Frågor kring Ulf Ekmans nattvardsteologi

Analys av Stig Andreasson

I en bok på drygt 100 små sidor med titeln ”Tag och ät” har Ulf Ekman nedtecknat sin syn på nattvarden. Målet tycks vara att överbevisa läsaren om Jesu ”realpresens” (verkliga närvaro) i nattvardselementen. Bevisen försöker Ekman hämta både från Bibeln, kyrkofäderna och historien i övrigt. I magasinet ”Keryx” som utges av Livets Ord har han också skrivit en artikel om ”Sakramental teologi och väckelsekristendom” där han ger uttryck för samma tankar som i boken. Enligt min mening innehåller dessa utläggningar flera mycket bristfälliga förklaringar och leder dessutom till ett antal förhastade slutsatser. Ekmans tolkning både av Bibeln och historien är ofta starkt tendentiös. Många frågor förblir obesvarade. Här följer ett litet axplock av de frågor som uppstår då man tar del av Ekmans teologiska repertoar.

tag_och____t_11.jpg

Vilka kyrkor är historiska?

Enligt Världen idag har Ulf Ekmans teologi förändrats på grund av inflytande från de historiska kyrkorna. Då frågar man sig givetvis vilka dessa kyrkor är. En biskop förklarade nyligen att han skiljde på ”historiska kyrkor” och ”moderna kyrkor.” I den förstnämnda kategorin placerar man då vanligen den romersk-katolska, den grekisk-ortodoxa och den anglikanska kyrkan samt säkert också den lutherska. De har alla en lång historia. Men en historia som inte bara är uppbygglig!

För omkring tusen år sedan skedde brytningen mellan den västliga och den östliga officiella kyrkan. Påven bannlyste då den östlige patriarken som svarade med att bannlysa påven och beteckna romersk kristendom som barbarisk och kättersk. Det kallar vi ”den stora schismen.” Sedan dess har i varje fall påvekyrkan ökat sitt antal av dogmer och läror så mycket att dess ansikte blivit åtskilligt förändrat. Den ortodoxa kyrkan är i stort sett densamma som för tusen år sedan. Anglikanerna befinner sig alltjämt någonstans mitt emellan protestantismen och Rom. Den lutherska kyrkans historia innehåller återupptäckten av bibliska sanningar men tyvärr också antisemitism och förföljelse av oliktänkande. Vad som är gemensamt för alla dessa s.k. ”historiska kyrkor” är att de lägger väldigt stor vikt på sakramenten. De är till sin natur mer eller mindre sakramentalistiska.

Vilka är de de moderna kyrkorna? Jo, det måste då vara våra nutida frikyrkosamfund och väckelserörelser som i vår del av världen är relativt unga. Men stopp ett tag! Har inte just den typen av församlingar och rörelser gång på gång sett dagens ljus i olika länder under hela historien? Är våra dagars friförsamlingar historielösa? Har inte också vi en historia? Är det ingen som har läst professor Gunnar Westins fantastiska bok Den kristna friförsamlingen genom tiderna? Eller Broadbents monumentala verk som i fransk översättning fick den långa men talande titeln: Den trogna församlingens smärtfulla pilgrimsvandring genom tiderna. I de böckerna får man veta att kristna friförsamlingar alltid har existerat och att de ofta varit förföljda av de officiella kyrkorna. Men jag har ännu en fråga. Var inte den första församlingen i Jerusalem en typisk friförsamling? Givetvis var den det. Den liknade varken en luthersk statskyrka, en ortodox ikonkyrka eller en romersk påvekyrka. Därmed står det klart att den kristna friförsamlingen har en mycket äldre historia än de kyrkor som av någon outgrundlig orsak idag har ensamrätt till epitetet ”historiska”. Någon gång använder Ekman faktiskt uttrycket i singularis, ”den historiska kyrkan.” Vad han lägger in i det begreppet förklarar han inte.

Men han varnar för att förkasta vad Gud har gjort i historien. Men vad är det då som är så farligt att förkasta? Är det den katolska, ortodoxa och protestantiska sakramentalismen? Ekman säger inte detta rent ut. Men helhetsintrycket av hans utläggning pekar faktiskt i den riktningen. Många vill nog hellre understryka att det andliga arv som den bibeltrogna kristenheten absolut måste ta vara på och aldrig tappa bort är av en helt annan karaktär. Det är gångna generationers modiga kamp för trosfrihet och sann väckelsefromhet.


Vad betyder ordet sakrament?

Ekman förklarar att det är ett gammalt latinskt ord som egentligen betyder ”ed” eller ”löfte”, vilket naturligtvis är rätt och riktigt men trots allt en något ofullständig förklaring i en avhandling om nattvarden. I olika katolska skrifter kan man läsa att kyrkofäderna utvidgade betydelsen av ordet ”sakrament” till att betyda detsamma som ”mysterium” (mysterion på grekiska). Den ortodoxa kyrkan använder helt naturligt hellre det grekiska språket än det latinska. Den utger sig därför som förvaltare av ”mysterierna”, medan påvekyrkan säger sig förvalta ”sakramenten”. Båda dessa sakramentala kyrkor blir därför säten för en slags mysteriereligion där frälsningen förmedlas genom olika slags ritualer. Ekman säger:

-Ett trosmysterium är något som är bortom vårt begränsade förstånd och som behöver uppenbaras för oss genom Anden och tas emot i tro.

Det är faktiskt en bra definition, men den blir missvisande då den tillämpas på nattvarden. Det nytestamentliga ordet ”mysterion” används nämligen aldrig med avseende på varken dop eller nattvard. Det finns egentligen inte någon sakramental teologi (mysterieteologi) i Nya testamentet. Det finns instiftelser, heliga handlingar och olika medel till hjälp och uppbyggelse. Men inga mystiska kulthandlingar.


Kan nattvarden jämförasmed inkarnationen?

Enligt Ekman kan den faktiskt det. Han skriver:

-Att Jesus Kristus, den andra personen i Treenigheten, inkarnerades och blev en verklig fysisk människa innebar att Gud förenar sig med, välsignar och verkar genom den fysiska skapelsen. När Jesus instiftar sakramenten gör han samma sak. Han låter sin nåd flöda genom fysiska, skapade ting. - Gud var reellt närvarande i Jesus och genom Jesus. Det är detta man i teologiska termer kallar för sakramental närvaro och inkarnationen är det stora exemplet på detta.

Dessa tankar har tydligt släktskap med modern katolsk förkunnelse som numera packar in sin extrema sakramentalism i ett filosofiskt och ibland nästan lyriskt språk, där när sagt allting plötsligt blir ”sakramentalt”. Är det möjligen så att den gamla sakramentalismens tydliga släktskap med magi måste döljas av ett religionsfilosofiskt resonemang för att passa den moderna människan? Man säger exempelvis att ”naturen är underbart sakramental i sin mångfald och rikedom.” Och den katolske biskopen Anders Arborelius har presterat följande aktstycke:

-Först finns den allmänna sakramentaliteten i skapelsen, sedan genom inkarnationen. Kyrkan är den förblivande inkarnationen. Detta utkristalliserar sig i de sju huvudmomenten, de klassiska sakramenten.

Skapelsen, inkarnationen, kyrkan med dess olika ritualer - allt blir sakramentalt i denna s.k. ”sakramentala teologi.” Det hela blir faktiskt en form av språkförbistring. En helt vanlig ordbok upplyser oss om att adjektivet ”sakramental” hänvisar till något som har med sakramenten att göra. De är två hos protestanterna och sju hos katolikerna. Hur kan någon då påstå att Guds närvaro i Kristus var sakramental! Behåller vi ordens vanliga mening blir ett sådant påstående totalt inadekvat. Att Gud verkligen var närvarande i den jordiske Kristus hör till det fundamentala i den kristna tron. Jesus sade ju själv:”Jag är i Fadern och Fadern är i mig.” Den levande personen Jesus Kristus kunde genom sin undervisning och sina undergärningar på ett helt speciellt sätt uppenbra Guds närvaro. Men hur kan någon tänka att Herren gjorde samma sak då han instiftade nattvarden som då han själv steg ned till oss i människogestalt? Oavsett vilken nattvardsuppfattning vi har kan vi väl knappast tänka oss att Gud kan vara närvarande i rent materiella ting, såsom bröd och vin, på samma sätt som Han var närvarande i den levande gudamänniskan Jesus Kristus. Inkarnationen kan inte jämföras med någon av de kyrkliga handlingar som man idag kallar ”sakrament”.


Men som biskop Arborelius själv säger så betraktar den katolska kyrkan sig själv som en förblivande inkarnation av Kristus. Ulf Ekman och den katolske biskopen tycks vara rörande eniga om detta. Ekman gisslar nämligen ”dem som inte har någon förståelse för Jesus inkarnerad och ständigt närvarande i sin kropp, Kyrkan.” Ekman har möjligen större ekumenisk bredd på begreppet ”kyrka” än Arborelius. Men båda tar fel och använder fel uttryck. I Nya testamentet gäller ”inkarnationen” uteslutande den stora och fantastiska händelsen då Gud i Kristus kom till oss i människogestalt för att bli vår Förlossare. Naturligvis tror vi att Han genom sin Ande är närvarande i sin församling på jorden. Men den närvaron är inte en ny inkarnation och den är heller inte ”sakramental”, dvs. bunden och begränsad till speciella gudstjänstformer.


Symboliskt eller bokstavligt ?

Ekman använder uttrycket ”realpresens” om Jesu närvaro i nattvarden. Det betyder alltså att Jesus är ”verkligt” närvarande. Någon egentlig definition av uttrycket ger emellertid inte Ekman. Han nöjer sig med att framställa det som ett mysterium. Och han anser sin tolkning så självklar att han inte behöver argumentera nämnvärt för den. Han menar att det räcker med en helt bokstavlig uppfattning av Skriftens ord. Jesus sade nämligen vad han menade och menade vad han sade, då han instiftade nattvarden med orden: ”Detta är min lekamen. Detta är mitt blod.” Ja, enligt Ekman är det självklart att lärjungarna uppfattade dessa Jesu ord helt bokstavligt. Först på 1500-talet och senare under upplysningstiden på 1700-talet började man ifrågasätta den bokstavliga betydelsen av nattvardens instiftelseord. De som inte är bokstavstroende förpassas av Ekman då till den kategori som förnekar det övernaturliga.

Alla kristna är nog överens om att Jesus menade vad han sade och sade vad han menade. Men precis som Jesus ord ibland kan ha bokstavlig betydelse, så händer det vid andra tillfällen att han brukar bilder, symboler, metaforer och liknelser. Frågan blir då inte om Jesus menade vad han sade men om vi alltid rätt förstår vad han menade. Det gjorde inte alla på Jesu tid. Då Jesus efter brödundret sade: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv.” (Joh. 6:54), då var det många som missförstod hans ord. Det menar jag faktiskt att Ulf Ekman också gör, för han tillämpar de orden på nattvarden. Detta förefaller mig orimligt av flera orsaker. För det första uttalade Jesus de orden långt innan nattvarden blev instiftad. Varken lärjungarna eller någon annan visste heller vid den tidpunkten att Jesus senare skulle instifta en speciell måltid till minne av sitt försoningsoffer. Talade Jesus om nattvarden då han sade att det var nödvändigt att äta hans kött och dricka hans blod, då var hans ord obegripliga för alla som hörde dem uttalas. Dessutom sade han samma ord i negativ form. ”Om ni inte äter mitt kött och dricker mitt blod har ni inte liv...” Den som menar att dessa ord gäller nattvarden bör ta konsekvenserna av det. Utan nattvarden finns det då ingen frälsning! Då bör botbänken, samtalsrummet och förbönen efter väckelsemötet omedelbart bytas ut mot ett nattvardsbord! Till det bordet bör sökande själar inbjudas för att få liv.

Men det finns kanske ett annat sätt att förstå dessa missförstådda Jesus-ord. Det finns bibelord som talar om feta och märgfulla rätter men som avser andlig föda. Andligt liv får vi nämligen inte genom materiellt ätande. Jesus vill själv vara vårt liv och hans närvaro mat för vår själ. Det måste vara detta Herren menade då han talade om att äta hans kött och dricka hans blod.


Förtjänar pietismenatt svartmålas?

Enligt Ekman var naturligtvis det stora felet med pietisterna att de inte lade tillräckligt stor vikt vid sakramenten. Men efter min mening tecknar Ekman en grov karikatyr av pietismen:

.Vårt pietistiska väckelsetänkande har ofta haft en avoghet och misstänksamhet emot allt yttre. Väckelse är enbart Andens verkan på hjärtat med prioritering av det inre livets odlande och möjligen evangelisation. När detta renodlas och påverkas av rationalistisk filosofi blir väckelsen antisakramental. - Misstänksamheten emot allt fysiskt i pietistiska kretsar har gjort mycken skada. Man vill inte dra någon som helst gräns mellan det heliga och det profana och menar på ett falskt sätt att inga ordningar behövs och att den troende är fri till i princip vad som helst, både i gudstjänstliv och moral. Så tappas fullständigt förståelsen av det heliga.

Var Ekman har hämtat denna ”skräckbild” av den pietistiska väckelsen har jag ingen aning om. Alla väckelser har givetvis haft sina brister eftersom Gud alltid har brukat mänskliga redskap. Pietismen är inget undantag. Men Ekmans beskrivning av pietismen stämmer varken med vederhäftiga historieböcker eller trovärdiga kristna ledares uttalanden. Pietismen uppstod i en tid, då vanefromhet och död formalism var rådande. Behovet var då knappast en sakramental väckelse, för många gick till kyrkorna och tog del i sakramenten. Men det andliga livet flämtade svagt. Kristus hade många anhängare men få efterföljare, som någon uttryckte det. I sin bok understryker Ekman ”nattvardens förmåga att kunna förmedla andligt liv.” Att han då kommer på kollisionskurs med pietismen är inte så underligt. Pietismen föddes ju därför att varken renlärigheten eller sakramentsförvaltningen i den tidens kyrka hade förmedlat särskilt mycket andligt liv.

Den hemgångne norske teologen Carl Fr. Wislöff ställde en gång frågan: ”Har pietismen något att ge oss idag?” På den frågan svarade han med att räkna upp en rad signaler som pietisterna själva sände ut och som vi verkligen behöver idag. Vi sammanfattar dem helt kort. Låt Guds Ord rikligen bo ibland er! Låt det allmänna prästadömet komma i funktion! Kämpa för den sanna tron i kärlek! Ta vara på det kristna broderskapet! Wislöff understryker också att vi behöver pietismens förkunnelse om den nya födelsens nödvändighet och om försakelsens plats i det kristna livet. Ulf Ekman skriver märkligt nog att pietismen fört till att man ”fullständigt tappat förståelsen av det heliga.” Det är ett i högsta grad märkligt uttalande eftersom pietismen egentligen var en helgelseväckelse. Wislöff säger att vi idag har hamnat i en ”nöjeskristendom” utan verklig sälta. Till det yttre skiljer sig en stor del av den kristna ungdomen föga från världens lättsinniga ungdom. Därför behöver vi en sund pietism som för till frälsning från världsligheten, både i sinnet och till det yttre, säger han.

Nej, pietismen förtjänar inte att svartmålas. Wikipedia, den fria encyklopedin, säger exempelvis att vårt grannland Norge inte blev verkligt protestantiskt förrän det blev pietistiskt. Norges store folkväckare, Hans Nielsen Hauge, nämns också i det sammanhanget. Ekman kan ha rätt i att vissa grenar av pietismen, både i gången tid och i nyare tid, varit avgjort antisakramentala. Men att det skulle bero på inflytande från rationalistisk filosofi betvivlar jag. Det är verkligen en förhastad slutsats.

Blir det en stor framtida nattvardsväckelse?

I slutet av boken skriver Ekman att han mött ett behov, speciellt hos yngre, att:

-få del av de rikedomar som den helige Ande deponerat i Kyrkan genom tiderna. Nattvarden är definitivt en av dessa skatter. Man bryr sig helt enkelt inte om, om det är ”katolskt” eller ”protestantiskt”, om det är ”evangelikalt” eller ”karismatiskt” utan frågan blir istället om det är genuint kristet och då alltså är sant. - Vi kommer inom en snar framtid att se skaror av människor som flockas till nattvardsgudstjänsterna.

På ett annat ställe säger han:

-...det finns mycket att hämta och lära av dem som vårdat denna gåva (nattvarden) i århundraden.

Detta är väl ”ekumenisk vidsynthet” i högsta potens! Men vilket sammelsurium! Låt mig bara påpeka ett par saker. Då vi sätter oss in i den katolska kyrkans lära om nattvarden upptäcker vi genast att den är totalt oförenlig med en protestantisk och evangelikal uppfattning. Och vad värre är, den är helt oförenlig med Bibelns grundläggande undervisning. Olika protestantiska och evangeliska samfund uppvisar vissa olikheter i sin syn på nattvarden. Men ingen kan godta den katolska dogmatiken. I påvekyrkan är nattvarden eller mässan som den kallas, nämligen en förnyelse av Kristi försoningsoffer. Genom prästens händer offras Kristus på nytt på kyrkans altare, fast på ett oblodigt sätt. Att nutida katolska teologer försöker byta ut ordet ”förnyelse” med avseende på Kristi försoningsoffer i mässan mot sådana uttryck som ”verkliggöra”, ”aktualisera” m.fl. ändrar ingenting. Den kastolska mässan är en offergudstjänst. Även sentida påvar har tydligt sagt att prästen förnyar Jesu offer på korset. Då prästen uttalar instiftelseorden blir han enligt katolsk tro gripen av Andens kraft så att hans ord får samma verkan som då Jesus själv uttalade dem. Brödet och vinet förvandlas då bokstavligen till Jesu lekamen och blod. Det är möjligt att Ulf Ekman själv kan godta den uppfattningen. I en predikan för några år sedan sade han nämligen:

-Ordet åstadkommer lika mycket när en troende utsäger det som när Gud säger det. Du är Guds medskapare. Du talar och skapar med dina ord.

Oavsett hur det är med den saken, så kan inga bibeltroende kristna, antingen de kallar sig protestanter, evangelikala eller karismatiker skriva under på den katolska mässoffersläran. Guds Ord säger ju tydligt att Jesus har gett sitt liv på korset en gång för alla.

Om Ekman tänker på den katolska kyrkan då han säger att vi har mycket att lära av dem som förvaltat nattvardens gåva i århundraden, blir hans historieskrivning direkt missvisande. Påvekyrkan har gjort allt annat än att vårda den urkristna nattvardssynen. Det är först på 300-talet som vi har de första vittnesbörden om att nattvarden börjar betraktas som ett upprepande av korsoffret. Omkring år 850 omtalas för första gången den s.k. ”transsubstantiationsläran”, alltså vinets och brödets bokstavliga förvandling till Jesu lekamen och blod. Den läran blir dogm först år 1215. Om det aldrig funnits några andra uppfattningar om den saken hade en sådan dogmatisering varit överflödig. På ett kyrkomöte år 1416 bestäms att de troende får nöja sig med brödet då de deltar i mässan. Vinet i kalken förbehålls den officierande prästen. Denna förändring är speciellt underlig eftersom kyrkan lär att man måste både äta Kristi lekamen och dricka hans blod för att få liv. Från och med den tiden får de trogna bara ”en halv kommunion” så att säga. Numera har jag dock sett att katolska nattvardsgäster får lov att doppa sitt bröd i vinbägaren då de går till altaret.

Om det blir som Ekman hoppas att vår tids sökare inte kommer att bry sig om från vilka källor man hämtar synen på nattvarden, kan resultatet bara bli ett. Då får vi tidernas största förvirring. Den kan i sin tur bara växa och frodas i okunnighetens och ytlighetens jord. Om Ekmans budskap om nattvarden huvudsakligen möter bifall och entusiasm visar det att denna okunnighet och ytlighet redan är starkt förhärskande i vårt land.

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar