Vår himmelska kallelse

Undervisning av Jan Egil Hafsahl

Vi ska läsa ur Hebr 3:

-Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och överstepräst, Jesus, huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses var »trogen i hela hans hus». Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset. Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt. Och väl var Moses»trogen i hela hans hus», såsom»tjänare», till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas; men Kristus var trogen såsom»son», en son satt över hans hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet. (Hebr. 3:1-6)

Så går vi till Exodus 35. De tre första verserna är den tredje upprepningen av sabbatsbudet, vilket inte är oväsentligt. Nu läser vi från vers 4:

-Och Mose sade till Israels barns hela menighet: »Detta är vad HERREN har bjudit och sagt: Låten bland eder upptaga en gärd åt HERREN, så att var och en som har ett därtill villigt hjärta bär fram denna gärd åt HERREN: guld, silver och koppar, mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår, rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ, olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan... (2 Mos 35:4-8)

Så går man igenom allt vad som behövs för den inre och yttre gudstjänsten i tabernaklet; det som handlar om prästtjänsten och offertjänsten.

-Sedan kommo de tillbaka, var och en som av sitt hjärta manades därtill; och var och en som hade en därtill villig ande ... (v 21)

-De kommo, både män och kvinnor, och framburo, var och en efter sitt hjärtas villighet... (v 22)

-Var och en av Israels barn... (v 29)

Vi är nu mitt inne i Exodus, uttågsboken, som handlar om folkets uttåg ur Egypten, ut i friheten, igenom Röda Havet och ut i öknen. Det står att Gud talade med Mose, ansikte mot ansikte, såsom när en vän talar till en vän. Gud uppenbarar för Mose att han därute, under ökenfärden, medan man är på vandring emot det stora målet, vill ha ett tält för att där i tältet uppenbara sin härlighet för Israels barn. Vi vet hur Mose lyssnar mycket noga, kapitel efter kapitel i den här boken. Det finns inget i detta hus, denna hydda, detta tempel som är överlämnat åt någon slump eller tillfällighet. Alltsammans är från Guds sida mycket detaljerat. Det är som om Gud inför sin tjänare drager slöjan åt sidan, och så får han se in i något. Målet var, som det heter i kapitel 29, där vi har slutsumman av den vision som Gud nu har givit åt sin vän Mose:

-Där skall jag uppenbara mig för Israels barn, och det rummet skall bliva helgat av min härlighet. (2 Mos 29:43)

-Och jag skall bo mitt ibland Israels barn och vara deras Gud. (v.45)

I ett ögonblick ser alltså Mose in i någonting. Detta är visionen, detta är uppenbarelsen, detta är vad Gud önskar i denna tid. Gud vill ha en uppenbarelseplats för sin härlighet: ”Och jag ska bo ibland dem, och de skall vara mitt folk.”

Det är utgångspunkten, och i uppenbarelsen får Mose denna kallelse att bygga åt Herren detta hus, för att han skall uppenbara sin härlighet. ”Och jag skall bo ibland eder.”

Där finns visionen, uppenbarelsen och kallelsen, där finns målet. Folket börjar omedelbart gå till verket. Man börjar bygga.

Det första byggnadsverket som tar form efter det att kallelsen uttalats, efter det att visionen givits och uppenbarelsen blivit detaljerad blir inte återskenet av Guds härlighet, men skenet från en guldkalv. Människan har satt igång, börjat bygga, och slutprodukten av hennes insatser för att förverkliga något är inte härlighetens återsken, utan återskenet ifrån en guldkalv.

Det är stort, det är imponerande. Det skiner och det blänker. Det imponerar, det duperar. Det finns sång, det finns tillbedjan, det finns dans, det är festglada människor. Men resultatet av deras insatser är inte Guds härlighets återsken, utan skenet från en guldkalv.

Jag har varit med många år och har upplevt och sett otroligt mycket av det skenet - både i egna insatser och andras. Istället för att bli en återspegling av Guds härlighet, har de egna insatserna fått lysa.

Man har sett visionen och satt igång för att skapa någonting. Ofta har resultatet inte varit tabernaklets härlighet, utan guldkalvens sken. Människan vill transformera ned visionen på det praktiska planet, och hon sätter igång för att skapa något. Resultatet av arbetet blir guldkalven. Det är festglada människor, gudstjänstfirande människor. Man sjunger, man dansar, man lovsjunger. Det blänker och skiner. Och så säger man: Detta är vår gud, han som har hjälpt oss ut ur Egypten! Guldkalven är resultatet av människans försök att transformera ned en vision, att leva ut en uppenbarelse. Det har blivit en människoprodukt rakt igenom, även om människor säger: ”Detta är vår gud.” Men det är guldkalvens sken.

Det finns knappast något mörkare kapitel i bibeln än Exodus 32. Det börjar med guldkalven, och fortsätter med en oerhörd uppgörelse, då Mose säger:”Var och en som hör Herren till, han komme till mig.”

Sista delen av detta kapitel är något fruktansvärt. En liten grupp människor gör upp med familjen, gör upp med släkten, gör upp med religiositeten. Man gör strängt taget upp med allt, och icke minst gör man upp med sig själv.

Med draget svärd drar man igenom lägret. Skulle man vidare, och inte stanna i guldkalvens sken, så måste denna uppgörelse ske. Utifrån detta stora sammanhang stiger en liten grupp fram. Detta måste ha varit en oerhört smärtsam process. Ty det var inte vilka som helst man gjorde upp med. De hade tillsammans dragit ut ifrån träldomshuset och det måste ha funnits en djup gemenskap, när man tillsammans upplevde detta uttåg från Egypten: ”Blev ni inte alla döpta i havet och i molnstoden?” Och så kommer man till den här punkten då Gud säger: Den som hör mig till... Så drar man igenom lägret den här dagen. Man vänder sig om och ser stoftet av en guldkalv. Det är människans försök att förverkliga visionen.

Man gör upp med släkten, de närmaste banden, sin egen samtid, sin religiositet. Man gör upp med sig själv, och man erkänner: det jag har varit med att bygga, det är det som ligger därborta i en enda hög. Det är mitt bidrag till Guds verk. Det heter så här i vers 29:

-Och Mose sade: »Eftersom I nu haven stått emot edra egna söner och bröder, mån I idag taga handfyllning till HERRENS tjänst...» (2 Mos 32:29)

Vad är handfyllning? I Folkbibeln och Norska bibeln har man skrivit så här: ”så må ni idag inviga er till Herren”.

Men handfyllning är en direkt översättning. Detta, att fylla något i handen - vad är det för något? Du kommer aldrig tillrätta med detta ord förrän du kommer in i uppfyllelsen. Ty det heter i Marias lovsång:

-Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt; hungriga har han mättat med sitt goda (gav han rika gåvor i handen - Norsk övers.), och rika har han skickat bort med tomma händer. (Luk 1:52-53)

Det är värt att komma dithän att man vänder sig om och konstaterar: Därborta ligger resultatet av våra insatser. Herre, jag är redo till en uppgörelse med mig själv och min egen religiositet. Det handlar om handfyllning. Att komma till den punkten: Herre, jag är inte rik, men fattig. Jag är inte fylld, utan tom. Så mån I idag taga handfyllning - viga eder åt Herren för att välsignelse måtte komma över eder.


Denna välsignelses omedelbara verkan ser vi uttryckt i 2 Mos 33 i en oerhörd bön. Det är Herrens tjänare Mose, som mottagit visionen, som mottagit detaljerna och kunskaperna. Där har du bakgrunden given från Guds sida. Mose har varit med och sett att vid foten av berget ligger guldkalven och säger: Herre, jag känner mig så trött.

Ibland är jag så trött på allt själsligt fyrverkeri i Guds rike. Jag är så trött på all främmande eld, så trött på alla våra försök att bygga och skapa. Det blir stort och märkvärdigt, men var är härligheten från Gud? Mose går till rätta med sig själv och folket. Så stiger ifrån denna gudsmänniskas inre värld:

-Herre, jag behöver en handfyllning. Jag behöver inviga mig åt Gud. Jag är så trött på själsligt fyrverkeri, som vi kallar Guds verk. Man blir så trött på allt detta byggande, allt detta stora, pråliga, väldiga. Det stiger en bön från djupet av en människas hjärta. Djupet ropar så här: Herre, låt mig få se din härlighet! Jag är så trött på att se vår härlighet, vårt sken, våra försök. Men, Herre, jag beder dig: låt mig få se din härlighet! Herre, vi är så utleda på alla själsliga fyrverkerier. Låt mig nu Herre, få se din härlighet. Och Gud sa till Mose:

-Mose, i min fullkomlighet kan du inte få se den. Men kom med mig och ställ dina fötter på klippan. Och du ska få stå där i bergsklyftan, dold i min klippa. Därifrån ska du få skåda min härlighet. Ställ dig på klippan! Kom in i bergsklyftan för att skåda min härlighet.

Jag har talat om Guds hemlighet, vilken är Kristus, jag har talat om Kristi hemlighet, vilken är församlingen. Syskon, det kommer inte att bli någon Kristi hemlighet om vi inte först har skådat Guds härlighet, som är Kristus - Guds hemlighet. Där, ifrån bergsklyftan får han skåda något. Han får skåda Guds härlighet, halleluja, Gud vare lov!

I-Kabod, skrevs en gång som rubrik över hela Israel. Härligheten från Gud är borta. När hela eliten blir en skumögd Eli, när det blir ont om profetsyner och när Hofni och Phineas är mera intresserade av att sticka sina egna gafflar i köttet för att fiska åt sig de bästa bitarna än att vårda Guds hus och Herrens offer; då heter det I-Kabod - härligheten från Gud har vikit bort ifrån Israel. Då dröjer det inte länge innan stolen brister, och den gamle Eli störtar ner. Då är det slut. Men ändå inte helt, för Guds lampa hade ännu inte slocknat, pris ske Gud. Den nya början fanns i en liten gosse, Samuel, som Hanna hade utbett sig. Det heter i den norska bibeln att Hanna sa: ”Herre, det var för din skull jag bad om honom.” Varför? Jo, för att härligheten hade vikit bort ifrån Israel.

Du kan ännu inte få se härligheten fullkomligt. Inte idag.

Det heter så här:

-Och staden behöver icke sol eller måne till att lysa där, ty Guds härlighet upplyser den och dess ljus är Lammet. (Upp 21:23)

Det kommer en fullkomning, Gud vare lov. Det nya Jerusalem, det är församlingen i fullkomlighet, hemma, pris ske Gud. Men under tiden, heter det som Gud sa till Mose: du ska få se min härlighet. Om du får din permanenta adress i klippan, i Kristus Jesus ska du få se min härlighet.

Då en av bibelns sista böcker författas, Johannes evangelium, då Johannes gör likasom en sammanställning av alla sina upplevelser och erfarenheter, säger han så här:

-...och vi såg hans härlighet; den som en son har ifrån sin Fader. Och han var full av nåd och sanning.


Herre, vårt bygge ligger här. En ruin, vid foten av uppenbarelsens berg. Herre, vi är trötta, både på oss själva och våra egna ansträngningar. Och nu ber vi dig: Låt oss få se din härlighet! Inte vår, den är vi trötta på. Herre, jag ber dig, låt mig få se din härlighet!

Det heter om Mose, då han andra gången gick upp på berget att det hade hänt något; han hade skådat Guds härlighet. En människa som varit med om den personliga uppgörelsen både med sig själv, sin samtid och sin religiositet. När han nu kom ned från berget såg Israel hur hans ansikte strålade. Det finns något av härlighetens sken som återges i Mose. Han har sagt: Herre, nu lägger vi ner vår guldkalv, och så beder vi: låt oss få se din härlighet!

-Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens härlighet... (2 Kor 3:18)

Där har du kallelsens kärna. Där har du församlingen, där har du vad det slutligen handlar om: att återspegla Herrens härlighet. Detta är Guds tanke för församlingen; att hon skulle återspegla härligheten i tiden. Att folken skulle få se något som inte är människoskapade guldkalvar, utan ett återsken av Guds härlighet. Låt mig få se din härlighet!

-Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens härlighet, vi förvandlas till hans avbild...

Det var detta som var själva grundtanken för församlingen: att återspegla Sonens bild i tiden. Att man måtte få se Guds härlighet ibland oss. Ett hus där Guds härlighet kunde synliggöras under ökenvandringen, på vägen mot det eviga målet. Vi som alla förvandlas, därför att vi har sett Din härlighet.

Herre, låt mig få komma in i klippan! Låt mig få stå därinne och skåda din härlighet.

Jag säger igen: jag är så trött på guldkalvens sken. Herre, jag vill ha det som är sant, det som är äkta, det som kommer ifrån Dig - låt mig få se Din härlighet!

Ska församlingen bli Kristi hemlighet, då måste vi få se Jesus. Då måste vi få se härligheten från Gud. Ser du Jesus? Har du fått en syn på denna Guds hemlighet, vilken är Kristus. Han som är allt och i alla.


Exodus 35 börjar med sabbatsbudet, och det börjar i vila. Vad ska vi göra, för att göra Guds gärning undrade ynglingen. Där har du människan. Vad ska vi göra? Vi vill så gärna göra något. Bidraga med något, bygga något. Se till att vi är med, liksom. Vad ska jag göra för att göra Guds gärning? Jesus sa till honom: du ska tro på den Gud sände. Vad är arbete? Arbete är vila. Du ska tro på honom Gud sände.

-I skolen icke tända upp eld på: sabbatsdagen, var I än ären bosatta. (2 Mos 35:3)

Ni ska inte tända upp eld. Jag tycker mig höra detta, hämtat ur Moseboken, dessa människor som upplevde att elden blev tynande. Man hade inte skött sin uppgift som man borde göra. Hade inte varit så andligt alerta som man borde. Så heter det om dessa två att de bar in främmande eld i lägret. Eld, som inte hade sitt ursprung i offeraltaret, utan som människor helt enkelt hade tänt av egen kraft och på eget initiativ. Man bar fram främmande eld i lägret, och trodde att våra illuminationer, vårt ljus, våra fyrverkerier duger väl lika bra som allt annat. Herren går in bland Arons söner, näpser och säger: Aron - du får inte gråta. Du får inte sörja över dem. Ty jag, Herren, har idag visat en väg. Ingen främmande eld får vara i lägret.

Ni får inte tända eld. Ni ska vila. Hela detta kapitel börjar i vilan, eftersom man har varit i klippan och man har skådat Guds härlighet. Herre, vad ska vi göra, för att göra Guds verk?

Jag har tänkt ibland när vi är på vårt missionsfält i Rumänien: Nu ska vi göra något... Då har det kommit till mig åter och åter: du ska tro på den Gud sände. Det är mission. Det är evangelisation. Det är församlingsarbete. Det är personlig själavård. Du ska tro på den Gud sände. Halleluja. Man börjar i vila, för man har sett Guds härlighet. Så heter det:

-Låten bland eder upptaga en gärd åt HERREN, så att var och en som har ett därtill villigt hjärta... ( 2Mos 35:5)

Då tycker vi att det skorrar. Ska du nu börja med människors insatser igen? O, nej. Förstår du inte? Det handlar om var och en som Herren har rört vid, var och en som har en villig ande.


Det finns två liknelser, den ena i Matteus 25 och den andra i Lukas 19, som har små variationer. I Matteus talas om att han gav åt någon fem pund och åt en annan två och åt ännu en annan ett pund. I Lukas 19 heter det att han gav åt dem tio pund och sa: förvalta detta.

-Han sade alltså: »En man av förnämlig släkt tänkte fara bort till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig värdighet; sedan skulle han komma tillbaka. Och han kallade till sig tio sin tjänare och gav dem tio pund och sade till dem: Förvalten dessa, till dess jag kommer tillbaka. (Luk 19:12-13)

Utgångspunkten är given. Han kommer tillbaka. Jag tänker inte gå in i den eskatologiska problematiken här; utan konstaterar: När han kommer är det inte längre diskussion om vem som är konung. Då är det klart. Han ska utverka åt sig konungslig makt. Men under hans frånvaro uppstod problem.

-Men hans landsmän hatade honom och sände, efter hans avfärd, åstad en beskickning och läto säga: Vi vilja icke att denne skall bliva konung över oss.»

(Luk 19:14)

Problemet är inte därborta, utan här. Han kommer när han har utverkat åt sig konungslig makt. Då är det ingen diskussion. Bibeln säger som en slutlig och avgörande punkt att varje knä ska böjas och varje hjärta ska bekänna; Gud fadern till ära, att Jesus Kristus är Herre. Vårt problem är under den här perioden till dess att han kommer. Vi möter något av det här sinnelaget hos dessa människor: ”Vi vilja icke att denne skall bliva konung över oss.” Det är inte därborta, utan här och nu. Frågan är egentligen vem som är konung över oss. Vi vill så gärna själva bestämma, göra, handla. Vi vill vara de som regisserar och iståndsätter, vi vill vara de som bygger. Man sade: Jag vill inte att denne ska vara konung över mig. Det är den stora frågan.

-Därför, Herre, står det i Matteus 25, så grävde jag ner pundet i jorden. Därför, Herre, säger man i Lukas 19, så förvarade jag det i en duk. Han gav åt alla för att sätta in det i ett konstruktivt, mångmultiplicerande arbete. -Herre, här kommer jag med vad ditt pund har givit. Herre, här har vi vad ditt pund har verkat fram.

Men några sade: vi vilja icke att denne skall vara konung över oss. Vi grävde ned det. Vi packade in det. Och det blev i realiteten ingenting annat än en guldkalv. Herre, här är vad ditt pund har åstadkommit.

I första Krönikeboken, när man har varit med om den oerhörda insamlingen för templet, säger David:

-Så tacka vi dig nu, vår Gud, och lova ditt härliga namn. Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att giva sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand hava vi givit det åt dig. (1 Krön 29:13-14)

Där är nyckeln. Ditt pund har gett avkastning. Och, Herre, nu ger vi det tillbaka åt Dig, som är den rättmätige ägaren.

Vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att giva sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand hava vi givit det åt dig. Amen!


Här handlar det inte längre om att vi ska bygga, utan det handlar om den, vars ande Herren har rört. Den som har tröttnat på vårt eget byggande, våra fyrverkerier och vår guldkalv. Den som är trött på sig själv och sin egen religiositet. Den som är trött på sina egna ansträngningar och vårt kollektiva misslyckande. Den som är trött på allt, och har ett enda begär: Herre, låt mig få se din härlighet! Så många som Herren hade vidrört och som fått ett villigt hjärta. Där har vi kommit fram till den stora och avgörande punkten.

Vi har lyssnat till undervisning timme efter timme. Men det handlar inte om att Herren ska röra vid vårt intellekt, även om vi inte förkastar en full förståndsvisshets hela rikedom. Men det handlar inte om hjärnans tro, det handlar om Guds verk. Det handlar inte om våra prestationer och vår förmåga att utföra något. Det handlar om vila. Herre, hur mycket har du fått röra vid min livsande, så jag kan säga som Paulus säger:

-Ty Kristi kärlek tvingar oss...

(2 Kor 5:14)

En sådan paradox. Guds kärlek tvingar oss. Då man är rörd i sin ande, handlar man, liksom på Nehemjas och Esras tid: De sa: Låt oss gå upp och bygga upp Jerusalems murar. Låt oss gå åter och bygga upp Jerusalems portar. Låt oss vända tillbaka för att återuppbygga templet, så många som Herren hade rört vid. Det handlar inte om att vi får en lära om Guds hemlighet eller Kristi hemlighet eller den nya människan. Det kan i och för sig vara värdefullt för intellektet, men det hjälper inte ett dugg, om inte Herren får röra vid din ande. Om vi sitter inne med hela ritningen, med hela kunskapen, och vi kan detaljerna på varje plan och nivå - det hjälper dig ingenting, om inte Herren har rört vid din ande. Det gör han när man är trött på guldkalvens sken, och när det stiger ett begär från människans ande: Herre, låt mig få se din härlighet!

Då är man redo att med svärdet i hand taga konsekvenserna av detta. Det är inte lätt. Det var nära band och nära relationer. Det är inte vem som helst, utan det är människor jag umgås med, människor jag har arbetat tillsammans med. Men här heter det: dra igenom lägret med draget svärd. För den som inte hatar sin far och sin mor, ja, också sitt eget liv, han kan inte vara min lärjunge. Så drar man ut. Då sker en oerhörd uppgörelse. Det heter att tre tusen människor förlorades på den dagen. Men jag ser något upprättat, Gud vare lov, i Apostlagärningarnas andra kapitel, ty där heter det att Petrus svingar andens svärd och att tre tusen människor på den dagen blev frälsta. Det finns en uppenbarelse och det finns en återställelse, Gud vare lov. Vem är min moder, min syster och min broder? Jo, den som gör min himmelske Faders vilja. Det fanns en återställelse i Guds rike. Han kan gottgöra dig för de årsgrödor som har gått förlorade. Vem kan återbetala förlorad tid? Det kan endast Herren. Vi fick se hans härlighet, halleluja! Amen.

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar