I Guds namn

Historisk tillbakablick av Arne Björkman

Pietistväckelsen började i Tyskland. Sedan kom väckelsen till Sverige genom studenter, som läst vid universitetet i Halle. Men starka pietistiska väckelsevittnen blev också de karoliner, som under 1720-talet fick återvända till Sverige efter många och långa års krigsfångenskap i Ryssland och Sibirien. Under den hårda fångenskapen började många av karolinerna att söka Gud. De kom då till en djup personlig tro på Herren Jesus Kristus, blev frälsta, uppfyllda av den helige Ande och började vittna för sina kamrater.

Tiden var hård. Den lutherska kyrkan hade stelnat i yttre livlösa former. En viss doktor Müller i Rostock kallade dopfunten, predikostolen, biktstolen och nattvardsbordet för de fyra kyrkoavgudarna, som man dyrkade istället för att be till Herren i ande och sanning. Men Gud väckte upp en kyrkans man, som i en stund av nåd fick se vad som fattades kristenheten - liv och en ny födelse. Han insåg att både den enskilda människan och kyrkan behövde uppleva pånyttfödelse och Andens liv.

Människorna ansåg sig vara Guds barn, eftersom de blivit barndöpta. Den som hade syndat behövde sedan bara gå till nattvarden för att få förlåtelse. E J Ekman skriver:

-Den populära uppfattningen rörande sakramenten var fullständigt vidskeplig: de verkade som ett slags trollmedel.

För en sådan kristendomsuppfattning var orden pånyttfödelse och helgelse helt okända begrepp.

Mannen som Gud väckte upp hette Philip Jacob Spener. I sin andliga hunger vände han sig till Bibeln och fann det “förrådshus, där den hungrige kunde erhålla sitt bröd”. Och med det kom Spener att plöja upp den plogfåra, som lade grunden till den pietistiska väckelsen i både Tyskland, Ryssland och Sverige. Tusentals människor skulle väckas upp ur den andliga sömnen och börja söka Herren på ett djupare och personligare sätt.

Philip Jacob Spener angrep i en predikan år 1669 den döda formkristendomen och pekade på att människorna måste börja med allvarliga bibelstudier för att få en stabil kristen grund att stå på. På grund av hans tal uppstod en splittring bland kyrkobesökarna. En del förklarade köttsligt upprörda, att de aldrig mer skulle lyssna till Speners predikningar. De andra tog till sig hans förmaningar och började tillsammans att läsa och samtala över något bibelsammanhang. De försökte också att bli varandra till stöd och hjälp i vardagen och leva ett verkligt kristet liv. På det sättet växte de fria kristna sammankomsterna fram i samhället. De kallades konventiklar och skulle med tiden bli ett stort problem för den svenska statskyrkan, som ville kontrollera det andliga livet i landet. Sverige fick då en ny lag, konventikellagen, som förbjöd enskilda kristna sammankomster.


Ett heligt prästerskap

Spener betonade även att alla andefyllda kristna ska vara ett heligt prästerskap. Det allmänna prästadömets principer måste praktiseras i gudstjänster och i vardagslivet. Var och en skulle ha något särskilt att meddela. Det här var skriftenliga tankar, som var både främmande och farliga för kyrkosystemen.

I hela Tyskland började man snart prata om pietisternas “galenskap”. Och som en pietistisk föregångsman och ledare efter Spener kom August Herman Francke. Också han var en andligt kraftfull man, som svingade Andens skarpa svärd i predikningar och böcker. Under Franckes ledning växte också en kristen social mission fram, vilken utvecklades till den första protestantiska hednamissionen.

I Sverige var kung Karl XI envåldshärskare. Han ansågs vara en gudfruktig monark, som ville fostra folket i den lutherska kristna läran. Därför såg han till att statskyrkan fick en viktig roll som en sammanhållande faktor för hela landet. Genom 1686 års kyrkolag infördes samma stränga och enhetliga organisation inom statskyrkan som i det övriga samhället.

Överrensstämmelse i religiösa ting var alltså ett krav, som staten ställde på sina medborgare. “Sveriges lycka är att blott hava en konung och en trosbekännelse”, hette det. Men man får inte glömma att den nya kyrkolagen också hade en stor betydelse för folkundervisningen. Karl XI ville att svenskarna skulle få lära sig att läsa och skriva och grundligt undervisas i kristendomskunskap.

Karl XI införde även det militära indelningsverket, så att Sverige fick en stor och välövad armé av yrkessoldater. Landet indelades i rotar, och varje rote skulle ställa upp med en anställd soldat, som varje månad tränades för krigstjänst i sitt kompani. För att värvas som knekt i den indelta hären, så måste man åtminstone hjälpligt kunna läsa och skriva. Men de indelta soldaterna skulle inte bara tränas i strid utan också i gudsfruktan. Då soldaterna var hemma på torpen och i kompanierna, skulle prästerna undervisa dem i den lutherska läran. I fält höll särskilda fältpräster korum (andakt med bön) varje morgon och kväll. På söndagarna var det en längre gudstjänst med predikan. Om det var möjligt - det var ju krigstider - höll man en gudstjänst mitt i veckan också. Det kristna budskapet var klart och enkelt: soldaten ska frukta Gud och ära kungen och leva ett hederligt och dygdigt liv. Det blev hårda straff för de soldater, som inte infann sig till korum och gudstjänst. Även soldater som svor eller hädade Gud dömdes till kännbara straff.

I april 1697 avled kungen och efterträddes av sin 14-årige son, den blivande “krigarkonungen” Karl XII. Inom kort skulle Sverige tvingas in i nya krig. I mars år 1700 fick den nu 17-årige kungen meddelande om att landet hade angripits av Danmark, Ryssland och Polen-Sachsen i förbund. Sveriges ödestimma hade slagit, konstaterar en av historietecknarna.

Över en natt mognade den pojkaktige och lekfulle kungen. Sverige fick en beslutsam och handlingskraftig monark. Det glada hovlivet i Stockholm tog slut. Inom några dagar sändes kurirer ut på landets alla vägar. Regementscheferna i Sverige och Finland fick sina order. Det militära indelningsverkets välplanerade mobiliseringsplaner sattes i verket. Vapen och uniformer låg i rotekistor och arsenaler, matförråd fanns efter vägarna och fartygen hölls redo. Trupperna drogs ihop.


Framåt i Jesu namn!

Även Karl XII höll noga på den lutherska läran och att soldaterna skulle fostras i gudfruktighet. Att Gud därför skulle ge svenskarna seger var nästan en självklarhet. En tidig morgon försvann kungen diskret från Stockholm för att ställa sig i spetsen för trupperna. Han skulle aldrig återvända.

Nu låg många års krig framför karolinerna. De var disciplinerade och välövade i modernt fältkrig och skulle i stort sett komma att vinna strid efter strid. Och naturligtvis stred svenskarna i Guds namn. Men en dag nio år efter krigsutbrottet kom vändpunkten och nederlaget. Och det var då Gud fick sin chans att nå djupare in i karolinernas hjärtan.

Karolinerna var på väg mot Moskva år 1708. De ryska trupperna drog sig tillbaka och brände bakom sig sitt eget land. Byar, skogar och marker var förödda miltals framåt. Karl XII beslöt därför att marschera söderut mot Ukraina, där man just höll på med skörden. Där fanns föda för både människor och djur. Men från den stunden började de stora motgångarna. Och motgångarna skulle så småningom leda till att karolinerna började söka Gud på ett mera personligt sätt än tidigare. En del av de här karolinerna skulle efter krig och fångenskap återvända till Sverige som brinnande väckelsevittnen.

I oktober 1708 var läget mycket besvärligt. Och värre skulle det bli. I mitten av december kom en ny katastrof. Århundradets värsta vinter tog ett hårt strupgrepp över hela Europa. Kölden bokstavligen förlamade de svenska trupperna. Soldater frös ihjäl på hästar och kuskbockar. Stelfrusna hästar och människobylten låg efter vägarna. Det fanns karoliner, som kunde se hur fåglarna frös ihjäl i luften och föll döda till marken.

Kungen försökte föra in trupperna i stan Gadjatj. Men alla kunde inte få plats inomhus. De soldater, som blev kvar utomhus frös ihjäl. Julen kom och kölden ökade ännu mer. På dagen före julafton bröt kungen upp med de karoliner, som fortfarande kunde marschera. De tog sig tio mil till byn Petrovka. Alla som kunde trängde ihop sig inomhus. Hälften av karolinerna blev kvar utomhus och gick sitt öde tillmötes. Och kölden ökade. Men värst av allt var ändå att man på grund av kylan inte kunde samlas till julgudstjänster, tyckte karolinerna. Mer gudfruktiga soldater började istället att ha bönestunder med sina olyckskamrater. Nu gällde det att be till Gud om nåd och hjälp. Här hade Herren gett dem seger och framgång i strid efter strid. Och nu drabbades de av alla de här olyckorna.

Så kom våren 1709. Snön smalt, gräset spirade i Ukraina och striderna satte igång igen. I Guds namn skulle de besegra tsaren och hans trupper. I början av maj belägrade karolinerna stan och befästningen Poltava. Mot 16.000 karoliner stod omkring 40.000 ryssar. Det var samma styrkeproportioner som vid Narva nio år tidigare. Men nu var läget ett annat. Den svenska armén var hårt sliten och kunde inte längre ersätta sina förluster. Värre var att ryssarna hade hämtat in svenskarnas försprång i modern militär taktik. I stridens hetta kunde man höra de svenska officerarnas kommandorop: “Kavalleri, kavalleri, framåt i Jesu namn!”

Inte många timmar efter karolinernas anfall kunde Karl XII och hans generaler konstatera att en stor katastrof inträffat. Den svenska armén var slagen i spillror. Omkring 7000 karoliner hade stupat och nästan 3000 blivit tillfångatagna. Senare togs ännu flera tillfånga: officerare, meniga, drängar, pigor, marketenterskor, skjutspojkar, hustrur och barn. Historiker har beräknat att nära 25.000 svenskar vandrade in i den långa fångenskapen i Ryssland och Sibirien. Men som sagt, en hel del av dem skulle under den hårda fångenskapen få möta Herren Jesus Kristus till väckelse och frälsning och återvända till Sverige som modiga pietistevangelister. Och då skulle de få utkämpa en hård strid för sanning och trosfrihet.

Många av de svenska krigsfångarna visades upp i Moskva av tsar Peter I. Där blev de hånade, bespottade och förödmjukade av folkmassan. Löjtnant Joacim Lyth berättade i sina anteckningar:

-Den här dagen som var en stor triumfdag för ryssarna, utpressade många suckar av oss svenska fångar. På den här dagen avsvor jag med några av mina kamrater all ypperlighet, lust, spel, musik, dans och det uppå våra knän på jorden.

Karolinerna led av att vara besegrade. Korpralen Erik Larsson Smepust vittnade om samma sak som löjtnant Lyth. I sin dagbok har Smepust skrivit av de böner och andliga sånger, som krigsfångarna sjöng i Ryssland, då de samlades till spontana bönestunder. Allt vittnar om hur självanklagelse och självrannsakan växte fram bland fångarna. Mer och mer började de inse att de inte endast var fångar hos ryssarna utan också i synden och världen. De menade att Gud hade straffat dem för deras högmod. Först då de omvände sig till Herren Jesus Kristus skulle bojorna falla.


”En kostbar tukteskola”

En del av de karolinska krigsfångarna hamnade i stor misströstan och desperation. Löjtnant Lyth såg annorlunda på det hela. Han kallade krigsfångenskapen för “en kostbar tukteskola” och vittnade:

-Jag för min del tillstår att jag aldrig förr så trofast, innerligt och andaktsfullt har bett till min Gud som under denna eländiga fångenskap.

Joacim Lyth hade många kamrater, som upplevde tillvaron på samma sätt. Det var en andlig rörelse som skedde - bort från den förstelnade lutherska uniforma “stortron” till ett heligt , rent och personligt kristet liv. Karolinerna började studera Bibeln på egen hand och såg vad som stod skrivet. Man delade Ordet med varandra och bad fritt ur hjärtat.

Efter några år hade krigsfångarna blivit placerade på ett 50-tal orter i östra Ryssland och Sibirien. Trots svårigheterna lyckades karolinerna bevara sin sammanhållning. Det berodde på den starka militära och kyrkliga organisationen, som fungerade även under fångenskapen. Endast ett mindre antal karoliner anslöt sig till den ryska ortodoxa kyrkan, gick i tsarens tjänst och slapp därmed fortsatt fångenskap. De betraktades både som avfällingar och landsförrädare.

Fänrik Gustav Abraham Piper var placerad som fånge på en ort i östra Ryssland. Där hade han tjugo officerskamrater. De levde i stor nöd och fick försörja sig bäst de kunde. Piper berättade att de på grund av sitt stora elände började fundera närmare över sitt andliga tillstånd. De ville veta mer om den kristna tron men led brist även på andaktsböcker. Hela deras bokförråd bestod av två postillor och en Bibel, där småprofeterna var utrivna. I brist på fältpräst började Piper predika för sina kamrater. Och tillsammans studerade de vad som stod skrivet i de kristna böcker de ägde.

Med tiden fick de karolinska fångarna pietistiska uppbyggelseböcker, som pietistledaren August Herman Francke i Halle i Tyskland sände till dem. I sina brev till karolinerna betonade Francke det personliga avgörandet för Kristus. Han skrev t.ex. till karolinerna i Tobolsk och berömde dem för deras “goda föredöme i kristen tro”. Då påpekade han:

-Gud har förödmjukat er för att upphöja er. Han har låtit er bli besegrade för att ni ska komma till den levande tro som är den seger som övervinner världen. Han har låtit sända er i landsflykt för att ni skulle nå fram till det rätta fäderneslandet. Han har avlägsnat er långt bort för att ni skulle komma desto närmare Honom.

De pietistiska officerarna i Tobolsk började samlas i fria möten (konventiklar), där de läste predikningar av Francke, sjöng psalmer och bad med egna ord. En del fältpräster var motståndare till de här fria konventiklarna. Kyrkoherde Jöran Nordberg, som var chef för det svenska fältkonsistoriet i Moskva, fick höra om de andliga motsättningarna mellan karolinerna. Därför skrev han en lång utredning till fältprästerna. Han försvarade pietistledaren Francke, som han menade hade en sann, bibelförankrad och ren förkunnelse. Då det gällde konventiklarna, ansåg han att de varken var syndiga eller förbjudna så länge andan i dem var god. Kyrkoherde Nordberg uppmanade till och med fältprästerna att själva delta i konventiklarna. Men fältprästerna ville inte följa hans uppmaning. De ville slå vakt om den lutherska uniforma stortron. Men pietisterna vände sig inte mot den lutherska läran i första hand. De var motståndare till likriktningen, den religiösa ljumheten och förstelningen och kyrkans auktoritetskrav för det andliga livet. Pietisterna förkunnade att människorna skulle omvända sig till en sann och levande kristen tro och börja lyssna till Guds Ord. Att de inte blev frälsta genom ritualer som barndop och nattvard blev då en självklar sanning.

Då freden med Ryssland blev undertecknad år 1721, fick krigsfångarna söka sig hem till sina hemländer. De få som fanns kvar i livet. Karolinerna kom också från Finland, Baltikum och Tyskland.

De hemvändande karolinerna gjorde en mycket viktig missionsinsats. Under den långa fångenskapen i Ryssland i tolv år hade hos många officerare och soldater den äldre karolinska gudsfruktan av luthersk-kyrklig modell växt till en djup och from biblisk tro. Bibeln hade blivit och var pietisternas främsta andaktsbok och fasta stöd i det hårda vardagslivet. I bibelordet fick de uppbyggelse, uppmuntran och tröst men också förmaning och varning. Plötsligt var de omvända karolinerna väckelseevangelister. Så som de tidigare hade svingat sina värjor mot fienden, svingade de nu Ordets skarpa svärd mot det religiösa avfallet i kyrkorna. Flera pietistiska uppbyggelseskrifter översattes från tyskan och spreds som handskrifter eller böcker i hela Sverige.Och vid Riksdagen i Stockholm år 1723 gick pietisterna till angrepp mot det luthersk-ortodoxa prästerskapet. Utan omvändelse och den nya födelsen var det omöjligt att utöva den helige Andes ämbete i enlighet med Guds vilja, framhöll pietisterna.

Kyrkans ledning gick till motangrepp genom förföljelser och förbud. Fältprästen Erik Westadius var känd som pietist. Efter hemkomsten till Sverige fick han inte någon befattning i kyrkan. Till slut fick han kontakt med överstelöjtnant Sten Coyet, som också han återvänt från den ryska fångenskapen som pietist. Coyet var godsägare och gjorde Westadius till kyrkoherde på sitt gods i Ljungby i Skåne, trots att Lunds domkapitel gjorde allt för att stoppa Westadius befordran och pietistiska väckelsepredikningar.

Den pietistiska väckelsen spred sig i landet. Vid 1726 års riksdag drev statskyrkan igenom det så kallade konventikelplakatet. Kyrkan vände sig mot den fria väckelsen. Med hot om stränga straff - böter, fängelse eller landsförvisning - förbjöd myndigheterna fria kristna möten. Den nya konventikellagen ledde till att en del av pietismen blev radikalare och kyrkofientlig. Nu fick det vara slut på det religiösa hyckleriet, tyckte man kanske. Och så gick striden vidare. Med tiden fick det pietistiska väckelsebudskapet en bredare folklig förankring. Många väckelsevittnen blev även martyrer. Prästsonen Sven Rosén nåddes också av väckelsebudskapet. Han kom att kallas “Trosfrihetens martyr”, eftersom det främst var han som vid domstolarna fick föra det fria väckelsefolkets talan. Han dömdes till landsförvisning på livstid.

Det skulle dröja omkring 130 år innan konventikellagen avskaffades.nn


Viktigaste källor: Inre missionens historia av E. J. Ekman, Karoliner av Alf Åberg och Göte Göransson, Fångarns elände av Alf Åberg.

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar