andra religioner. Jag läste om Jehovas Vittnen. I området där vi bor i Santo Domingo finns mycket Jehovas Vittnen. De är så nitiska, går omkring och fiskar överallt. Men när man närmar sig deras lära, deras sätt att leva, så märker man också där att det ställs tunga krav på anhängarna. Det är prestationer som ska utföras. Måtte Gud befria oss från detta! Det finns inga prestationskrav på oss, men det finns en kärlek som är drivande och den måste du vara rädd om. Du måste bevaras i ditt hjärta så att där finns den genuina tonen: han är min och jag är hans. Herre, bevara församlingen i denna första kärlek! Så att vi får uppleva denna sanna enhet kring ditt ord, kring din ande, Herre.


Vi ska läsa i Matteus 23:e kapitel några versar. Här ser vi hur Jesus går tillrätta med just dessa som bär ansvaret att ge Guds ord till folket. Det måste handla om predikanter, herdar: alltså ledande positioner, där man har ansvar för en grupp, en församling. Det handlar också om oss allesammans. Var och en har ett ansvar att vara bärare av andliga nådegåvor som Herren gett oss. Det står som rubrik i vår bibel: Jesu verop över de skriftlärde och fariséerna. Jesus riktigt beklagar sig över hur de som hade ordet överlämnat åt sig missbrukade sin position och skaffar sig själva vinning genom evangelium.

-Därefter talade Jesus till folket och till sina lärjungar och sade: ”På Moses’ stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig. Därför, allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra icke. De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem. Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på sina mantlar stora.” (Matt 23:1-5)

Det är oerhört allvarligt att få en sådan dom över sig av Herren Jesus Kristus. När han talar här vet vi att det är sant. Det fanns ledare där som var satta, som skulle vara med och bereda väg en fram till Jesus. Bereda vägen för folket så att de skulle se att Messias hade kommit. Frälsaren är här! Men deras ögon var förblindade, de var så inne i sina traditioner, vaktade hela tiden sitt och var inne i sina ideal. Man förstår när Jesus talar här att det de sade var gott, det var fina budskap de presenterade. Men Jesus sa: gör efter det de säger, men det fanns ingen samklang med deras liv. Med andra ord, pratkvarnar som talade om för folket vad de skulle göra, men själva var de inte beredda att vara med att lyfta upp och bana vägen. Att vara ett vittne för Herren är något långt mer än att tala om hur det ska vara . Församlingen är något oerhört stort. Det är en gemenskap med systar och bröder. Troende, som gått ut till honom för att tillsammans förverkliga en vision. Då hamnar man på samma nivå, samma plan, samma villkor allesammans. Då är man syskon varandra till tjänst. Då finns inte detta att en talar om för andra hur de ska göra, och själv lever sin egen tillvaro. Nej, det finns ett utgivande omkring Honom.

I vers 23 samma kapitel kommer vi in på ett område, ett av Jesu ve-rop, men djupare och allvarligare:

-Ve eder, I skriftlärde och fariséer. I skrymtare, som given tionde av mynta och dill och kummin, men underlåten det som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och troheten! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra.

De som Jesus talar om här uppfyllde väldigt många saker. Älskade att tala, att visa sig och tala om för alla andra. Så gav de sina offer. Men Jesus visar på något här som är det viktigaste i lagen. Det här vill jag stanna inför. Det står tre ting här som är det viktigaste. Det här får vi aldrig tappa bort. Det står om rätten, barmhärtigheten och troheten. När Jesus talar om rätten, alltså Guds rättfärdighet, så förstår vi att det är något väldigt konkret. När vi läser i Guds ord om Guds rättfärdighet, så möter vi ett utgivande som värnar om den fattige. Ett utgivande där det handlar om en fördelning. Det talas om änkan, främlingen och leviten. Att man inte ska glömma bort eller gå förbi dessa grupper som är speciellt utsatta i samhället.

Varför nämner Jesus det här? Jo, han såg bland sitt eget folk hur man hade handskats med Guds rättfärdighet på ett orättfärdigt sätt. Människor skapade sin egen privata sfär där man skaffade sitt och levde gott. Man brydde sig inte om änkan och de som led nöd bland folket. Jesus återkom gång på gång till detta i sin undervisning. Exempelvis läser vi i hans bergspredikan om himmelrikets principer. Han talar om ett tänkesätt och levnadssätt där man inte ser till sitt eget. Jesus vill öppna våra ögon för Guds rikes principer. Att inte samla skatter här i tiden. Att inte söka framgång och lycka på det sätt man gör i världen, där man förlitar sig på det materiella. Jesus talar till den rike ynglingen som levt ett så perfekt liv. Han hade uppfyllt lagen. Det står att Jesus fattade kärlek till honom när han frågade: vad ska jag göra för att jag ska få evigt liv? Vad fattas mig än för att jag ska bli mera komplett i Guds rike? Jesus sa: sälj det du äger! Dela ut åt de fattiga! Kom sedan och följ mig!

Vilken befrielse i Jesu undervisning här, men också vilket oerhört pris att betala för denne yngling. Det var som att slå undan fotfästet för honom. Det han hade, tryggheten som han kunde slå sig till ro med. Men Jesus såg längre.

På samma sätt ser Jesus längre när han ger församlingen denna vision, som handlar om församlingslivet, gemenskapen. Han vill befria oss från mycket av det jordiska, materialistiska tänkandet som skapar klyftor ibland oss på olika sätt. Så får vi komma tillsammans på samma grund. Ingen fattig, ingen rik. Det står om den första församlinen: ”ingen kallade något av det han ägde för sitt”.

Jesus sa att de skriftlärde och fariséerna hade underlåtit det som var viktigast i lagen. Det var just rätten, Guds rättfärdighet. Det beskrivs i 5 Mos på ett väldigt speciellt sätt. Det handlar om att visa barmhärtighet. Tänk vilket lidande det finns i mänskligheten. Ibland mitt i församlingen. Men då finns det en gemenskap upprättad ibland oss som ser nöden. Som inte bara ser, men som är en fungerande hjälp. Gud har lagt gåvor i var och en av oss, just för att vi ska kunna vara med och förkroppsliga, förverkliga ett genuint församlingsliv. Du har verkligen något från Gud. Han är ingen lögnare. Om han har frälst dig, så har han också gett dig livet. Fortsätt i tjänsten, i utgivandet. Fortsätt vara med och välsigna församlingen med dina gåvor. De kommer till uttryck på olika sätt. Ibland att prisa Gud tillsammans i mötena. Men kanske oftare i det dagliga livets arbete på olika platser. Många har inte förmånen att kunna samlas dagligen. De bor på platser där det kan vara svårt att finna den dagliga församlingsgemenskapen. Men då har vi detta Gud har gett oss. Vi kan komma samman i bönen, avskilja tid att bedja med och för varandra. Det har jag upplevt som en oerhört styrka när man är ensam ute på fältet. Man upplever en oerhörd styrka i att ha syskon som beder. Så förenas man, för vi är ett i honom.


I Filipperbrevet talas om en förvissning:

-Och jag har den tillförsikten, att han som i eder har begynt ett gott verk, han skall ock fullborda det, intill Kristi Jesu dag. (Fil 1:6)

Han som har påbörjat ett verk i ditt liv kommer också att fullborda det. Brinner denna andens eld, denna längtan – Jesus, jag vill göra något mer för dig! Vänta inte på bönesvar; använd det du har fått. För han har påbörjat ett verk i ditt liv. Han har tänt en eld i ditt hjärta. Om du älskar honom, brinner denna eld. Då gäller det att du ger den näring. Att du låter detta Gudsliv vara med och forma dig, tända dig ännu mer i det vardagliga, det praktiska. Du är ett vittne för Jesus. Ta till vara allt han har gett dig, rikedomar och gåvor. Det finns ett talande exempel. Vid ett av brödundren ställer sina lärjungar mot väggen och säger till dem: ge folket mat! Jesus visste att de inte hade något. De kanske hade haft, men ätit upp det själva. De blev helt ställda, och sa: varifrån ska vi få mat och ge åt alla dessa? Det de försökte räkna ut var omöjligt. Det fanns inga förutsättningar. Flera tusen människor är här, och vi har ingenting. Men så fanns där en liten pojke som kom med det han hade. Det visste ju Jesus om, att det fanns någonting. Att någon hade något. På samma sätt har du fått av honom välsignelser, utrustning, nådegåvor, som kanske behöver blomma fram, väckas till liv på ett nytt sätt. Jesus tog vad denna pojke hade, välsignade det och började dela ut inför sina häpna lärjungars åsyn och såg till att allt folket blev mättat.

Det är viktigt att vi använder det vi har. Tiden vi lever i är väldigt ond. Vi säger att tiden är ond. Vi läser om det. Vi möter ondskan på olika sätt. Hopplösheten bland människor. Vi förstår när vi läser bibeln att Jesus kommer snart. Jag är helt övertygad om att vi lever i den yttersta tiden. Det finns så många ting som talar om detta. Så upplever vi också Guds tilltal gång på gång hur kort tiden är. Det är angeläget att vi förkunnar hoppets budskap i ändens tid. En sista basunstöt som ska ljuda: Jesus kommer! Teoretiskt och kunskapsmässigt håller vi med om detta. Vi läser i Guds ord, vi läser om tidstecknen, vi läser om Guds tanke med församlingen, om hoppet han givit och nödvändigheten att ha blicken fäst på det himmelska. Vi läser om det.

Själv kommer jag själv många gånger till korta, och ställer mig denna fråga: om allt detta är sant – var finns då desperationen inför den situation vi ser, inför den kunskap vi har? Många gånger drabbas jag av desperation när jag ser nöden på missionsfältet. Lidande barn, familjer som knappt har bostad, knappt har mat för dagen. Att möta dessa som lever i social misär kan göra många människor desperata. Att visa barmhärtighet är en del av vårt uppdrag. Men det finns något som är långt viktigare. Och där måste jag fråga mig själv: var finns desperationen över människor som går förlorade? Jesus kommer, men djävulen går omkring och skördar sina offer. För några år sedan var det en TV-inspelning på Bällsta Missionscenter. Det handlade om Jesu tillkommelse. Reportern som intervjuade mig vid det tillfället ställde många bra frågor, men så frågade han: om det nu stämmer det ni säger att människor går evigt förlorade, att det finns ett helvete, en evig död – hur påverkar det ert liv? Egentligen visste jag hur jag skulle svara honom. Om vårt uppdrag och vad vi behöver göra, osv. Men det högg tag i mig på ett oerhört sätt. Jag kände att jag kom till korta.

Vi behöver tändas av en andens eld som sätter oss i rörelse på ett helt annat sätt, så vi inte förgås mitt i vår gemenskap. Vi måste nå fram till dem som behöver höra evangelium. Tänk så mycket vi hört, så mycket vi fått. Men, syskon, vårt uppdrag är att vinna människor för Gud. Då får vi ta till vilka metoder som helst och gå utanför ramarna. Vi är så inskolade att församlingen ska se ut si och så, har våra ramar och mönster.Kanske människor har svårt att närma sig oss för vi lever så inne i vår värld. Ett kardinalproblem i detta är just bristen på kärlek till Jesus. Får den bo i ditt hjärta, vara regerande i dig, då blir du ett vittne för honom. Kanske ställer dig på taken och ropar som en galning. Måtte Herren få gripa tag i oss på ett nytt sätt just för detta uppdrag vi har.


Paulus talar om nödvändigheten att Kristus blir förkunnad. Att Kristus blir förkunnad för människorna; inte efter våra etiketter och inlärda sätt, men med liv, så de får se vem han verkligen är. Om ditt hjärta brinner för honom, kommer Kristus att bli förkunnad. I församlingen har du stora förutsättningar att bli skickliggjord. Börja med vad du har, alla hr vi fått något från Gud.

-Jag vill att I, mina bröder, skolen veta att det som har vederfarits mig snarare har länt till evangelii framgång. Det har nämligen så blivit uppenbart för alla i pretoriet och för alla andra, att det är i Kristus som jag bär mina bojor; och de flesta av bröderna hava genom mina bojor blivit så frimodiga i Herren, att de med allt större dristighet våga oförskräckt förkunna Guds ord. Somliga finnas väl ock, som av avund och trätlystnad predika Kristus, men det finnes också andra som göra det av god vilja. Dessa senare göra det av kärlek, eftersom de veta att jag är satt till att försvara evangelium. De förra åter förkunna Kristus av genstridighet, icke med rent sinne, i tanke att de skola tillskynda mig ytterligare bedrövelse i mina bojor. Vad mer? Kristus bliver dock på ena eller andra sättet förkunnad, det må nu ske för syns skull eller i uppriktighet; och däröver gläder jag mig. Ja, jag skall ock framgent få glädja mig. (Fil 1:12-18)

Ordet förkunnades på olika sätt. Till och med för att fälla Paulus. Men han kunde se välsignelsen också i detta. Vad spelar det för roll egentligen? Kristus måste bli målad för människorna. Det handlar inte om metoderna, tillvägagångssätten, men det handlar om att nå fram till människor. Här gäller det att vi är överlåtna åt honom, att han får bo i våra liv, han får bo i oss, forma oss och ta över helt och hållet i våra liv. Jaget får dö bort. Det finns bara en sak som är nödvändig: Herre, fyll mig med denna desperation! De får kalla oss fanatiker, och galningar. De får kalla oss sekt eller vad som helst. Men det finns något som måste få förmedlas, något måste förkroppsligas i oss. Kristus. Vi måste måla Kristus, gå ut på gatorna, sjung, spela, evangelisera, samtala, använda de kanaler vi har. Det finns inget som är för stort eller för litet om han bor i ditt hjärta. Gud verkar i och genom församlingen. Församlingen är en kropp där han tagit sin boning och där han vill förverkliga sin rättfärdighet, sin barmhärtighet och där han också vill möta trohet till honom. Guds rättfärdighet.


Det finns mycket av en viss typ av förkunnelse både i Sverige och även i vårt missionsfält Dominikanska Republiken. Den går ut på att man ska själv skapa sig framgång. Man skor sig på evangelium. Det finns pastorer som inbördes slåss om att få bästa positionerna, bästa anställningarna, bästa församlingarna med största förutsättningarna att bli något. Så finns små fattiga orter på landsbygden, där det finns församlingar som tillhör samma samfund. Där saknas ström och vatten, och där är det problem att få vittnen, för ingen vill gå dit. Hela tiden jagar efter det man kallar Guds välsignelser. Det är när man lyckas skaffa nytt hus eller köpa ny bil. Man förkunnar man på detta sätt och ger näring åt denna typ av framgångsförkunnelse, fastän Guds ord talar något helt annat. För mig är det en gåta hur man lyckas få ihop alla dessa predikningar, som rättfärdiggör egen ekonomisk framgång. I Ordet läser vi om självlivets död, om en efterföljelse att varje dag ta sitt kors på och följa honom. Ordet talar också om att inte samla skatter här på jorden. Det måste väl finnas en mening i den förkunnelsen? Gud måste väl ha en avsikt när han har gett oss Ordet på detta sätt. Här har vi ett exempel:

-Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten. Och han sade till dem: ”Det är skrivet: ’Mitt hus skall kallas ett bönehus.’ Men I gören det till en rövarkula. (Matt 21:12-13)

Jesus gick in i helgedomen, där de köpte och sålde. Man läser om dessa offer som skulle bäras fram. Folket kom med det man hade samlat ihop av sin skörd. Kanske sålt för att på platsen kunna köpa det man skulle offra och det man skulle förtära. När man läser om vilket syfte som fanns, återkommer det här som Jesus säger är det viktigaste i lagen. Det som handlar om Guds rättfärdighet, det som handlar om barmhärtigheten och troheten. Gud talade om för folket på vilket sätt de skulle frambära offren. För det första skulle man ge tiondet av det man hade. Så skulle man dela ut åt de fattiga och till leviterna. Man skulle se till att var och en fick det han behövde. Men här mötte Jesus ett gäng försäljare som i Guds namn använde det som skulle offras och gjorde business, affärer av det. Man skaffade sig egen vinning. Det är självklart att Jesus blev vred då han gick in. Man lade ok på människorna. Det finns många månglare i Guds rike. Måtte Gud bevara oss, så att vi inte fastnar i materialismen, att vi inte fastnar i den trygghet som denna världens principer bygger på.

Gode Gud, befria oss, bevara oss i ditt ord, så vi får upp ögonen för vad som är Guds rättfärdighet, när det gäller församlingsgemenskap, när det gäller utgivandet, när det gäller mission, när det gäller hela vårt arbete. Gud är rättfärdig och vi är rättfärdiggjorda av tro, inte av laggärningar. Nej, det finns ingen människa som klarar av att hålla lagen. Lagen hjälper oss att komma till kännedom om synden. Den är vår uppfostrare till Kristus. Kristus är uppfyllelsen av lagen. Vad hände då Jesus drivit ut månglarna? Jo, då ser vi hur evangelium börjar verka: ”Och blinda och halta kommo fram till honom i helgedomen, och han botade dem.” De som var utestängda ur gemenskapen. De som var obekväma. De som inte visste vart de skulle ta vägen. De som led. Men när Jesus fått rensa ut all denna egoism och orättfärdighet, då banades vägen. Det står att människosonen kom för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. De kom fram till honom. Syskon, på samma sätt är vi hans sändebud här i tiden. Det står i Andra Korinterbrevet att vi är levande brev, inte skrivet med bläck – alltså ingen teori eller lära, men levande brev där Jesu namn är inristat i våra liv. Hans namn är skrivet i våra hjärtan.


Jag ska avsluta med en uppmaning: Bevara det du har fått, det du har i Jesus. Ge det näring. Som församling finns det något vi behöver bevara. Nu talar jag inte om det vi saknar och inte har. Jag talar om det vi äger tillsammans. Bevara andens enhet genom fridens band. Det är något Gud har gett oss. För vi är födda på nytt, och vi växer i samma kropp, där han skickliggör, där han utrustar. I Apg 4: 32 läser vi: ”Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ.” Vilken enhet! Vilken grund att bygga på! Ett hjärta – en själ. Halleluja. Här behöver man inte lägga ut texten. Det här får vi uppleva och växa in i. Så står vidare hur de kristna praktiskt gick till väga: ”Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan du hade allting gemensamt.” Vilken gemenskap! Vilken församling! Allting gemensamt. Hur kan man gå in under sådana villkor? Hur kan man ta sådana steg? Det står om hur människorna kom till församlingen. Man lade ned det man hade, man sålde sina jordagods, man sålde sina materiella tillgångar och lämnade till de ledande bröderna, och så delade man ut det som var och en behövde. Vad är det som gör att man kan bli så utgivande, så befriad från det jordiska, så befriad från sin egen sociala trygghet så att man gör sig beroende av sina syskon? Till och med för sin överlevnad. Det är oerhört spännande att läsa om församlingen i Jerusalem, men också församlingen i Antiokia, där man först började kallas kristna. Man kom dagligen samman och åt vid samma bord. Det var inte problemfritt, det kan vi också läsa om, men denna gemenskap omkring måltiden fanns där som en del av förkunnelsen. Jag tror att en hemlighet till att kunna gå in i något sådant är att leva i hoppet, att ha Jesu tillkommelse levande för sig, att älska hans tillkommelse, att skåda framåt, att skåda bortom, liksom Abraham gjorde. Abrahem förblev boende i tält i hela sitt liv, men han skådade bortom och trodde på Gud, för han visste att vad Gud hade lovat, det skulle han hålla.

Vad har Gud lovat församlingen? Jo, att vi ska få stå ansikte mot ansikte med vår stora kärlek, med din Frälsare. Han har gett oss en oerhörd skatt.

Låt oss verka för att evangeliet ska gå ut! Måtte Gud få bryta våra invanda mönster och traditioner, så att vi når fram till människorna där de finns. Tiden är så kort! Amen.

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar