Dopet - från ett förenande band till en tvistefråga

Undervisning av Stig Andreasson

I urkristen tid var dopet ett av de band som förenade de kristna till ett hjärta och en själ. Dopet markerade också en radikal gräns mellan kristna och icke kristna.

Så var det då. Men hur är det idag?

Numera är dopet en tvistefråga som klyver den bekännande kristenheten i två delar. Ja, vi måste kanske ta ännu fler fraktioner med i räkningen. Doplärorna är nämligen många. En sak är emellertid helt klar. Eftersom dopet inte längre är en enande faktor men istället en orsak till splittring, så måste det vara fel någonstans.


Vad är orsaken till splittringen och förvirringen i dopfrågan?

I den här artikelserien riktar vi sökarljuset mot sakramentalismen. Vi har redan påvisat att denna företeelse har sina rötter i den religionsform som växte fram i den romerska statskyrkan på Konstantins tid. Då började gradvis ett avfall från urkristen tro. Detta skedde genom påverkan från utombibliska källor, främst från antikens mysteriereligioner. Både dop och nattvard blev därför så småningom betraktade som ”sakrament” (mysterier) med mer eller mindre magisk verkningskraft. Detta utvecklade sig sedan vidare i den katolska kyrkans sakramentala religionsform.

Reformatorerna bröt delvis med den katolska frälsningsmagin. Men både då det gäller synen på församlingen samt betydelsen av dop och nattvard har många protestantiska kyrkosamfund behållit åtskilligt av arvet från katolicismen. Olika väckelserörelser har under historiens gång fört många kristna tillbaka till Nya testamentets dopundervisning. Men någon enhet har vi inte kommit fram till ens bland bibeltroende kristna.

Varför är då dopfrågan så svår att komma tillrätta med? En av orsakerna är utan tvekan att traditionerna sitter djupt hos många. Den sakramentalistiska dopsynen förfäktas mest av de stora folkkyrkorna som har ett dominerande inflytande i många länder. Min övertygelse är att Nya testamentes doplära är mycket enkel och klar. Men det är mycket svårt för de flesta av oss att läsa Guds Ord utan förutfattade meningar. Vi läser in våra fäderneärvda uppfattningar och invanda tolkningar i bibeltexter som egentligen säger något helt annat. Trots dessa svårigheter gör jag ett försök att jämföra den sakramentalistiska dopsynen med Nya testamentets enkla undervisning. Så får läsaren själv avgöra vad som är trovärdigt.

För att få en rätt insikt i alla kristna trosfrågor måste vi gå till källan. Och den har vi i vårt Nya testamente. Allt som inte klart och tydligt stämmer med Nya testamentets undervisning måste vi avfärda som spekulationer och människomeningar. Detta gäller också dopet. Kyrkohistorien kan liknas vid en flod som tyvärr har förorenats av mångt och mycket under seklernas lopp. Men Gud vare tack att källan är ren och oförfalskad.

Detta betyder att vi inte betraktar varken nutidens stora teologer eller frikyrkorörelsens giganter som absoluta auktoriteter. Vi lyssnar inte i första hand till reformatorerna eller kyrkofäderna för att få ljus och klarhet. Vi kan ha både respekt och beundran för många av dem. Men för att få säker kunskap går vi till källan i Guds eget Ord.


Hur praktiserades dopet

i urkristen tid?

Vid ingången till Nya testamentet möter vi den store vägröjaren Johannes Döparen. Hans uppgift var att bereda vägen för den Messias, som snart skulle träda fram, Jesus Kristus själv. På vilket sätt utförde Johannes sin gärning ? Jo, han predikade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. (Mars 1:4). Själv sade han: ”Jag döper er i vatten till omvändelse.” (Matt. 3:11) Skaror av människor gick ut för att höra Johannes förkunnelse. Den var radikal och handlade både om Guds dom över de obotfärdiga och om syndernas förlåtelse för dem som ville omvända sig. Johannes ställde inte sig själv i centrum. Han sade till folket att det var på den som skulle komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro. De som blev gripna av förkunnelsen lät döpa sig i Jordanfloden och bekände därvid sina synder. (Matt.3:6) Vi kan säga att omvändelsen både var Johannesdopets villkor och resultat.

En del fariseer och saduceer kom också för att bli döpta. De var alltså inte motståndare till själva dopshandlingen. Men de accepterade inte villkoret. De böjde sig inte för omvändelsekravet. De ville bli döpta för att genom den blotta dopshandlingen undkomma den kommande domen. Till dem sade Johannes:

-Huggormsyngel, vem har sagt att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som tillhör omvändelsen. (Matt. 3:7-8)

Sant skriver Ivar Wennfors att

-Dessa Johannes ord vid detta tillfälle innebär den kraftigast tänkbara gensaga mot en sakralt-magisk syn på dopet.

Skiljer man dopet från omvändelsen förlorar det sin ursprungliga mening .

Johannes dop hörde förberedelsens tid till. Sedan Jesu frälsargärning blivit fullbordad ersattes det av dopet till Kristus i den treenige Gudens namn, enligt Jesu egna ord.

-Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar; döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. (Matt. 28:18-20)

Den underbara bok som heter Apostlagärningarna vittnar om hur apostlarna praktiserade denna Jesu befallning. De gick ut och förkunnade evangelium för människorna. Det betyder att de förkunnade frälsningens väg genom omvändelse och tro. Sakramentalismens förkämpar har ibland tolkat Jesu missionsbefallning på sitt eget vis. De säger att döpandet kommer före lärandet i denna Jesu befallning. Dopet skulle därmed kunna gå före Ordet och vara det grundläggande för lärjungaskapet. Men denna tolkning bortser totalt från det faktum att Jesu order börjar med uppmaningen att göra folk till lärjungar, alltså att vinna själar för Kristus. Detta sker genom förkunnelsen av evangelium. Lärandet, som följer på döpandet, avser uttryckligen dem som genom Ordets förkunnelse och dopet blivit lärjungar. Det är ju precis så det hela tiden går till i apostlarnas verksamhet.

Efter Petrus mäktiga och andefyllda predikan på Pingstdagen blev många väckta över sin andliga ställning och deras brännande fråga var som ett enda stort nödrop: ”Bröder, vad skall vi göra?” Svaret var klart och tydligt:

-Omvänd er och låt er alla döpas, så ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva. (Apg. 2:37-38)

Petrus vädjade också till dem med många andra ord. Bland annat sade han: ”Låt frälsa er från detta vrånga släkte.” Lukas sammanfattar Pingstdagens väckelse och dess följder med orden:

-Herren ökade församlingen dag efter dag med dem som lät sig frälsas. (Apg.2:47)

Lägg märke till dessa bibliska uppmaningar! ”Låt frälsa er! Låt döpa er!” På andra ställen i Nya testamentet har vi liknande uttryck: ”Låt försona er med Gud! Låt er uppfyllas av Ande!” Det svenska ordet ”låta” betyder ”att medgiva, tillåta, acceptera att något sker, men också att föranleda, ombesörja anbefalla att det skall sker.” Att låta sig frälsas och att låta sig döpas är alltså ett personligt bejakande till någonting. Man tar emot sanningens budskap och böjer sig för det i lydnad.

Tro och omvändelse föregår dopet. Det finns inga undantag för den regeln. De första kristna i Samaria kom till tro genom Filippus verksamhet. Apg.8:12 säger:

-När de hade börjat tro på Filippus och hans budskap om Guds rike och Jesu Kristi namn, lät de döpa sig, både män och kvinnor.

Filippus fick också vinna den etiopiske hovmannen för Kristus. De färdades ett stycke tillsammans i en vagn. När de kom till ett vatten frågade hovmannen:

-”Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag döpes?” Filippus sade till honom: ”Om du tror av hela ditt hjärta, så kan det ske”. Han svarade och sade: ”Jag tror att Jesus Kristus är Guds son.” Och han lät vagnen stanna, och de steg båda ned i vattnet, Filippus och hovmannen och han döpte honom. (Apg.8:36-38)

Dopet skedde så gott som alltid i mycket nära anknytning till omvändelsen. Både purpurkrämerskan Lydia och fångvaktaren i Filippi döptes omedelbart efter att de hade kommit till tro. Vi påstår inte att det inte förekom mer gradvisa och mindre plötsliga omvändelser också på apostlarnas tid. Så verkade det ha varit i Antiokia i Pisidien där Paulus höll en mäktig och upplysande predikan i judarnas synagoga. Efteråt bad folket apostlarna att de nästa sabbat skulle tala till dem om samma sak. (Apg. 13:42) De ville alltså veta mer. Följden blev att ganska många judar och skaror av hedningar kom till tro efter nästa sabbatsmöte. Men antingen omvändelsen inträffade plötsligt eller mognade fram gradvis åtföljdes den utan dröjsmål av dopet i vatten.


Varför övergav man apostlarnas ursprungliga doppraxis?

Så gott som alla vederhäftiga teologer i vår tid medger att det apostoliska dopet var ett dop av troende och nyomvända, alltså nyblivna kristna. Likaså att dopet i urkristen tid skedde genom full nedsänkning i vatten. Till och med Crampons katolska bibel på franska har en fin kommentar, som jag ofta har citerat vid dopmöten i Frankrike. Den lyder i huvudsak så här:

-Dopet utfördes ursprungligen genom nedsänkning, som symboliserade begravning och därmed död. Men den döpte sänktes ned i vattnet för att omedelbart stå upp igen och detta påminde då om en uppståndelse. Denna den döptes död från synden och uppståndelse till ett nytt liv skapade ett starkt solidaritetsband mellan den troende och hans Herre, ett band som nästan kan betraktas som organiskt och som kan jämföras med vad som sker då en kvist ympas in på en trädstam.

Jag blir full både av begeistring och vemod då jag läser dessa ord. Abotten Crampons undervisning skulle utan tvivel skapa hänförelse i vilken döparförsamling som helst idag. Men i den kyrka han själv tillhörde finns det inte ett spår av denna fina undervisning - varken i teori eller praktik.

Varför övergav man då den urkristna dopmodellen? En nutida lutheran ger en närmast komisk förklaring:

-Att man slutade med nedsänkning i vatten berodde på det kyliga klimatet och risken för allvarliga förkylningar.

De flesta menar dock att övergivandet av den urkristna linjen hade helt andra orsaker. I mina unga år hörde jag den lärde missionsteologen Bengt Sundkler tala i några möten. Han var specialist på afrikansk missions - och kyrkohistoria. Vad dopet beträffar hade han emellertid åsikter som undergräver den urkristna tron. Så här skriver han om de första kristna som en minoritet i hednisk miljö:

-Runt omkring den lilla församlingen härskade hedendomens mörker. Alla hedendomens andemakter hade blivit fientligt stämda gentemot barnen och traktade efter deras liv. Barnen behövde frälsas ur demonernas våld. Denna situation måste leda till barndopets införande. Dopet av helt små barn har först utövats som nöddop. Var ett barn dödssjukt, sköt föräldrarna alla betänkligheter mot barndop åt sidan och behärskades av förhoppningen att dopet i kraft av sin gudomliga instiftelse och inneboende magiska kraft skulle giva barnet en plats i de saligas paradis. Också denna situation måste leda till barndopets införande. (Något förkortat citat)

Vi bryr oss inte om att diskutera huruvida Sundklers historieskrivning stämmer med verkligheten eller inte. Men om den stämmer är det anmärkningsvärt att Sundkler kan betrakta den som fullt naturlig och acceptabel, ja nästan oundviklig. Hjalmar Holmquist ger i sin kyrkohistoria en annan tolkning av denna avvikelse från urkristet mönster. Han säger att den berodde på ”en missuppfattning av Jesu evangelium och ett undanträngande av det personliga i gudsdyrkan för ett kultiskt mysterieväsen.” Avvikelsen berodde med andra ord på ett andligt avfall. Enligt Sundkler var det skräck och rädsla för hedendomens andemakter som gjorde att de kristna började praktisera spädbarnsdop. Det är i och för sig ett märkligt erkännande från en representant för barndopet. Det var med andra ord bristande tro på Guds bevarande makt som orsakade barndopets införande.

Om det s.k. ”nöddopet” måste vi säga några ord. I den Augsburgska bekännelsen fördömer lutheranerna ”vederdöparna” för att de trodde att spädbarn kunde uppnå saligheten utan dop. I modern tid har man ofta sagt att Gud inte har bundit sig till dopet, även om vi är nödsakade att praktisera det. Ett litet barn som dör kan alltså bli frälst utan dop. Dock förrättas nöddop också i vår tid. En norsk sjukhuspräst berättar att han ofta blev ombedd att förrätta nöddop om ett nyfött barn inte var vid god hälsa. En äldre präst såg honom ofta springa i sjukhuskorridoren med ett handfat fullt med vatten. Han var då på väg till ett ”nöddop.” Efteråt frågade den gamle prästen sin yngre kollega om han nådde fram i tid. Svaret var jakande och det såg även ut som om barnet skulle överleva. Den gamle prästen gjorde då följande kommentar: ”Vi har verkligen en underlig teologi om vi menar att ett nyfött barns eviga öde avgörs av hur fort du kan springa genom korridoren med ett vattenfat.”


Vår säkra tillflykt -

dopet eller Jesu kors?

Lutherska teologer säger ofta att vi som inte tror på spädbarnsdopets nödvändighet har en ytlig uppfattning av människans syndafördärv. Vi minimiserar arvsynden och människans absoluta behov av frälsning. Detta är en mycket förhastad slutsats. Man kan tro på Bibelns lära om människans syndafördärv utan att tro på barndopet. Det är sant för oss alla vad psalmisten säger om sig själv: ”I synd är jag född.” Men läser vi kapitel 5 i Romarbrevet så ser vi att Kristi försoning är den fullkomliga lösningen på syndafördärvets problem. Det kan sammanfattas i sångversen: ”Allt vad vi i fallet miste, vi i Kristus fått igen.” David Hedegård översatte 2 Kor. 2:19 i följande ordalag:

”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.” Från Guds sida är alltså försoningen ett fullbordat faktum. Därav följer att varje barn föds in i en försonad värld och har lika mycket del i försoningen som det har del i syndafördärvet - tills det personligt kan motta eller förkasta frälsningen. Då blir uppmaningen i samma kapitel aktuell: ”Låt försona er med Gud.”

Innan den upplevelsen kan bli aktuell behövs ingen speciell ceremoni för att frälsa de nyfödda barnen. När man förde små barn till Jesus sade han att Guds rike var deras tillhörighet. Trots att de inte var döpta och trots att varken Jesus eller hans lärjungar döpte dem. Men vår Frälsare tog emot de små och välsignade dem. Jag frågar: Vem har den mest ytliga synen på syndaproblemet - de som tror att några droppar vatten på barnets huvud löser det hela eller de som betraktar Jesu försoningsverk som den enda och fullkomliga lösningen? Under alla förhållanden måste det vara säkrare att ta sin tillflykt till Försonarens kors än att sätta sitt hopp till magiska krafter i religiösa ceremonier.

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar