Protestens folk

Appell av Ulla Näsholm

Gud har alltid haft ett folk, avskilt för honom, ett folk som vill leva för honom, följa hans bud och göra hans vilja.

På bibelns första sidor tecknas bilden av Guds trofasthet och löftet ges till dem som mitt i en ogudaktig miljö gestaltar något sant gudomligt och helt väsensskilt från den omgivande världen.

Guds rike är på kollisionskurs med världens rike, och Guds församling i opposition mot föreningar, grupper och sammanslutningar av olika slag.


Gud vill att hans församling skall fungera som ett hem, en plats för fostran och gemenskap och det utifrån helt andra perspektiv än vad världen också i sin bästa form har att erbjuda.

Inte självförverkligande, förströelse eller underhållning, utan förverkliga Guds vilja i tiden och rustas för uppdraget Jesus gett – vara med och befolka himlen, rycka människor ur händerna på den onde härskaren i världen.

I öknen uppfördes tabernaklet som hade gjorts efter Guds anvisningar till Mose. Som representant för lagen – uppfostraren fram till Kristus – hade han fått sig tilldelat att i allt ”göra efter den mönsterbild som blivit honom visad på berget”.

Varje bräda, varje tygvåd, prästens kläder, allt som hörde till tabernaklets sammansättning, utsmyckning och förvaring, eller hur och av vilka det skulle transporteras; vilka som skulle bära tabernaklet under ökenfärden, allt var noggrant reglerat och står att läsa i en av bibelns första böcker. Mönsterbilden var viktig och ingen detalj var för liten att tas om hand som Gud ville - varje sak skulle vara en symbol för det som fanns i himlen.

Var och en visste sin plats och uppgift och fullföljde noggrant sin tjänst. ”Gud har i församlingen satt...” står det i Nya Testamentet när det talas om gåvor och tjänster för att människor ska komma in i sin funktion och uppgift. Det stod klart, eller skymtade fram ganska tidigt, att Guds folk skulle tas ut ur alla folk och stammar och att hans församling skulle byggas endast och allenast av pånyttfödda, nya skapelser i Kristus Jesus, även om den ursprungliga tillhörigheten kunde vara både av judisk eller hednisk art.

På Gamla Testamentets tid, när Israels folk vandrade i öknen för att komma till det land Gud hade lovat dem, vägleddes de av Guds löften och vad Gud uppenbarade för Mose när tabernaklet skulle förfärdigas. Sedan ledde molnstoden dem om dagen och eldstoden om natten, både i ljus och mörker var det möjligt att få begrepp om vägen. Om de såg uppåt fick de klart för sig om de skulle stanna eller fortsätta ett stycke till. Så tillryggalade folket etapp efter etapp tills de var framme i landet; det som Gud hade lovat dem, in i Kristus själv.

Utvändigt var tabernaklet täckt av tahasskinn, oansenligt och grått. Vad grannfolken såg medan Israels barn bar på tabernaklet var inget som direkt imponerade.

Prakten, härligheten i guld, broderier, vackra kläder och kostbara tyger och utsmyckningar av olika slag – allt detta var fördolt för de omkringliggande folken, de kunde aldrig föreställa sig vilken rikedom som fanns därinne, väl fördolt för omvärlden.


På väg ut ur sin himmelska helgedom

En gång om året gick översteprästen in i det allraheligaste för att bringa offer för folkets synder. Klockor i fållen på hans klädnad hördes när han utförde tjänsten – människorna utanför hörde att han utförde sitt verk.

Idag kan vi höra vår himmelske överstepräst; klockklangen förstärks då Jesus närmar sig tidens slut, han är på väg ut ur sin himmelska helgedom och kommer för att hämta dem som hör honom till. Jesus kommer!

Löftet går i uppfyllelse – Jesus kommer för att hämta sin brud – sin församling. En församling som lever i uppbrottsstämning, är prydd med Guds härlighet och de gåvor han ger åt sina heliga för att tjäna och verka.

I öknen var tabernaklet övertäckt, och vad som fanns av dyrbarheter, guld och andra värdeföremål var helt fördolt för människor runt omkring. I tidens öken – idag – förhåller det sig på liknande sätt.

Guds härlighet kan inte uppfattas på ett mänskligt sätt och vad Gud lagt i församlingen kan aldrig bli uppenbarat för människor utanför. ”I världen, men icke av världen....” säger bibeln att Guds folk ska vara . Tabernaklet med symboler och påminnelser om det himmelska fanns hos människorna också under ökenvandringen. Folket runt omkring såg bara enkelhet intill torftighet; och kunde inte alls förstå varför israeliterna så respektfullt och kärleksfullt bar omkring på vad som för dem var Guds uppenbarelse – det fanns ingenting som på minsta sätt gav uttryck för att det var något värdefullt de förde med sig.

Den som står på avstånd och registrerar och försöker förstå vad Gud vill uppenbara kommer obönhörligen till korta. Ingen mänsklig härlighet, attraktionskraft möter - trist, grått och intetsägande ter sig Guds boning för den som hellre ser den bördiga slätten som ett bättre alternativ – det syndiga Sodom som ersättning för den stad Gud själv hade byggt – det himmelska Jerusalem.

Att ha det bekvämt, ombonat och tryggt var inte det som stod högst för Abraham, trons fader. Han valde att leva i bergsbygden, nära himlen och sin Gud och så att han kunde höra hans röst och komma sina fränder till befrielse och hjälp när det var nödvändigt läser vi om i bibeln.


Gud byggde

-Då lät Herren Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött.

-Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit av mannen och förde hene fram till mannen. (1 Mos 2:21-22)

Gud byggde en kvinna av Adams revben... Församlingen fanns som en hemlighet i Guds hjärta redan innan jordens grund var lagd och nu åskådliggjordes den inför de första människorna.

Det är så fascinerande att tanken om församlingen så tidigt ges uttryck för i bibeln. Bara ett kapitel senare, när människorna som Gud skapat att leva i gemenskap med honom hade syndat och gömde sig för Herren Gud, hörs Herren kalla: ”Adam var är du?” Gud sökte mannen till gemenskap med sig, kallade på honom.

Några versar senare i kapitlet kommer ett oerhört löfte om försoning genom Jesus Kristus. ”Kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud...”

Kvinnans säd – hur skulle människor kunna förstå detta tal. Det fanns tröst och förhoppning om gemenskap och försoning med Gud inbyggt i löftet de fick och det omfattade alla människor. Något stort skulle ske – Gud skulle födas in i människosläktet på ett övernaturligt sätt.

I en av kyrkans trosartiklar sägs det: ”Avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria...” Det är Gud som bygger, det är han som skapar, det är han som försonar och frälsar. Han är Gud och människan kan bara böja sig i vördnad för hans majestät, hans kärlek och allmakt. Och ta emot det erbjudande som kommer från himmelens Gud...

Jesus kom för att försona och frälsa. I sitt avskedstal till lärjungarna ger han dem uppdraget: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium... gör alla folk till lärjungar...”

Uppdraget Jesus gav sina lärjungar är inte fullgjort ännu. Fortfarande gäller maningen att predika försoningens budskap till människorna. Var och en, oberoende av rastillhörighet, intelligenskvot, ekonomi eller andra företräden,omfattas av Guds erbjudande. Var och en som vill.,.


Endräktigt församlade

På första pingstdagen föddes eller synliggjordes församlingen. Guds löfte till lärjungarna om att bli uppfyllda med Anden blev en realitet. Alla blev uppfyllda av den helige Ande. Guds gåvor, hans speciella hjälp och kraft var nu inte bara förbehållna en människa eller någon grupp, de fanns tillgängliga för alla lärjungar.

Människor kom tillsammans, började leva tillsammans på ett annat sätt än tidigare. Det nya liv de fått skulle näras för att växa upp, orka bära påfrestningar av olika slag, bli självständiga individer som kunde vara med och bära bördor iGuds rike, och bli fäder och mödrar för barnen i gemenskapen inom församlingen – så att människor kan växa upp till gudsmänniskor och bli skickliggjorda till allt gott verk.

Petrus, den av lärjungarna som förstod att Gud ville att också hedningarna skulle få del av Guds löfte om frälsning, förde evangeliet också till dem som inte fanns inom den judiska religionen. Gud är mycket större än människan gör honom. Gud vill att alla människor ska bli frälsta och han erbjuder sig själv till alla som i tro vill ta emot hans erbjudande.


Paulus uppenbarar hemligheten

Paulus kallas för hedningarnas apostel. Han fick möta Jesus Kristus och hela hans tillvaro rasade. Det han lärt och erfarit under sitt liv som from farisé smulades sönder... Jesus var verkligen den som Gud lovat skulle komma för att befria sitt folk, inte bara sitt eget egen-domsfolk, men också människor utanför det av Gud utvalda folket, skulle få del av frälsningen. Ett helt nytt folk, ett trons folk med Abraham som stamfader skulle träda fram.

Paulus skriver om församlingen i sina brev, han ger förmaning, uppmuntran, tröst och en mästerlig pedagogisk bild hur församlingen ska gestaltas eller byggas.

”Sanningens pelare och grundval...”, det är församlingen säger bibeln och talar om hur rättfärdighet skulle råda, hur äldste skulle insättas och hur de skulle utöva sitt ämbete. Hur gåvor och tjänster ställs till församlingens förfogande, hur man upplivar och vårdar det Gud gett – allt för att de heliga ska iståndsättas att mer och mer likbildas med Kristus och växa upp till mognad och sans.

Kärleken är det som håller de troende samman, den Kristi kärlek som man kan läsa om i Kol 3:14

-Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är fullkomlighetens sammanhållande band.

Det var inga människotankar Paulus förde fram när han talade om församlingen, om dess uppbyggnad, struktur och utveckling. Det var Guds tankar, och så storslaget att människor ser Paulus som en genialisk konstruktör, när han utvecklar tanken om mönsterbilden, vad Gud vill och kan om han får möjlighet...

Paulus förde fram Guds tankar om församlingen, det var inte alls enastående eller något han kunde berömma sig av. Det var Gud som genom sin Ande skapade något nytt, något himmelskt – och Paulus var den som förmedlade det vidare. Generation efter generation kan genom Skriften tillgodogöra sig Guds vilja som är församlingen. Ett hem för den pånyttfödde kristne, ett härbärge för den som råkat i rövarhänder, en plats för fostran och tillväxt och där andliga fäder och mödrar kan vara barn och unga kristna till hjälp och vägledning. En lustgård där Guds härlighet finns uppenbarad och Hans helighet manifesterad, - eller för att använda ett modeord, – blir bekräftad, av medlemmar av en så kreativ och fruktbar gemenskap som är församlingen efter Guds mönsterbild.


Paulus hade oförbehållsamt ställt sig till Guds förfogande och han kunde därför förmedla levande, skapande ord ifrån Gud.

Gud byggde en kvinna av Adams revben – en enastående bild. Människan kan aldrig omfatta eller förstå. Men det var Gud som byggde! Det var Gud som gav instruktioner om tabernaklet och han uppmanade också till att noga göra efter mönsterbilden.

Församlingen skulle bäras genom tidens öken, var och en skulle bidra med den gåva och tjänst han fått. Som Nya testamentets prästerskap skulle den handha det dyrbara innehållet på ett grannlaga sätt. Inte skada eller på minsta sätt fördärva Guds gåvor som han i sin gränslösa nåd och ofattbara kärlek ger. Inte byta eller ersätta någon av Guds gåvor med en mänskligt sett likvärdig eller bättre.

Gud har satt, Han har bestämt – och inget av det som är förordnat är utbytbart. Inte ens om man menar att det är något mer rationellt, konstruktivt, förnämare, modernare eller med en mer samhällsinriktad attityd och inställning man agerar.

Gud har i sin församling:

-...för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål. (1Kor 12:28)

Hela spektrat av tillvaron finns med där – läran, fundamentet, hälsan, framtiden, hur församlingen ska styras, till och med hur man förfar vid konflikter och sammandrabbningar som kan uppstå.

Den ordning och de gåvor Gud gett ska människan inte ersätta med något som anses finare eller bättre. Varför?

-Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarevärv, att uppbygga Kristi kropp. (Ef 4:12)

Och fortsätter man lite längre fram i texten kan vi läsa vers 13-16:

-Tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.

.Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse.

-Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus. Från honom får hela kroppen sin tillväxt.

-Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt var särskild del.

Var och en visste sin uppgift när det gällde tabernaklet i öknen. Församlingen är nya testamentets prästerskap, var och en med en speciell uppgift. Den ska utföras och kraft finns för var dels uppgift och kallelse.

Vägen bibeln anvisar verkar oframkomlig och den är verkligen omöjlig för det mänskliga sinnet, men Gud har berett en ny och levande väg.

Uppstår tanken att förbättra, förenkla, rationalisera eller ändra på det Gud förordnat om församlingen i sitt ord, måste idén läggas under Kristi lydnad, så att det slutligt blir Guds bud och förordning som avgör hur man ska handskas med olika frågeställningar. Endast på det sättet förblir församlingen en levande organism och inte en av tidens många religiösa eller profana institutioner där man tillsammans tävlar om att vara stor, mäktig eller inflytelserik.

Likt Abraham spanar vi efter staden med de fasta grundvalarna som Gud lovat. Det står om den i Upp 21:9-11

-Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru.

Och han förde mig i anden åstad upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ned från himmelen, från Gud.

Tiden som återstår att verka kan vara lång eller kort, med evighetens perspektiv är den bara en fläkt. Ännu är dock frälsningens dag.

Framtiden ligger i Guds hand och snart är den uppenbarad för de troende, för Guds församling. Översteprästen är på väg ut ur sin himmelska boning. Lyssna till klock-klangen – Han närmar sig – Han kommer – MARANATA!

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar