En total uppgörelse

Undervisning av Hans Lindelöw

Kain fick för sig att det bara var att följa sin spontana känsla, det som föll honom in. Men det fattades en insikt, en rannsakan, ett djupare perspektiv.

Kain var en fredens man, han tog av det som växte på marken för att offra till Gud. Det behövdes ingen kniv, inget djur behövde slaktas, inget blod flyta.

Vad var det som förmådde Abel att ta kniven och slakta ett får? Han hade en djupare insikt. Han hade lyssnat på ett annat sätt, förstått situationens allvar och att det krävdes något som inte passade hans naturliga känsla – något som kom ovanifrån det var de eviga oföränderliga lagar som blivit kungjorda genom budskapet om Jesus Kristus som Lammet – evangelium, Guds kraft till frälsning!


Det finns värderingar som alla människor på sätt och vis delar – att vara vis och klok eller att vara dåraktig. Det är väl ingen som vill vara dåraktig; vi vill gärna vara visa. Hur blir vi det då? Vad är det att vara vis? Låt oss gå till Bibeln och se vad den säger. Det står i Ordspråksboken:

-Den som har ett vist hjärta tager emot tillsägelser, men den som har oförnuftiga läppar går till sin undergång. (Ords. 10:8)

Det är kontraster. Här ser vi meningen med predikandet. Vi ska lyssna till tillsägelse. Det är en föreställning som kanske inte alltid utan vidare är acceptabel för oss. Vi vill inte att någon som kommer utifrån ska få säga till oss något.

Det är så lätt att människor, inte minst i religiösa sammanhang, blir väldigt subjektiva och börjar mer och mer röra sig med sina egna upplevelser. Så blir man allt mera obenägen att lyssna när någon kommer med en tillrättavisning eller förmaning i en predikan. Det är nödvändigt och av stor betydelse att vi har förmåga att lyssna när vi får höra någon säga något som kanske inte stämmer med våra tankar eller vad vi upplever.

Bibelns undervisning om människan är inte alltid lätt att höra. Människan är enligt Bibeln en syndare, och det är framför allt hjärtat hos människan det gäller att se upp med. Därför skriver profeten Jeremia så här:

-Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat; vem kan förstå det? Dock, Jag, HERREN, utrannsakar hjärtat och prövar njurarna, och giver så åt var och en efter hans vägar, efter hans gärningars frukt. (Jer. 17:9-10)

Det står vidare här om något som har just med hjärtats negativa sidor att göra. Det är girigheten:

-Lik en rapphöna som ruvar på ägg, vilka hon ej själv har lagt, är den som samlar rikedom med orätt; i sina halva dagar måste han lämna den och vid sitt slut skall han stå såsom en dåre. (Jer. 17:11)

När aposteln Paulus predikar evangelium, talar han om hur människohjärtat egentligen är beskaffat. Vad är det som gör att människan har blivit sådan som hon är? Paulus skriver i Romarbrevet någonting i ett universellt perspektiv; hur mänskligheten, fastän den har bevis för att det finns en Gud och Skapare, har vänt sig bort ifrån Gud:

-Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt. Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade. (Rom. 1:20-21)

Deras oförståndiga hjärtan förmörkades. Det heter längre fram:

-Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust, trätlystnad, svek, vrångsinthet; de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud, våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot sina föräldrar, oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan barmhärtighet mot andra. (Rom. 1:29-31)

Det här var inte lätt att höra. Men det är faktiskt en predikan som har stått sig under alla år. Den ger också klara belägg för vad Jeremia sa: ”Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat...”

Det finns även andra sidor av människohjärtat. Bibeln nämner om andra sidor, men just den här sidan är onekligen ett centrum i hela den undervisning vi möter i bibeln. Vi har all anledning att vara uppmärksamma på vad som sägs till oss.

Man kan möta människor som helt spontant gör något som av hjärtat är gott, hon tänker gott om Gud och säger goda ting. Det finns sådana sidor, men det fundamentalt stora problemet är ändå människohjärtat.

Det var därför som Kain och Abel skilde sig markant från varandra, och därför säger skriften att Abel bar fram ett bättre offer än Kain.

Skriften säger hur människans tillstånd är på grund av synden. Hon har vänt sig bort ifrån Gud. Universellt har hela mänskligheten vänt sig bort ifrån Gud. Lokalt, geografiskt, regionalt, nationellt kan vi se många exempel under historien hur hela nationer vänt sig bort ifrån Gud. Det har hänt att det skett i religionens namn och man har i religiösa föreställningar sammansvurit sig mot själva rättfärdigheten. Människan kan tänka saker om Gud, säga saker om Gud som är fel i grunden. Därför avslöjar också Hesekiel på sitt sätt denna benägenhet i människohjärtat, och han ropar ve över de falska profeterna:

-Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, profetera mot Israels profeterande profeter; säg till dem som profetera efter sina egna hjärtans ingivelser:
Hören HERRENS ord. Så säger Herren, HERREN: Ve eder, I dåraktiga profeter, som följen eder egen ande och syner som I icke haven sett!
(Hes:13:1-3)

Här är det svåraste man kan tänka sig som man måste vara tvungen att lyssna till. Att det man tänker i sitt innersta, det man upplever och drömmer om, det kommer inte från Gud, fast man faktiskt är så övertygad om att det är så.

Det kan vara andra saker, det kan handla om ideologiska frågor av en annan karaktär, bara det att man har vissa föreställningar och vem har inte det!

Nu säger Skriften att det här hör människohjärtat till. Det är naturligt för människohjärtat att föda fram alla möjliga föreställningar. Men just därför måste människan också vara redo att lyssna. Det kan ju faktiskt hända att det som uppstiger i hjärtat inte är sant, utan att det är orätt. Har inte hela mänsklighetens historia givit oss en hel del exempel på att många gånger är det rent ondskefulla, mörka saker som driver människor, och när det avslöjas, så är det bara genant.

Vi läser idag om vilka vansinniga idéer människor kan få för sig att utföra. Våldsamma, blodiga gärningar utförs av någon anledning. Men det finns även andra saker, som inte så direkt visar sig. Man kan även dra andra med sig att utföra olika ting, och det kan vara ännu farligare, för på sikt leder det till att ännu flera människor hamnar i vilfarelse.

Skriften talar om Kain och Abel. Kain bar fram ett offer till Gud. Abel bar också fram ett offer. Kain bar fram det som han spontant upplevde var det riktiga. Gud är ju Gud, han har skapat allt. Men då tar jag lite av allt, jag tar det här fina som växer här och ger det åt Gud...

Det är bilden av det som spontant stiger upp ur hjärtat. Gud ska väl ha det som är vackert, det som är fint.

Vi läser i första Mosebok:

-Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain; då sade hon: »Jag har fött en man genom HERRENS hjälp.»

-Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel blev en fårherde, men Kain blev en åkerman.

-Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram en offergåva åt HERREN. (1 Mos:4:1-3)

I de föregående kapitlen läser vi om paradiset. Där fanns ingen död, ingen sjukdom, ingen villfarelse eller mörker. Ur detta tillstånd var sedan människan tvungen att ge sig av ut på marken, den mark som Herren hade förbannat.

Människan levde i paradiset, men blev lurad och fick för den skull lämna paradiset. Kain och Abel var söner till Adam och Eva. De hade naturligtvis många intryck från sina föräldrar. Förmodligen bar föräldrarna en fläkt av Edens lustgård med sig. De kunde bara ana och tänka hur det en gång hade varit. Att det fanns en Gud var inte främmande för någon av dem, men Kain och Abel förstod det hela på radikalt olika vis. Kain fick för sig att det var bara att följa sin spontana känsla, det som föll honom in - det var väl bra! Gud är god, han har gjort allt gott, jag tar det här och ger det till Gud. Men det fattades någonting. Det fattades en insikt, en rannsakan och ett djupare perspektiv. Det lyckades inte Adam och Eva förmedla till honom.

Det lyckades bättre med Abel:

-Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva; men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain mycket vred, och hans blick blev mörk. (1Mos. 4:4-5)

Var inte Kain en fredens man; han tog ju av det som växer på marken! Det behövdes ingen kniv. Inget djur behövde slaktas, inget blod behövde flyta. Var inte det rätt, det riktigaste? Kain kände att han ville ge något åt Gud, alla goda gåvors givare...

Adam och Eva hade varit i paradiset. Där fanns ingen död, inga mord, inga brott, inget ont. Det måste ha dröjt kvar någonting hos dem, det var främmande att döda. Vad var det då som förmådde Abel att ta kniven och slakta ett får? Han måste ha fått en djupare insikt. Han hade lyssnat på ett annat sätt, han hade förstått situationens allvar. Abel förstod att det krävdes någonting som inte passar mig, något som jag inte spontant tycker är det riktiga. Det måste vara något objektivt, något som kommer ovanifrån.

Här har vi evangelium om Jesus Kristus. Det som är objektivt, det som kommer ovanifrån, det som människan inte på något sätt har kunnat tänka ut, inte heller velat, men det som Gud har bestämt.

-Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv. (Joh 3:16)

Här presenteras mannen på korset, han som blev piskad, slagen. Honom, på vars panna man pressade en törnekrona och som hänger där blodig. En gåta för alla tider och för alla generationer. En gåta som religionen har velat utnyttja på sitt sätt och göra till ett mysterium av en annan karaktär än det egentligen är. Ett religiöst mysterium, ett kristet mysterium, om man så vill. Kyrkligt eller katolskt eller protestantiskt, men många gånger ett falskt mysterium, för man utnyttjar och drar växlar på någonting på ett felaktigt sätt. Människor förstår egentligen inte vad det är med den korsfäste.

Aposteln Paulus förstod. När han kom till församlingen i Korint hade han beslutat sig för att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Han kunde inte predika något som han spontant tyckte var det riktiga, det som låg för honom i hans natur, det han kände för. Han skulle bara hålla sig till det Gud hade bestämt och förordnat - ingenting annat. Här möter vi tillsägelserna som kommer från ovan, som kommer utifrån och inte spontant inifrån.

Människan är inte av naturen benägen att fatta de rätta besluten och göra de rätta bedömningarna av det som kommer till hennes hjärta. Hon har behov av rening, omvändelse, frälsning. Vi måste lyssna till en annan, vi måste lyssna till Herrens ande som talar, förmanar, tillrättavisar, även om det gäller saker som vi inte har naturlig fallenhet att lyssna på; det vi inte ens vill höra.

Kanske det är som när Jesus kom och talade. Då sa man: -Vad är det här för någonting, vad är det han säger? Det här står ju ingen ut med att höra! Man stod inte ut med att höra när han talade, för det var så annorlunda, det passade inte människohjärtat. Det passar inte människan att höra vad profeterna säger om människohjärtat, men det är just detta som är den springande punkten.

Det var inte lätt för profeten Paulus när han först förkunnade evangelium i Rom att gå igenom hela detta batteri av ondska som han fann:

-Så hava de blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet, elakhet; de äro fulla av avund, mordlust, trätlystnad, svek, vrångsinthet; de äro örontasslare, förtalare, styggelser för Gud, våldsverkare, övermodiga, stortaliga, illfundiga, olydiga mot sina föräldrar, oförståndiga, trolösa, utan kärlek till sina egna, utan barmhärtighet mot andra. (Rom. 1:29-31)

Hur orkar Paulus? Men det är inte fråga om att orka eller inte orka, vilja eller inte vilja, det här är ett avslöjande. Det är kanske inte det som direkt visar sig i vårt dagliga umgänge. Det sitter i hjärtat, det sitter djupare. Det är saker som stiger upp när vi minst väntar oss, saker som vi måste göra upp med i tid.

Därför, sök Herren medan han låter sig finnas, nalkas honom medan han är nära. Nalkas mig, säger han, så skall jag nalkas er. Förstår vi? Den som har ett vist hjärta, tar emot tillsägelser.

Vi läste om Kain och Abel. Vi läste om en väg. Kains väg. Vem var det som först invigde den vägen? Det var Kain själv. Hur gick det till? Det gick till så som vi ser. Han som inte kunde tänka sig att frambära blod och fett, drevs av sin egen fördärvade natur, sitt eget fördärvade hjärta, att mörda sin bror. Han hade inte gjort upp med sig själv. Han hade inte tagit vara på tillfället. Gud talade till honom, förebrådde honom:

-»Varför är du vred, och varför är din blick så mörk? Är det icke så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.»

-Och Kain talade med sin broder Abel; och när de voro ute på marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom.

-Då sade HERREN till Kain: »Var är din broder Abel?» Han svarade: »Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?» (1Mos.4:6-9)

Vilket eko genom världshistorien, detta resonemang...

Idag ser vi Kains religion som går ut på att maskera sig. Hur mycket man än pyntar och pryder för att göra gudstjänst. Hur, och inför vems ögon är det man vill göra intryck? Visst finns det utrymme för spontanitet och känsla i våra offer. Men man får inte glömma det Kain glömde. Han glömde hela den förfärliga verklighet som synden utgjorde.

I tredje Mosebok ser vi en väldigt intressant undervisning om offren. Mose får till uppdrag att reda ut den frågan, och han gör det på ett enormt sätt. Han visar att det visst finns utrymme för människan till spontan tacksägelse, att spontant ge sitt gensvar till Gud på olika sätt. I första kapitlet läser vi lagen om brännoffer, andra kapitlet lagen om spisoffer, tredje kapitlet lagen om tackoffer, fjärde kapitlet lagen om syndoffer, femte kapitlet fortsätter behandla lagen om syndoffer och så kommer lagen om skuldoffer. I sjätte kapitlet finns tillägg till lagarna om skuldoffer och tackoffer. Så avslutas det sjunde kapitlet så här:

-Detta är lagen om brännoffret, spisoffret, syndoffret, skuldoffret, handfyllningsoffret och tackoffret, vilken HERREN på Sinai berg gav Mose, på den dag då han bjöd Israels barn att de skulle offra sina offer åt HERREN, i Sinais öken. (3 Mos.7:37-38)

När det gäller brännoffer, spisoffer och tackoffer står det: ”Om någon vill”. Men ifråga om syndoffer gäller inte längre frivillighet. När synden är ett faktum, så har den fria viljan kopplats bort. Människan har inte längre en fri vilja, utan det är nödvändigt att synden försonas först och främst. Det är inte frivilligt, som när det gällde brännoffret, spisoffret eller tackoffret. Syndoffer är inte frivilligt, det är nödvändigt.

Här ser vi skillnaden mellan Kain och Abel. Abel insåg att det inte handlade om att frivilligt och spontant ge uttryck för en känsla. Det är nödvändigt att synden tas med i beräkningen när vi nalkas Gud, och att vi söker efter någonting som om möjligt försonar. Samma sak gäller om skuldoffret.

Vi kan läsa vidare:

-Och om någon syndar, i det att han, när han hör edsförpliktelsen och kan vittna om något, vare sig han har sett det eller eljest förnummit det, likväl icke yppar detta och han sålunda bär på missgärning. (3 Mos.5:1)

Det är högaktuell problematik vittnen är rädda för att vittna men här säger gudsordet tydligt och klart att har man sett eller hört något så att man med sitt vittnesbörd kan vara till hjälp och bringa klarhet när ett brott har begåtts och inte gör något, så är det synd. Sanningen kommer inte fram på grund av synden.

Här läser vi vad som ska ske, det finns inget utrymme för frivillighet när det gäller synd och skuld. Skriften säger att människan är en syndare. Skriften säger att människan är skyldig.

Aposteln Paulus säger om människohjärtat: ”Ett ont och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat.” Hjärtat kan inte själv avgöra sitt eget bästa och därför måste människan lyssna till någon som säger vilket som är det rätta och riktiga. Och det är predikans uppgift. Därför uppmanar aposteln Paulus sin lärjunge Timoteus att predika:

-Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus, inför honom som skall döma levande och döda, jag uppmanar dig vid hans tillkommelse och hans rike: Predika ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken. (2 Tim. 4:1-2)

Vad är det är för något? ”...bestraffa tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken...” Det är sånt som många inte alls vill vara med om. Men tyvärr tyvärr, säger jag för de mångas skull. Den som har ett vist hjärta tar emot tillsägelse som tydligt och klart presenterar vår verkliga situation; helt realistiskt i överensstämmelse med hur det är med hjärtat.

Jesus säger när lärjungarna tvistar om vem som är störst:

-Den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, och den som vill vara främst bland eder, han vare allas dräng.

-Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många. (Mark. 10:43-45)

Här är det inte lätt att lyssna till Jesus. Vad är det för ideal han framställer, vad betyder det att den störste ska vara de andras tjänare? Det gäller att på ett troget sätt förvalta som han.

Vi läser i Hebréerbrevet:

-Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet, huru mycket mer skall icke Kristi blod då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden! (Hebr. 9:13-14)

Här sätter också Hebréerbrevets författare fingret på just detta. Vad gjorde Kain med sina blommor och frukter? Trots allt utförde han ingenting annat än döda gärningar. Det kunde se vackert ut i människors ögon för en stund, men Kain hade inte gjort upp med sig själv. Abel hade kunnat tillgodogöra sig en djupare insikt. Därför hatade Kain honom, och därför kände han att han måste röja Abel ur vägen.

Abel blev en väldigt obehaglig påminnelse för Kain; för hans hjärta och samvete. Abel gick ut och in; han andades och talade och representerade något annat än Kain. Abel hade någonting som han hade fått ifrån ovan. En insikt i objektiva och eviga, oföränderliga lagar, som för oss har blivit kungjorda genom budskapet om Jesus Kristus, om Lammet.

Tänk vad många föreställningar som spontant kan springa fram i en människa; inte minst i närheten av religionen, av kristendomen eller rent av Bibeln. Det förekommer ting i Bibeln, som i kristna sammanhang så lätt tänder oss.

Vad är det då för eld, vad är det för passion, vad är det som driver oss än hit och än dit? Syner och visioner och projekt. Allt måste prövas inför det som Jesus Kristus verkligen representerar, en total uppgörelse med människohjärtat. Den vi ser äga rum på Golgata.

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar