Går sakramentalismen mot en ny glansperiod i Sverige? (Del 1)

Analys av Stig Andreasson

I vissa kretsar talar man idag om ”den mystika religionens renässans i Sverige.” Denna trend tycks gå hand i hand med en sakramentalismens renässans. Detta är inte alls underligt. Sakramentalismen är i sig själv en slags mysticism. Man omger vissa heliga handlingar, speciellt nattvarden, i ett mystikens skimmer, vilket lockar och tilltalar många människor.

Olika uppfattningar om nattvarden kommer till synes i kristen litteratur och media. Lyckligtvis finns det ännu några representanter för en evangelisk, icke sakramental nattvardssyn. Ett exempel på detta är pingstpastor Sven-Gunnar Hultmans artikel i Nya Dagen, där han presenterar en enkel, odogmatisk och Kristuscentrerad nattvardsuppfattning. Han går inte till angrepp mot någon men förklarar lågmält varför han inte tror på någon förvandling av nattvardselementen. I skarp kontrast till detta kommer de artiklar i Dagen och Petrus som skrivits av en annan pingstpastor, nämligen Peter Halldorf. Det är anmärkningsvärt att två så olika synsätt idag kan rymmas innanför en av våra fria väckelserörelser. Vi anser det därför nödvändigt att jämföra och kommentera dessa två mycket olika uppfattningar. Dessa kommentarer bör inte på något sätt uppfattas som personangrepp. Det är sakfrågor det gäller.


Nattvarden – en glädjefest över Jesu fullbordade försoningsverk

Detta är kärnan i pastor Hultmans nattvardsuppfattning. Själv presenterar han sig som en ”enkel och from pingstvän.” Det betyder att för honom är det självklart att tro på Jesu närvaro då vi firar den måltid han själv har instiftat. Men det är inte detsamma som att tro att något mystiskt och oförklarligt sker med brödet och vinet på nattvardsbordet. Så här skriver han:

-För att glädjas över Jesus försoning av vår synd och skuld behöver våra tankar och vårt uppträdande vid nattvardsfirandet vara inställt på måltidens grund. Det är alltså när jag vänder mitt hjärta och mina tankar i bön till Jesus Kristus i nattvarden, som jag ger utrymme för att den helige Ande ska beröra mig. Inte genom att Jesus blir närvarande i brödet och vinet. – Om vi lägger för mycket i själva brödet och vinet, så riskerar vi att tappa blicken på Jesus. För mig räcker det att se och äta brödet i nattvarden som symboler för Kristi försoning, för att uppleva Jesus och Andens närvaro. För min del ligger inte längtan efter nästa nattvardsfirande i att Kristus skulle vara närvarande i brödet och vinet, utan i att måltiden fokuserar vid det största av allt, att vi är försonade med Gud.

Glädje över Jesu fullbordade försoningsverk. Tillbedjan av den levande Kristus som alltid är närvarande då två eller tre samlas i hans namn. Det är väl just detta många kristna upplever under ett nattvardsfirande. Vidlyftiga teorier om en mysteriös förvandling av nattvardselementen har man inte känt behov av.


Nattvarden – ett bokstavligt förvandlingsmirakel

Detta är Peter Halldorfs nattvardssyn. Av utrymmesskäl måste vi begränsa oss till korta citat och kommentarer av den mängd påståenden som möter oss i hans artiklar Han frågar:

-Hur kommer det sig att kristna som annars bekänner en stark bibeltro, ofta är trossvaga just ifråga om nattvarden?

Att vara trossvag innebär enligt Halldorf att inte tro på en bokstavlig förvandling av bröd och vin i nattvarden. I detta sammanhang är det enligt min mening mycket olyckligt att tala om stark eller svag tro. Det hela handlar snarare om att kristna har olika uppfattningar om innebörden av bestämda bibeltexter. Att utan vidare sätta epitetet ”trossvag” på den som har en annan syn på saken än man själv har, är inte riktigt rent spel. Vidare skriver Halldorf:

-Jesu ord om brödet och vinet rymmer en klarhet och enkelhet som svårligen borde kunna misstolkas av den som tror på Bibelns bokstav.

Sedan tar han avstånd från den katolska transsubstantiationsläran. Men den är väl om något ett bevis på att Jesu ord kan misstolkas just av dem som har en mycket sträng bokstavstro. Vi ger Halldorf rätt i att den katolska transsubstantiationsläran är ett rent filosofiskt försök att förklara mysteriet i nattvarden. Men den lutherska ”konsubstantiationsläran” är också ett liknande försök. Peter Halldorf ansluter sig till denna lutherska tolkning av nattvardens instiftelseord, enligt vilken vi i nattvarden mottar Jesu lekamen och blod i vinets och brödets gestalt.

-Den tidiga kristna litteraturen visar hur det i synen på nattvarden aldrig rådde någon tvekan i den unga kyrkan.

Författaren menar därmed att det är en självklarhet att man i urkristen tid trodde på en bokstavlig förvandling av brödet och vinet. Men varför är det så självklart? Är det inte precis lika tänkbart att de första kristna betraktade nattvarden som en glädjefest över ett fullbordat försoningsverk, just som pastor Hultman gör, utan att befatta sig med någon mirakulös förvandlingsteori? Just därför har vi heller inga spår av lärostrider kring nattvarden i Nya testamentet. Vad Peter Halldorf exakt menar med uttrycket ”den tidiga kristna litteraturen” vet jag inte. Avser han de skrifter som de s.k. kyrkofäderna har författat, så finns det ju exempel på att olika uppfattningar rådde bland dem från tid till annan. Efter att kristendomen blivit romersk statsreligion på 300-talet förändrades mångt och mycket. Så småningom förändrades nattvarden från enkel åminnelsemåltid till mirakulös offergudstjänst. Och själva offertanken förutsätter att nattvardens bröd och vin blir förvandlat till Frälsarens lekamen och blod. Rent historiskt är det därför mycket lättare att se förvandlingsteorin som en sentida uppfinning än att betrakta den symboliska nattvardssynen som en sådan. Just så framställer vanligtvis kyrkohistorikerna det hela. Professor Jacques Elluls monumentala verk ”La Subversion du christianisme” (Omstörtningen av kristendomen) har nyligen kommit ut i ny upplaga i Frankrike. Jag vet tyvärr inte till vilka språk den redan är översatt, men den framställer bl.a. den s.k. ”realpresensen” (den bokstavliga materiella förvandlingen av nattvardselementen) som en del av urkristendomens omstörtning.

Men Peter Halldorf håller hårt på förvandlingsteorin och som exempel nämner han Kyrillos av Jerusalem som på 300-talet förkunnade sin tro på en bokstavlig förvandling av nattvardselementen. Ett intressant men inte särskilt väl valt exempel från 300-talets sakramentsdiskussioner. I Sulzbergers troslära, som behandlar den historiska utvecklingen av många lärosatser, står det nämligen mycket riktigt att Kyrillos hade en bergfast tro på brödets och vinets bokstavliga förvandling. Men det lustiga är att han jämförde denna förvandling med Jesu första underverk – vattnets förvandling till vin vid bröllopet i Kana. Den dag Kyrillos yttrade eller skrev detta måste han ha haft dålig ordning i hjärnkontoret. Hade vinundret i Kana varit av samma natur som det påstådda förvandlingsundret i nattvarden, då hade köksmästaren i Kana varit tvungen att säga så här till gästerna:

-Ärade bröllopsgäster! Vinproblemet är löst. Jesus från Nasaret har förvandlat flera stora krukor med vatten till vin. Men en sak måste Ni förstå. Det här vinet smakar faktiskt som vatten. Men det är vin, fast i vattnets gestalt! De som är trossvaga begriper inte det här. Men jag hoppas ni andra tror vad jag säger.

Alla som läst bibeltexten vet att så gick det faktiskt inte alls till vid bröllopet i Kana. Där skedde det en verklig förvandling av vatten till vin. Där kunde man tala om vinets ”real-presens” (verkliga närvaro). Ingenting liknande sker i nattvarden, varken i lutherska eller katolska kyrkor. Det borde även Kyrillos ha förstått. Eftersom han nu tydligen inte gjorde det kan man knappast betrakta honom som en auktoritet i ämnet. Dessutom är det som sagt möjligt att genom citat från olika kyrkofäder finna stöd för mycket olika uppfattningar.

Halldorfs version av kyrkohistorien blir därför inte särskilt vederhäftig. Istället blir den partisk och tendensiös. Varför inte citera Augustinus? Han uppfattade Jesu ord om att äta hans kött och dricka hans blod som bildspråk. Det gör förresten en del lutheraner också. Framför mig har jag en liten bok utgiven av Lutherstiftelsen i Norge. En person frågar där om det bara är genom att ta nattvarden som man får andligt liv. Jesus säger ju i Joh. 6:53 att om vi inte äter hans kött och dricker hans blod så har vi inte liv. Svaret som boken ger är följande:

-Joh.6:53 handlar inte direkt om nattvarden. Då dessa ord uttalades var ju nattvarden ännu inte instiftad. Detta skedde först sista kvällen Jesus var tillsammans med sina lärjungar. Meningen med orden i Joh. 6 är att ingen kan bli frälst utan Jesus. Orden om att äta hans kött och dricka

hans blod måste här förstås som ett bildligt uttryck på linje med orden om Jesus som livets vatten och livets bröd. Alla dessa bilder säger att ingen kan leva utan Jesus. Ingen går förlorad för att han inte går till nattvarden. Man går förlorad om man inte tar emot Jesus.

När en vaken lutheran kan se att Jesu ord i Joh. 6 om att äta hans kött och dricka hans blod är bildspråk, borde det inte vara orimligt att tänka att nattvardens instiftelseord också är det. Men det kan Halldorf inte tänka sig.

-För att kunna ta till oss Jesu ord omvandlar vi dem antingen till bilder, och tömmer dem därmed på kraft, eller förklarar dem med hjälp av filosofiska system.

Omvandlar Jesu ord till bilder! Men kära nån, en stor del av Jesu undervisning är ju bilder, liknelser och illustrationer! De måste då givetvis tolkas och förstås som bildspråk. Det stora engelska bibelverket ”Companion Bible”, som gör intressanta analyser av bibliska ord säger:

-Att förstå bildspråk bokstavligt är den ymnigaste källan till villfarelse.

Halldorf menar:

-när vi äter brödet och dricker vinet blir vi delaktiga av Gud.

Han nämner inga andra villkor. Det låter som det katolska ”ex opere operato” – i kraft av själva handlingen, alltså automatiskt. Framför mig har jag ett vittnesbörd av en man som fått samvetsproblem för att han i sitt oomvända tillstånd under många år gick till nattvarden. Många har gjort det och gör detsamma, utan att få liv i Gud. Ingenting i Andens värld sker automatiskt.

Peter Halldorf gör också stort nummer av de nytestamentliga ordens betydelse. Han tar upp ordet ”åminnelse” med avseende på nattvarden:

-Det grekiska ordet har innebörden att ”återkalla” eller ”återuppleva”. Åminnelse är mer än att påminna sig något som hänt. Vi blir delaktiga i det vi minns.

Jag har mött liknande tankar i texter skrivna av katolska teologer. Precis som påskmåltiden fick judarna att i minnet återkalla den stora händelsen då Israels folk befriades från Egypten, så gör nattvarden Jesu korsdöd närvarande på nytt, säger de. Vad är det då som är så nytt och märkligt i denna form av språkexpertis? Påskmåltiden var en typisk åminnelsehögtid för judarna och är så än idag. Man minns hur Herren befriade sitt folk genom påskalammets blod. Under påskmåltiden instiftade Jesus det nya förbundets minnesmåltid – nattvarden.

Men det var bara i minnet som en jude kunde återkalla befrielsen från Egypten. Som historisk händelse kunde den inte ske på nytt. Vi kan genom Ordet, Andens ljus och nattvardens symboler uppleva stark inlevelse i försoningens verklighet. Men försoningen är och förblir ett fullbordat faktum som inte på något sätt sker på nytt. Moderna katolska teologer är ofta försiktiga med att säga att Jesus offras på nytt igen i nattvarden, vilket är officiell katolsk lära. Man föredrar att använda sådana ord som ”återkalla, verkliggöra, aktualisera” osv. Att bruka ordet ”återkalla” med avseende på Jesu försoningsdöd för oss på gränsen till det katolska tänkandet. Väljer vi att bruka det måste vi understryka att det bara är i minnet vi kan ”återkalla” Jesu korsdöd då vi firar nattvard. På vanlig svenska betyder ”åminnelse” detsamma som att högtidlighålla minnet av något. Halldorf påstår att det betyder något mer. Nattvarden kan emellertid aldrig bli något annat än en minnesmåltid. Men genom Ordets och Andens ljus kan den bli en fest och en högtid.

Slutligen är jag något bedrövad över Halldorfs skarpa kritik av Calvin och den reformerta delen av kristenheten. Deras inflytande är fortfarande efterhängset, säger han och detta katalogiseras som ”olyckliga historiska omständigheter.” Detta är visserligen inte något nytt. Den kände norske lutherske teologen Olav Valen-Senstad blev på sin tid starkt anklagad för att vara påverkad av den reformerta synen på grund av sin kritik av både katolsk och luhersk sakramentsmagi. Detta fick honom att en gång skriva följande:

-Alla vet ju att för norska lutheraner är det en större synd att vara reformert än att vara liberalteolog.

Luthersk stenkastning mot reformerta har alltså hållit på i lång tid.

Men det finns egentligen ingen orsak att ständigt måla en skräckbild av den reformerta kristenheten. Johan Calvin var givetvis ingen fullkomlig människa och man behöver inte vara enig med honom i allt. Men sanningen är att han vågade stå fram med en stark protest mot det katolska mässoffret mitt i en kampfull tid. Han förkunnade frimodigt:

-Det finns bara ett soningsoffer för våra synder – Jesu död på korset.

Han menade också att vi har verklig gemenskap med Jesus i nattvarden, men den är av andlig natur. Calvin förtjänar bättre än att bli ”stenad” av våra dagars sakramentalister.

De flesta kristna samfund i USA och den övriga engelsktalande världen räknas till den reformerta fåran. Det innebär väl inte att de flesta av dem ständigt tänker på sig själva som ”reformerta” i motsats till lutheraner. Också deras gren av reformationen har tyvärr liksom lutherdomen påverkats av liberal teologi. Men de som har bevarat bibeltron ser nog nattvarden som en glädjefest över ett fullbordat försoningsverk (just som pastor Hultman). En sak är säker. De har sänt otaliga missionärer till hednavärlden och många stora andliga personligheter har uppstått i deras led. Säg, har någon normal kristen problem med att sjunga: ”Låt mig få höra om Jesus”, därför att den sången skrevs av Fanny Crosby som tillhörde metodistkyrkan, där man inte tror på någon bokstavlig förvandling av nattvardselementen? Jag har också varit bland reformerta kristna som gärna sjunger översatta sånger av Lina Sandell, trots att hon tillhörde den lutherska väckelserörelsen. Men hennes sånger berör ju heller aldrig skillnaden mellan luthersk och reformert nattvardsteologi. Alla genuina andliga väckelser har alltid fokuserat mer på Jesus, korset och försoningen än på församlingens instiftelser och heliga handlingar.

För en tid sedan besökte jag en stad i Frankrike där det för ovanlighetens skull också finns en liten luthersk församling. Jag fick då tillfälle att prata med två personer som båda tillhörde lutheranernas kyrkostyrelse. Det visade sig att ingen av dem trodde på den lutherska ”konsubstantiationsläran.” De hade precis samma syn på nattvarden som evangeliska kristna vanligen har. De såg den som en minnesmåltid som för oss närmare Jesus och korset. De var inte alls påverkade av liberal teologi. De tolkade bara helt enkelt Bibelns bildspråk såsom bildspråk. Härtill vill jag bara tillägga att jag ofta har upplevt sann andlig gemenskap med luheraner utan att först ta reda på vilken syn de har på nattvarden.

Lärostrider är inte bra – allra minst på kärlekens bord som ju nattvardsbordet borde vara. Den magisk-mystiska sakramentalismen är emellertid så främmande för Guds Ord och så oförenlig med sund och sann andlig väckelse att vi måste varna för den. De som står för den har också en benägenhet att omtolka kyrkohistorien och därmed utsudda gränsen mellan evangelisk och katolsk kristendomsförståelse. Det är en försåtlig teologi som Guds folk i vårt land inte bör öppna sig för.