Legala övergrepp på barn

Analys av Karin Vidén

Förskolegruppen med lärare och kandidater trängs med en mängd identiskt likadana grupper i de stora utställningssalarna på Naturhistoriska muséet. Evolutionismen är pedagogiskt och fantasifyllt exponerad på ett för små barn lustfyllt och intressefångande sätt. Nitiska pedagoger överröstar i trängseln både varandra och det högljudda sorlet från nyfikna förskolebarn i mängder.

-Här ser ni hur det hela började! Så här såg vi ut innan vi blev människor. Vi levde i vatten innan några började kunna andas luft och leva på land!

Stora förundrade barnaögon, vidöppna kunskapstörstiga barnasinnen, slukar den undervisning som utan förbehåll förmedlas som enda sanning av vetgiriga förskollärare i karriären. Gud, alltings skapare, rationalliseras enkelt och snabbt undan.

"Så här gick det till", vet den nyutexaminerade pedagogen. Barnet berövas obarmhärtigt det mest fundamentala i en människas liv, nämligen barnatron. Tron på en Gud som skapade människan. Den anknytningspunkt i en människas liv som Gud kan knyta an till då Han söker en människa till frälsning.


På klädbutikens barnavdelning samtalar två småbarnsmammor. ”Erik vill såå gärna ha en klänning, så nu har han fått välja en själv.” ”Så söööt du blir i den Erik!” Erik ca 5-6 år står bredvid sin mamma, med den röda klänningen hängande över armen, intet ont anande att han är ett utvalt experimentsobjekt för den genuspedagogik som nu lik en tsunami väller in i alla barn- och ungdomsinstitutioner i vårt land, och inför vars enorma krafter ingen kan värja sig.

TV:s UR drog häromsisten sitt strå till stacken genom att exploatera en liten grabb, Kasper, som gillade blanka tyger, klänningar och glittriga hårspännen. Han blev i skolan retad och mobbad för sitt sätt att klä sig och pryda sig. I eftersamtalen var budskapet tydligt från skolfolket. Naturligtvis var det inte Kasper som var problemet utan alla hans klasskamrater m fl som reagerade fördömande med traditionella könsmönster som grund. Nu var det dags att verkligen ta itu med skolvärlden i ett genusperspektiv!


Inseminationsrätten ger kvinnan egoistiska fördelar, och stärker möjligheterna för homorelationer att få barn, alltmedan barnet döms att leva i fullständig okunnighet om sin pappas skyddade och anonyma identitet, trots att Barnkonventionen, FN:s konvention om barnens rättigheter, ger klara direktiv att barnet skall ha ”så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar...”

Resultatet av Barnombudsmannens uppdrag att under ”Barnens år 2006”, studera de små barnens livsvillkor, redovisas i dagarna i en delvis mycket skrämmande rapportering.

Bl a framgår att: ”drygt en tredjedel av alla barn knyter inte an till sin mamma eller pappa under det första levnadsåret. Allt fler föräldrar söker hjälp för problem med att bli förälder och svårigheter att relatera till sina barn.”

Med inseminationsrätten för ensamstående kvinnor öppnar Sverige för en utveckling vars konsekvenser för barnen innebär än mer grava och livslånga relationsstörningar... långt mer än under det första levnadsåret.


Enligt FN:s Barnkonvention har samhället skyldigheter gentemot barnen då det gäller rätten till sina föräldrar. Undertecknande konventionsstater anser att de är ”övertygade om att familjen såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd, så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället.” Samt ”att barnet för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö...”

Icke förvånande var Sverige ett av de länder som 2004 vid FN:s Familjeårs tioårsjubileum, reserverade sig mot den s.k. Dohadeklarationen.

Sverige begår allvarliga övergrepp mot sina medborgare, främst barnen, genom att lagstifta bort det skydd och den grundtrygghet föräldrar och familj innebär. Sverige är i händerna på en feministisk abnorm experimentslusta, där historisk erfarenhet och kunskap klassas som förlegad ultrakonservatism.

De ofödda barnen är i Sverige lämnade åt sitt öde, utan rättigheter och utan försvarare. Med Kd i spetsen välkomnas ogenerat utländska kvinnor att som turister i det liberala abortparadiset avsluta sina barns liv. Dessa feministiska krafter som genomsyrar allt samhälleligt liv detroniserar Gud och tar hans plats, och gör anspråk på makten över vem som ska leva, vem som ska dö. I sanning en abnormitet med kvinnohår och lejontänder, vars kung är avgrundens ängel.

1900-talet som ”Barnens århundrade” kom att innebära en klar förbättring för barnens sociala levnadsförhållanden och rättigheter, men berövade dem steg för steg deras rätt att lära känna sin Gud.

Guds ärkefiende reser sig upp med hela sin kapacitet. Hans mål för människan är död; andlig död, och evig förtappelse. Allt för att inför Gud söka bevisa sin ära och sin makt.

Men han är besegrad genom Jesu Kristi seger på Golgata.

Den Gud som sade och det vart är fortfarande samme skapande Gud. Han är allsmäktig och han föder på nytt och ger ett levande hopp till den människa som söker honom.


Hoppet är Jesus, samme Jesus som en gång sade: ”Låten barnen komma till mig och förmenen dem det icke, ty Guds rike hör sådana till.”

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar