Islam & kristendom - paraleller och paradoxer

Analys av B V Henry

Det här är en introduktion till en serie bibelstudier som handlar om Kristendom och islam - paralleller och paradoxer. Jag har haft bibelstudier i olika länder under det temat. Det innebär inte att jag kommit hit för att undervisa er om islam. Men jag vill försöka tala om hur alla vi som är bibeltroende kristna kan närma oss muslimerna och hur vi kan förmedla evangelium till dem. Det är mycket viktigt för oss, särskilt i denna tid.


Nyligen, då vi var på bokmässan i Göteborg, märkte vi en trend som inte är ny, men utvecklas allt mer. Speciella kategorier av kristna bekännare försöker närma sig muslimerna med en slags religiös pluralism, istället för att hålla sig till den rena tron. Det är en tvetydig trend som inte är ny och det är oklart vad man har för syfte med detta. Det senaste påven uttalat när det gäller islam och Muhammed är intressant. Han använder en del uttryck från medeltida skribenter för att indirekt uttala vad han själv anser om Islam. Å andra sidan har det blivit en tendens i många avdelningar av romersk-katolska kyrkan att omfatta vad islam lär. Under förra århundrandet kunde man börja observera att det blivit en slags religiös pluralism. Jag ska nämna två stora personligheter i Frankrike. Charles de Foucauld, som var munk och eremit, levde i Algeriet. Han hade mycket kontakt med muslimska mystiker. Inom romersk-katolska kyrkan finns också en mystisk trend. Om vi vill basera vår kunskap om Gud på mystiska erfarenheter istället för på Guds ord, kommer vi att föras vilse. Charles de Foucauld ville ge prioritet åt mystiska erfarenheter i kristen och muslimsk miljö, och han ville på något sätt förena dessa två religioner i en gemensam erfarenhet av Gud. En annan personlighet som också är mycket viktig mera ur teologisk och akademisk synpunkt, var Louis Massignon. Han studerade persisk mysticism. På något sätt ser båda dessa män en parallell mellan islam och kristendom. Enligt deras synsätt skulle dessa religioner kunna förenas, ty om vi lägger åt sidan vad Guds ord säger, ser vi inte paradoxen och motsägelsen.

Det finns en bibelvers som borde vara basen för vad vi som kristna ska stå för. Det var den deklaration som Petrus gjorde inför en religiös grupp, Apg 4:10:

”så mån I veta, I alla ...” Vad är det alla behöver veta? Det står i vers 12:

-Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.

Vi kan tänka i religiösa termer: vad vill religionerna lära oss? Islam, buddism, hinduism, osv. Även vissa filosofier. Religion försöker undervisa oss om frälsning. Det är ju vad religion handlar om. Vad är frälsningens väg?

Här står nu Petrus inför en fanatisk religiös grupp, som representerar olika trender inom judaismen. Han säger: ”Så mån I alla veta...” Om vi inte har den övertygelsen, då är vi inte redo att konfrontera islams grundfäste. Om vi inte har baserat vår tro på Guds Ords auktoritet, har vi ingenting att stå på. Vi kan då gå vart som helst och hur som helst och acceptera vad som helst eller ingenting. Detta är ett av problemen vi har inom romersk-katolska kyrkan, men också inom den protestantiska kyrkan. Och kanske också inom en del s.k. frikyrkor i detta land. Är ni vakna för detta? Vissa grupper har s.k. gudstjänster tillsammans, där man kompromissar med lärorna man har i sina församlingar. Det kan vara katolska och protestantiska kyrkor. Man ser att de kompromissar med det man en gång kämpade för. Både katoliker och protestanter. Det är nästan så att kriminella handlingar utförts i både Muhammeds och Kristi namn. Det är fanatism. Vi ser att det finns en demonisk makt i religion, som kan acceptera eller uppmuntra våld. Mycket av de spänningar man märker i världen idag, är uppblandade med religion och politik.

Vi återvänder till vad Petrus säger: ”Så mån I alla veta...” Inte bara några, men alla. Låt muslimerna, hinduerna, ateister, vilka det än vara må, låt dem veta, låt det bli känt för alla att det inte finns frälsning i något annat namn eller någon annan. Det finns inte något annat namn under himmelen givet genom vilket vi kan bli frälsta. Detta är den grund och auktoritet vi har för att kunna vittna om frälsning. Detta har ingenting med religion att göra. Frälsningen är relaterad till ett namn. Det är detta som gör evangelium så unikt. Det finns inget annat vid sidan om. Vi ska proklamera evangelium!

Vi märker ofta i vår relation till muslimer och islam att människor är okunniga. Kristna vet inte vad islam är för något. På samma sätt som kristna också är okunniga om vad de själva tror på. De lever ofta mer efter tradition än på uppenbarelse. Här möter vi ett problem: okunnighet. Okunnighet lämnar oss i mörker.

Det första vi ofta konfronterar, är människors okunnighet. Det störande är att många som kallar sig kristna, vet inte vad bibeln undervisar. Det andra man möter är likgiltighet. Människor som är muslimer har ju sin tro, sina ritualer - låt dem vara i fred med det! Det tredje vi möter är fruktan. Många människor lever i fruktan för muslimerna. Även de kristna.

Vad kan svaren vara till dessa tre hinder vi har när man möter muslimerna? Svaret på okunnigheten är man måste ha sund vaksamhet. Vad tror muslimerna på, och vad tror jag på? Vi kan inte förneka parallellen, och kan inte heller vara blinda inför paradoxen. Vi vet vem Gud är och hans natur.

Vad är grunden till likgiltigheten? Det är brist på övertygelse. Vi kommer ur likgiltigheten genom att bli övertygade om vad sanningen är. Att vi verkligen blir övertygade om att vad Guds ord lär verkligen är från Gud. Det är inte bara några legender, fabler och sagor, det är verkligen Guds ord och sanningen. När vi läser sådana verser som Apg 4:12, måste vi vara försiktiga, för i dag är allting relativt. Vi får aldrig se Guds ord som något relativt, det är absolut. Det finns inget annat namn, det finns ingen annan frälsning given åt människorna. Därför måste det proklameras för alla, det måste bli känt för alla att endast namnet Jesus ger frälsning. Jesus frälsar! Emanuel, Gud med oss! Det är hans namn. Det finns inget alternativ till frälsning. Det finns alternativ när du väljer vilken religion du vill följa, men när det gäller frälsning finns inget val. Det finns inget annat namn genom vilket du kan bli frälst. Tar du inte emot Jesus Kristus, finns inget annat val. Då befinner du dig i ett vacuum. Här ser vi att övertygelse om sanningen driver bort likgiltigheten. Du måste veta vad du tror på och varför. Bara det ger dig övertygelse och frimodighet.

Tänk på Petrus, vilken frimodighet han fick efter det att han varit dödsförskräckt. Han var övertygad om sanningen och villig att dö för den, liksom också några av våra stora reformatorer. De visste att deras liv var i fara. Tänk på Tyndale. Han förstod att bibeln var Guds ord och måste förmedlas till alla människor. För honom gällde det död eller liv. Och det var likadant för Wycliffe. Många människor har gett sitt liv för att vi skulle få Guds ord. De var övertygade om vad som är Guds ord. Inte vad romersk-katolska kyrkan lär oss, eller doktrinerna lär oss, men att vad Guds Ord lär oss är absolut sanning och slutlig sanning. Det finns inget att lägga till vid sidan om. Men om vi inte har denna övertygelse i hjärtat, då blir vi likgiltiga. Då tycker vi att en del människor kan tro på en sak och andra på annat. Likgiltighet finns också bland många kristna.

Det tredje som finns ibland oss är fruktan. Troende som lever i Mellanöstern och lärt känna Herren är ofta fyllda av fruktan. Jag möter människor som flyttat från Mellanöstern till Sverige. Jag försöker uppmuntra dem att vittna för muslimer. Man känner hur de är fyllda av fruktan. Vi har mött dem som var namnkristna i dessa länder, men som sedan blivit pånyttfödda kristna. De har flyttat från dessa arabländer av fruktan för muslimerna. Nu bor de kanske i lägenheter bredvid muslimer. Jag säger till dessa vänner: var inte som Jona! Fly inte bort från ett uppdrag som kanske Gud gett dig! Du har kanske kommit hit till Sverige just för att möta dessa muslimer, kanske till och med dina fiender, med evangelium!

Jona blev sänd till Israels värsta fiender. Han kunde inte begripa det. Att Gud älskade Israel, visste han. Men skulle hans barmhärtighet sträckas också till fienderna? Det var en fruktan som hade sina rötter i fördomar. Guds nåd är utan gränser. Universell. Den är för alla. Vi måste vara försiktiga så vi inte säger att det här är bara för oss. Kom ihåg vad Petrus sa: Det måste bli känt för alla! Det måste bli känt för muslimer och alla andra att det finns bara ett enda namn genom vilket vi kan bli frälsta. Frälsning med övertygelse. Det enda svaret inför fruktan är Guds kärlek som också är sammanlänkad med barmhärtighet och medlidande. Detta driver oss att nå människor, kanske sådana som inte ens tycker om oss. Det förnämsta vapnet vi har att nå muslimer är att låta Guds kärlek flöda genom våra liv till dem. Det är inte argument, diskussioner, polemik som är svaret, utan Guds barmhärtiga kärlek. Gud älskar dem precis lika mycket som han älskar andra, och han vill inget hellre än att föra dem ut ur detta mörker.


Okunnighet, likgiltighet och fruktan - detta håller oss tillbaka från att göra vad Gud kallat oss till - att vara levande vittnen. Vi ska inte vara religiösa lärare. Vi är inte kallade att predika på det sättet. Vi ska proklamera namnet Jesus. Det är det enda svaret för alla människor. När det gäller vår kommunikation med muslimerna om Jesus, finns många fallgropar. De har en felaktig uppfattning om vad Gud är. Islam förnekar att Jesus är Gud och Guds son. De förnekar att Jesus dog på korset och många andra ting som relaterar till Jesus. Vi behöver dock inte bli experter på Islam. Jag har själv studerat en hel del av vad som har med islam att göra de senaste trettio åren för att förstå muslimerna och kunna närma mig dem. Men det är inte ett måste. Ett måste är däremot att vi är levande vittnen. Det spelar ingen roll om en människa är muslim eller inte, vi närmar oss människorna först och främst i medvetenhet om att de är förlorade i synd. De kanske tror på Gud, men ändå inte känner honom.


Vad muslimerna behöver få reda på är vem Jesus Kristus är. Många har totalt missförstått vem Gud är, och de kommer alltid att ha en felaktig uppfattning, därför att Gud har valt att uppenbara sig endast genom Jesus Kristus. Om inte Gud tagit initiativet att ge oss den uppenbarelsen, hade vi inte haft någon väg att nå honom.

Människan i sin egen själviska strävan producerar mystiska filosofier i sin längtan. Det finns massor av sådant i alla religioner. I islam finns det sufism med många skolor, och i katolicismen finns mysticism och även i protestantismen. Exempelvis Taizé är en mystisk rörelse, där sanningen inte har någon betydelse; utan vad du känner och upplever är viktigare än sanningen. Sanningen får vara känslans tjänare. Men Gud har aldrig menat att det ska vara så. Det är bara sanningen som frigör. Det behöver vi tala om för våra muslimska vänner. Vi behöver visdom att förklara detta för dem. Inte ett komplicerat evangelium, men det enkla evangeliet.

En del människor tror att vi behöver visdom bara för att förklara komplicerade ting. Jag tror att vi behöver sann visdom till att förklara enkla ting och ändå frimodigt kunna säga: detta tror jag, det här står jag för! En del människor säger att muslimerna tror ju på Gud som vi gör! Men muslimernas relation till Gud är baserad på fruktan. Fruktan och träldom.

När man lever i fruktan, är man inte trygg. Då man är osäker kan man bli aggressiv, det blir en fanatism som utlöser demoniska krafter. Det ser vi i speciella falanger av muslimvärlden liksom också i vissa kristna grupperingar. Fruktan. Relationen mellan Gud och muslimen är baserad på den lag Koranen lär. Dessa lagar måste man följa till punkt och pricka. Och då man har misslyckats, grips man av fruktan.

Den relation vi som kristna har till Gud, är baserad på nåden, på grund av Guds kärlek. Den ger oss frihet. Det är skillnaden. Medan islam leder in i fruktan och träldom, leder kristendom till sann frihet. Inte att vara rädda för Gud, men älska Gud. Det är skillnaden. Både muslimer och kristna tror på Gud. Muslimer fruktar Gud, och det ska även kristna göra - det är en parallell. Var är då paradoxen? Den fruktan vi har för Gud är inte träldom, det är frihet, därför vi ärar och respekterar Gud. Det är en respektfull fruktan. I många av dessa ting är det en nära parallell till islam. Skillnaden mellan kristendom och islam är inte de ting vi är överens om, men de ting islam förnekar omkring Gud, Jesus Kristus, förlåtelse, frälsning, osv. Låt oss inte bedragas av likheterna, utan vara vaksamma så vi inte sammanblandar vad Gud skilt åt.


Låt oss aldrig urvattna evangeliet för att få vänner bland muslimerna, eller för att de ska bli mindre aggressiva i vår närhet. Vi måste liksom Petrus proklamera för alla, att i ingen annan finns frälsning och det finns inte under himmelen givet något annat namn i vilket vi kan bli frälsta. Det är endast genom Jesus.


 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar