Kärlekens lov (Del 1)

Undervisning av Arne Imsen från 1975

-Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.

-Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

-Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.

-När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.

-Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.

-Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga gåvorna. (1 Kor 13)


Jag har haft några bibelstudier om församlingen som Kristi kropp i tiden, återupprättad och uppbyggd för tjänst och uppryckelse. Vi har då talat om vad som kan läsas om detta i första Korinterbrevets 10:e, 11:e och 12:e kapitel. Vi talade sist utifrån 12:e kapitlet om dess praktiska tillämpning på det lokala planet. Jag finner detta nödvändigt i en tid då allting förefaller så svävande och diffust på så många områden, och de andliga begreppen har en benägenhet att upplösas i ett intet. De upplöses och försvinner och därmed också själva innehållet. Man förlägger de andliga upplevelserna till ett plan som egentligen är otillgängligt. Det är omöjligt att uppleva dem, eftersom man kommer med nya begrepp och lägger själva uppenbarelsen på ett plan som gör det nästan omöjligt att gripa tag i och konkretisera den. Vi möter en hel serie med abstraktioner. Allting blir så oklart och diffust, man har en känsla av att allt detta är något som är ouppnåeligt, eller så är det något som kan uppnås, men där vi hela tiden är passiva mottagare och aldrig kan påverka eller påskynda upprättelse och uppbyggelse.
När Bibeln talar om församlingen, talar den huvudsakligen om den lokala församlingen. Det är verkligen tveksamt om man över huvud taget med någon större exakthet kan tala om den universella församlingen, och då redogöra för vad bibeln menar.
I den universella församlingen tror jag inte det existerar några brister. Vi kan läsa i Upp. 1 för att åskådliggöra detta. Där finns dessa samlade uttryck för vad församlingen egentligen är i den himmelska världen. Och i den mån man kan tala om universialitet så gäller det naturligtvis här.
Det heter från vers 10
-Jag kom i andehänryckning på Herrens dag och fick då bakom mig höra en stark röst, lik ljudet av en basun, och den sade:»Skriv upp i en bok vad du får se, och sänd den till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.»
-Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst som talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju gyllene ljusstakar och mitt ibland ljusstakarna någon som liknade en människoson, klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett gyllene bälte. Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor. Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten.
-I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft. När jag såg honom, föll jag ned för hans fötter, såsom hade jag varit död. Men han lade sin högra hand på mig och sade: »Frukta icke. Jag är den förste och den siste och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket.» (Upp. 1:10-18)
Här talas om sju gyllene ljusstakar. Detta är en beskrivning av församlingarna som sedermera får var sitt sändebrev av aposteln. Då vi tar del av dessa sändebrev, upptäcker vi att de ger intryck av att vara något helt annat än sju gyllene ljusstakar. Vi tycker att där finns ingenting av den härlighet och äkthet som möter oss här i själva den uppenbarelse som är basen för sändebreven. Sedd från himlasidan är församlingen fullkomlig. Församlingen har brister på jorden och den är behäftad med en hel del ting som har med tidens svårigheter och problem att göra. Men sedd ifrån himlasidan så är församlingen fullkomlig. Det beror naturligtvis på att allt det som har med brist, tillkortakommanden och begränsning att göra, det kommer att bli kvar här. Antingen det nu handlar om ting eller individer. Det kommer att bli kvar här, för Gud har ett fullkomlighetsideal för församlingen. Han vill att vi ska bli fullkomliga, och han verkar för att vi ska bli fullkomliga. Därför ska vi göra klart för oss, att allt som har med bristerna att göra, det kommer att bli kvar här i alla stycken. Församlingen ska stå slutfrälst. Det heter att hon då ska vara utan fläck, utan skrynka, hon skall vara fullkomlig i renhet. Hon ska vara oförgänglig i härlighet. En evigt ung brud, pris ske Gud!
När vi talar om bristerna och svagheterna, då handlar det hela tiden om den lokala församlingen. Om det ska bli någon återupprättelse för tjänst och uppryckelse, så måste det börja i den lokala församlingen. Vi kan inte genom någon slags teologisk formel remittera ansvaret till något annat mera overkligt och längre bort. Den lokala församlingen är gripbar, det handlar om dig och mig. Då den lokala församlingen börjar fungera som den ska göra, då kommer också därutav att följa att andra förhållanden regleras.

I första Korinterbrevets 10-12:e kapitel, handlar det om konkreta ting som gäller den lokala församlingen. Då brevet kom till församlingen i Korint, behövde församlingen inte söka sig ut i rymden någonstans, till någon annan plats, någon annan tid eller till någon annan storhet. Brevet var i högsta grad personligt, och det handlade om tillståndet i den lokala församlingen i Korint. Det handlade om deras förhållande till andevärlden, till änglavärlden, det handlade om deras förhållande till församlingsmöten, till brödsbrytelsen, till kärleksmåltiden. Det handlade om deras sätt att bruka andliga gåvor och deras interna förhållande till varandra.
När Paulus kommer in i 13:e kapitlet, det kapitel som kallas kärlekens lov, så handlar det också här om förmaningar som är betingade av lokala missförhållanden som måste ändras på. Jag vill inte påstå att det i och för sig handlar om kärlekslöshet, men det handlar om betydelsefulla förväxlingar. Man satte någonting före det som var det viktigaste och begick det misstaget att i ganska stor utsträckning söka gåvorna framför givaren. Det gjorde man på mer än ett sätt.
Det fanns tydliga tendenser till kategoriklyvningar; man hade infört det korintiska tänkandet i församlingen. Det fanns sådana som ville förhäva sig på grund av att de hade materiella resurser som andra saknade. Å andra sidan fanns sådana som ville förhäva sig för att de hade andliga gåvor som de tyckte var mera värda än gåvor som andra hade. Då var församlingen inne i en kamp som var mycket oandlig, och skulle kunna leda fram till församlingens söndring och upplösning.
Nu kommer dessa praktiska anvisningar som församlingen måste lyssna till, om missförhållandena i församlingen skulle kunna korrigeras. Det fanns svärmiska, materialistiska element i församlingen. De som förhävde sig på grund av sin materiella status, och de som förhävde sig på grund av sin andliga status. En del var rika och de såg det också som en möjlighet att betona sin särställning. De gjorde det just vid kärleksmåltiden, den måltid som på ett alldeles speciellt sätt skulle manifestera att alla sociala, intellektuella och ekonomiska gränser i församlingen var utsuddade, att det heliga brödraskapet var upprättat på sanningens grund. Detta upplöstes och omöjliggjordes då församlingen föll sönder i gamla kategorier och de rika började söka sig till sig själva och blev en rik societet i församlingen, och de fattiga drog sig undan och blev på det sättet också en kategori i församlingen. Så var nivåskillnaderna där, och tydligt markerade i det sätt de hälsade på varandra, såg på varandra, umgicks med varandra, tilltalade varandra. Det sågs och iakttogs av alla som hade något som helst förnuft. Sedan märkte man också denna tendens av dem som kanske inte hade materiella resurser, men ägde andliga gåvor. Det var speciella, utomordentliga gåvor, som blev föremål för speciell uppmärksamhet. Det fanns en tendens hos dessa att sätta sig i centrum och låta denna gåva bli ett medel till att skaffa sig favörer, eller i varje fall personlig uppmärksamhet. Så möter vi också här en typ av girighet - äregirigheten. Man var äregirig, och sökte på det här sättet också med de andliga gåvorna sitt eget. Resultatet kunde inte bli något annat än sönderfall och splittring.
Nu kommer Paulus och vänder på hela deras begreppsvärld. Han gör klart för församlingen att Gud handlar inte som storheterna i världen. Han påminner dem om Jesu undervisning. Det finns en rangordning i Guds rike. Det är emellertid inte den rangordning som är gällande i världen, ty i Guds rike är den störst som tjänar. Vägen till att bli stor i Guds rike, menar aposteln, är att bli minst. Det är alltså inte fråga om att uppmärksammas, att samla ära eller på något sätt bli föremål för de andras ynnest eller beundran. Det är tvärtom fråga om att förmedla, att ge, utan att bli uppmärksammad. Att kunna ge, utan att bli föremål för applåder och inte på något sätt bli missmodig för att man får fungera så där i anonymitet. När Paulus talar om det här, gör han det på ett utomordentligt sätt. Han talar om kroppen och om de lemmar på kroppen som kanske blir föremål för vår speciella uppmärksamhet. Det finns synliga lemmar som aldrig blir beklädda. Vi har ögonen, hörseln, vi har också lukten. Men än om detta är sanning, står det ju klart för var och en att kroppen är icke allenast ett öga eller ett öra. Kroppen består ju inte bara av en mun, Gud vare lov. Kroppen består av en hel massa lemmer. Också lemmar som man kanske blygs för. Lemmar som man inte nämner, eller i varje fall inte blottar, men som fungerar fastän de är skyddade och gömda. Just dessa lemmar som tycks vara mindre hederssamma är föremål för så mycket större uppmärksamhet. Det ligger i kroppens egen natur att på ett alldeles speciellt sätt vårda dessa lemmar som han kallar för ”mindre hederssamma”, eller som får mindre offentlig heder, men som fungerar i det dolda.
Då skriften talar om dessa lemmar, är det uppenbart att det bland annat handlar om fortplantningsorganen. Vi vet att sängkammarscener äger inte rum på torgen. De äger rum i den slutna kammaren; det handlar om två älskande parters kärleksmöte. Detta vill aposteln göra klart för församlingen. Det finns en offentlig sida av tjänandet och de andliga gåvorna, men det finns också en anonym sida. Det finns en hemlighetsfull sida av församlingens tjänande. Om församlingen icke vårdar detta fördolda gudsliv, så kan församlingen inte fungera. Församlingen måste ha sina kärleksmöten med sin brudgum och Herre. Dessa äger inte rum på torgen. Dessa äger inte rum i offentliga sammankomster. Det handlar om församlingens böneliv. Den som inte vårdar detta böneliv, kan inte fungera, för man kommer aldrig att förstå andens lagar. Nu heter det att det är just i denna bönens atmosfär det visar sig vilken förståelse vi har av de andliga realiteterna. Det är i denna bönens atmosfär av bön, tillbedjan och lovsång som lemmarna vårdas. Här ligger själva kardinalproblemet.
Det finns många kristna som går till alla eller några utvalda offentliga gudstjänster. Det kan vara förmiddagsmöten, det kan vara andra sammankomster. Det kan vara missionsmöten eller ännu hellre sång- och musikmöten, dit man samlas i stora skaror. Det bevisar bara att man inte har förstått vad en församling är. En församling kan inte fungera genom offentlig verksamhet. Den måste ha sitt familjeliv. Den måste ha sitt fördolda liv, den måste ha sina kärleksmöten. Om församlingen ska kunna vårdas; om de enskilda lemmarna ska kunna vårdas, så räcker det inte ens med att församlingen står under Guds Ords inflytande genom predikan och bibelstudier. Församlingen måste komma in under en sådan böneatmosfär att varje broder och syster blir en själavårdare. Det är detta som poängteras i sista delen av 1 Kor. 12. Där säger aposteln så här:
-Så skedde detta, för att söndring icke skulle uppstå i kroppen, utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra. Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den. (1 Kor. 12:25-26)
Då Paulus talar om församlingen som en kropp, avgränsar han ämnet klart och tydligt att gälla en viss funktion. Vad det här först och främst handlar om, är den gudstjänstfirande församlingen. Församlingen är en gudstjänstfirande församling och församlingen är Kristi kropp då den är en gudstjänstfirande församling. Och lemmarna måste fungera i denna gudstjänst för att det ska bli en nytestamentlig gudstjänst. Eller, för att ta mötesprogrammet som han ger församlingen där han klart och tydligt säger i 1 Kor. 14:23:
-Om nu hela församlingen komme tillhopa till gemensamt möte, och alla där talade tungomål, och så några som vore olärda komme ditin, eller några som icke trodde, skulle då icke dessa säga att I voren ifrån edra sinnen?
Han går vidare och säger: ”Vad följer då härav?” För att en gudstjänst inte ska bli ytlig, förflackad och monoton så kan den inte bestå enbart av tungomålstalande. Inte bara uttydning. Alla talar inte heller i munnen på varandra, det är en gudomlig ordning. Men för att gudstjänstlivet inte ska bli ytligt, förflackat, monotont och tråkigt, så har Gud i församlingen satt några till apostlar, några till evangelister, några till herdar och lärare, för att bland annat göra de heliga skickliga att uppbygga Kristi kropp. Vår uppgift är att få församlingen att fungera i gudstjänstlivet. Annars finns en stor risk att det blir funktionärsvälde. Det blir en enmansteater, eller så måste man fylla gudstjänstlivet med en hel mängd ting, med element som icke hör Guds rike till. Det är väldigt mycket vi har att välja på, framför allt i denna tid. Men idealet är inte att vi predikanter ska stå framme och leda och prata, sjunga och predika, tala för kollekten, avsluta och inbjuda. Idealet är att församlingen kommer i funktion, var och en. Den funktionen börjar i det fördolda livet, i bönemötet. Ty det är just där vi lär oss en hemlighet, nämligen att vi i vår egen kraft inte förmår att göra något. Det är icke genom våra talanger, icke genom våra naturliga gåvor och vår naturliga utrustning, utan det är genom Andens gåvor. Så här skulle det fungera, säger aposteln:
-Vad följer då härav, mina bröder? Jo, när I kommen tillsammans, så har var och en något särskilt att meddela... (1 Kor. 14:26)
Nu skulle jag vilja spetsa till det ytterligare: När hade du något särskilt att meddela sist, när du kom till en sammankomst? Jag säger det inte som en dom, men som en möjlighet. Det kan vara så här, vilket Paulus betonar: när en lem lider, dvs när en lem inte kommer i funktion, men blir undanträngd i gudstjänstlivet, då blir följden att hela församlingen lider. Det finns lemmar som hålls undan eller trycks ner. De kan aldrig komma i funktion, för de kan inte fungera i det stora sammanhanget på det sätt de skulle göra. De har inte de där väldiga, offentliga funktionerna, men de har en själavårdande funktion. För att den funktionen inte ska bli förlamad, satt åt sidan eller förtryckas, så måste den lemmen hjälpas att komma i funktion. När åter en lem äras, då gläder sig hela församlingen. Dvs, när man ser att lemmarna blir utrustade med nya gåvor, o hur församlingen fröjdar sig! Halleluja, nu har de blivit döpta i den helige Ande, nu har nya gåvor blivit utdelade, nu har de fått detta, nu är det slut med förtrycket, och istället lovar de Gud! Då bryter lovsången fram och vi upplever att gudstjänstlivet blir en makt då Gud får verka igenom sina lemmer.
Vi läser här vad målsättningen är med dessa sammankomster:
-Jo, när I kommen tillsammans, så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må nu ske så, att det länder till uppbyggelse. (1 Kor. 14:26)
Många av oss behöver förnyas för att kunna fungera i gudstjänstlivet. Vi kanske måste lära om, och återigen lägga tyngdpunkten där den bör ligga. Tyngdpunkten måste ligga i bönelivet, i det enskilda, fördolda gudslivet. Vi måste komma tillsammans och bygga upp församlingen, och utifrån bönelivet kommer sedan kärleksmåltiden. Bön, kärleksmåltid, brödsbrytelse. Det är på det sättet församlingen skall uppbyggas. Vi ser på flera ställen i apostelns undervisning till församlingarna, bland annat då han skriver till församlingen i Efesus. Där säger han i femte kapitlet:
-Varen alltså icke oförståndiga, utan förstån vad som är Herrens vilja.Och dricken eder icke druckna av vin; ty därav kommer ett oskickligt leverne. Låten eder fastmer uppfyllas av ande, och talen till varandra i psalmer och lovsånger och andliga visor, och sjungen och spelen till Herrens ära i edra hjärtan, och tacken alltid Gud och Fadern för allt, i vår Herres, Jesu Kristi, namn. (Ef. 5:17-20)
Här ser vi umgängesformerna syskonen emellan. För att församlingen inte ska destrueras; brytas sönder i sina beståndsdelar, så måste vi komma in i Anden och Anden måste fylla oss. Vi måste övervinna de destruktiva krafterna i vårt väsen och genom trons väldiga makt börja tala till varandra på ett andligt sätt. Hur gör vi det? Jo, säger Skriften, vi ska låta oss uppfyllas av ande, ” och talen till varandra i psalmer och lovsånger och andliga visor, och sjungen och spelen till Herrens ära i edra hjärtan, och tacken alltid Gud och Fadern för allt, i vår Herres, Jesu Kristi, namn.” Tyvärr är inte detta det mest vanliga sättet att kommunicera med syskonen. Vi ska se vad det kan bero på. I Kolosserbrevets tredje kapitel säger aposteln:
-Så kläden eder nu såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod. Och haven fördrag med varandra och förlåten varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit eder, så skolen ock I förlåta.
-Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är fullkomlighetens sammanhållande band. Och låten Kristi frid regera i edra hjärtan; ty till att äga den ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp. Och varen tacksamma.
-Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder; undervisen och förmanen varandra i all vishet, med psalmer och lovsånger och andliga visor, och sjungen med tacksägelse till Guds ära i edra hjärtan.
-Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom. (Kol. 3:12-17)

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar