Vila i Gud - högsta grad av aktivitet

Appell av Karin Vidén

Människan vill få sin gudssträvan och sitt andliga sökande bekräftat genom upplevelser och erfarenheter av religiös och andlig karaktär. Hon söker nå upp till Honom som är ouppnåelig, lära känna Honom som bor i ett ljus och som ingen människa kan se och sedan leva. Hon späker sig i rituell och ceremoniell gudstjänst för att om möjligt få sin inre längtan och hunger efter gudsbehov stillad. Att vara andlig sökare ses idag som en bekräftelse på att man trots allt kommit en bit på vägen att finna andligheten inom sig själv. En bekräftelse på att man uppnått en viss nivå av inre mognad och högre kunskap.

I en tid då stress och utbrändhet är modeord, då trötthet och slitenhet är att vara ”inne”, i en tid då, att ”ha ett liv” är detsamma som aktivitet och fullspäckat dagsschema, finns dock kvar ett erbjudande om vila i Gud. Ett löfte till människan givet av Gud själv.

Vi är inne i ett nytt år och redan har de flesta av oss brutit de löften vi så högtidligt gav då det nya året grydde. Vi kanske skulle bli snällare, mer givmilda, ge mer tid för barnen, avsätta tid för än det ena och än det andra som samvetet manat oss till. Så kom den bryska grå vardagen och ställde krav på vår hundraprocentiga uppmärksamhet, ställde krav på våra helhjärtade och reservationslösa insatser, och karusellen tog ånyo fart igen.

Hur tragiskt är det inte se hur även evangelii tjänare sugs med i denna centrifugalkraft som till sist tränger ut den sista droppen av det som en gång var ett till Kristus överlåtet liv för gudomlig tjänst, ett käril till hedersamt bruk. Tjänsten blir istället politisk till sin karaktär, arbetsmetoden och uppdraget demokratisträvande och inomvärldslig.

Veckoslutsångest råder bland folket, fredagskön vid Systembolaget talar sitt tydliga språk. Människor lever utan Gud och utan hopp i världen. Många flyr in i ett helgrus, andra in i ett shoppingrus i någon av alla de enorma materialistiska katedraler där människor skockas inför erbjudanden och fynd. Hungern och nöden är obeskrivlig.

Planeringskalendern blir ett verktyg till flykt bort från det pockande inre som ropar efter frid med Gud.

Planera fullt. All tid. Alltid. I god tid, ingen tid över, gärna övertid. Till sist... ett år, en månad, en dag, skrivs den sista raden... oplanerat.

Av vardagsstress, uppskruvade och ångestfyllda människor lyckas med möda klämma in en eller två dagars vistelse på avlägsen plats där natur, stillhet och andlighet ska läka och hjälpa till hantera det som under lång tid sargats. Man söker sig till retreater, avskildhet och klostervistelser för att finna svar och mättnad, en själslig tillfredsställelse i en behaglig och stämningsfull miljö. Man öppnar oförbehållsamt sina sinnen för skapelsen som kan ge människan själsligt lugn och inre ro för stunden, man låter sin törst släckas av skapelsen i form av vackra och mäktiga naturscenarier och tystnadsupplevelser. Det betydelsefulla och eftertrånade blir det skapade istället för Skaparen, som är Gud själv.

-Ingen kommer till Fadern utom genom mig, sa Jesus. Människans ofrid grundar sig i ett distanserande från Livet själv, Jesus Kristus.

Man talar om Gud, ja, man accepterar Gud, man sjunger om Gud och man läser om Gud, men steget att genom Jesus Kristus överlåta sitt liv till denne Gud kräver något mer; vetekornets död, det egna jagets död.

Man putsar på fasaden och man renoverar vissa rum, men återstår gör helrenoveringen då hela bygget måste raseras för att ge plats åt det nya, på en helt ny grund, som är Kristus.


Frälsningen i Jesus är den enda möjligheten för människan finna sin rätta funktion och sitt rätta värde, det värde Gud gav henne redan i skapelsens morgon, då han skapade människan för gemenskap med sig själv.

Då Jesus tagit sin boning i människans hjärta ger han av sin frid som övergår allt förstånd. -Min frid ger jag er, sa Jesus. I överlåtelsen till Honom ryms också avskildheten med Honom. Mitt i stridens larm, mitt i storstadsbuller och ändlösa bilköer, i stormarknadskön och i vardagens arbete finns dock en avskildhet tillsammans med Honom som är obeskrivlig. Det finns en vila given av Gud som gör det möjligt vara ett käril med vatten till törstande medmänniskor även om situationen och omständigheterna syns vara omöjliga.

Det är ett verk som han själv utför i de sina, ett verk som leder fram till utgivande och helhjärtad tjänst för Guds rike. Då handlar det inte längre om ett famlande och trevande bland de religiösa skuggverken, ett strävande efter upplevelser och bekräftelser på att Han finns för mig, eller ett frustrerat sökande efter det som faktiskt redan är givet.

Vilan i Gud är att få vandra i förutberedda gärningar, att utan knot och med beredvillighet ta sig an det som möter av stort och smått, och att leva i uppbrott och lyhördhet för nästa steg på färden. Vilan i Honom är förtröstan, ja, full förtröstan, en sådan som det lilla barnet har till sin far och mor. Han finns för mig, och jag finns för Honom! Då en människa genom Jesus Kristus överlåtit sitt liv till Gud, kan Han verka genom, och bruka henne till fullo. Vilan i Gud är i sanning högsta grad av aktivitet!

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar