Men - vid midnattstiden ljöd ett rop!

Appell av Märta Berg

Populäruppfattningarna trängs om den främsta platsen i vårt medvetande. I en sådan tid kan det vara av vikt att återvända till den ogrumlade källan. Intressant för den som söker sanningen - livsnödvändigt för den som söker Guds rike.


Jesus Kristus har i många avseenden fått stå tillbaka för ett antal ”frälsare” som menat sig ha svaren på människans sökande. Historien talar om det och den visar också hur det blev med de frälsande sanningarna.

Med facit i hand - är ett slitet uttryck. Dock, med tillgång till facit kan var och en se och förstå vilken sanningshalt de olika frälsningslärorna ägde, vad som följde i deras spår och vad de gjorde med människorna, hur de förändrade tankesätt och värderingsnormer.

Populäruppfattningar äger inget facit. De representerar det nya, det politiskt korrekta och det som just för de rådande förhållandena menar göra människan gott.

Och de vädjar till våra känslor och vårt förstånd.

Den ogrumlade källan - Jesus Kristus - har ett väsensskilt innehåll och ett väsensskilt syfte. Han vädjar inte till vare sig intellekt eller emotion. Han har en enda avsikt. Frälsning.

Jesus undervisar och talar profetiskt om Guds rike, möjligheten att bli delaktig därav och hur det ska kunna ske. I de 24:e och 25:e kapitlen av Matteus evangelium framställer han mycket sakligt den tid vi nu lever i och där finns ett återkommande tema: Håll er vakna - jag ska komma tillbaka! Och - i en stund då ingen väntar det!

Liknelserna framställs så profetiskt klargörande att den som läser dem har alla möjligheter att förstå. Att verkligen förstå!

Ändå - denna genuina undervisning och alla bibelns tydliga orienteringsmärken till trots - ser vi idag en kristenhet som är upptagen av en helt förbluffande strävan. Man studerar intensivt de rådande populäruppfattningarna, till synes för att finna en möjlig gemensam nämnare. Utan att beakta att en gemensam nämnare har ett fundament: minsta möjliga!

Det var just det som var problemet för fem av de brudtärnor som Jesus berättar om. De hade för lite. För lite av den ofrånkomligt nödvändiga oljan.

De hade sett till att det fanns en yttre och praktisk gemenskap med de övriga, och till en början såg det helt lika ut. Man hade tagit ett gemensamt beslut att gå för att möta brudgummen, man hade insikt om det stundande mörkret och förstod behovet av lampor, av ljus på vägen. Det ser mycket lika ut.

I våra led har det talats mycket om väntetidens påfrestningar, med all rätt, Jesus betonar gång efter annan att vi måste se till att hålla oss vakna.

Ändå tycks det som att han i den här liknelsen vill framhålla något ännu mer djupgående och privat. Det inre livet, som endast kan komma till stånd efter ett personligt val. Som inte har med rutiner eller tillhörighet att göra. Och som inte är förhandlingsbart.

Alla somnade, men det var inte där skiljelinjen gick. När anskriet ljöd vaknade också alla och det var i det uppvaknandet som det kom att visa sig vad var och en bar med sig. På vilket sätt man förberett sig och vilka prioriteringar man hade gjort. Om det var minsta möjliga eller liv och övernog?

Det är så med det ”kristna livet” att det räcker fuller väl med minsta möjliga, det vill säga en gemensam nämnare. Gud är allas pappa och himlen är vårt hem. Eller Nangijala eller Nirvana. Gud är dessutom så generös att han naturligtvis inte tycker det har någon betydelse vad vi kallar honom och vi kan åberopa hans godhet till att välja om vi vill bli anonyma nykterister eller anonyma hederliga smygsupare. Anonyma kristna kanske så vi inte förargar. Vi är i vår fulla rätt att kräva respekt för den tro vi har eller inte har och framförallt vad vi kallar vår gud. Allt detta utgör en yttre, men för den skull långt ifrån ytlig, bas för samhörighet.

Kristusliv - är något helt annat. Där handlar det om närhet till Jesus själv. En så personlig relation att den drar omutliga gränser, skär av och omöjliggör diverse andra relationer. Det handlar om ett inneboende överflödsliv. Ett absolut desperat sökande fram till mesta möjliga!

Jesus, den ogrumlade källan, sa inte ett ord om respekt i det här sammanhanget. Han sa: Gå ut! Han sa att vid midnatt skulle ljuda ett anskri. I det ropet fanns ingen tvetydighet. Inget ”kryssa i det lämpliga” angående vem man önskade skulle komma, inget ”fritt val” avseende gudtjänstordning.

Brudgummen kommer! Gå ut och möt honom!

Inför detta tillkännagivande och detta imperativ blev det plötsligt så obarmhärtigt tydligt att minsta möjliga räckte inte! Det till synes gemensamma visade sig vara ett falsarium. Oljan var slut för några av dem som hade delat gemenskapen.


Vad har då detta att lära oss? Antagligen ödesmättat mycket eftersom vi lever i den tid då detta profetord av Jesus ska gå i uppfyllelse.

När vi läser vidare i liknelsen, finner vi strax att de tärnor som hade intentionen att dela olja, det var de vilkas olja var slut. Det borde väl få oss stämda till eftertanke! Minsta möjliga att stå på dög inte när anskriet ljöd!

De som hade reservdunkar sade blankt nej. Märkligt kan man tycka? Ska man inte dela med sig? Är det inte en kristlig plikt att vara tillmötesgående och generös inför andra människors belägenhet? Vad menar Jesus nu?

Om detta hade varit en populärteologi, en sådan som platsar i vårt moderna ekumeniska och humanistiska tänkande, då hade man gladeligen delat på den olja som fanns. Då hade man tackat Gud för alla som ville ställa upp och göra sällskap i väntandets natt och inte hade det haft någon egentligen betydelse vad eller vem man väntat på, man hade ju i alla fall haft varandra.

Men nu är det Jesus själv som vill lära oss något beträffande tiden för hans tillkommelse, och han söker inte inbilla oss att det kvittar hur mycket eller lite olja vi har. Hans ord visar tydligt att det är mesta möjliga som gäller. Om vi ska nå fram. En kompromiss hade inneburit att ingen av de tio hade varit redo. Hade man kärleksfullt givit avkall på det man själv såg som nödvändigt, skulle förvisso gemenskapen varit intakt, men ingen hade nått fram!

Nu är frågan för oss - ska vi välja kompromissernas gemenskap här i tiden och missa målet? Ska vi riskera härligheten Gud berett för en kort tid av jordisk samhörighet och bekvämlighet? Eller ska vi söka oss fram till ett överflödsliv som ger både ljus och värme ända till den dag Jesus kommer. Ljus över vägen. Ljus över profetordet. Men också ljus över den tid vi lever i så att vi orienterar oss och gör de viktiga valen.

Gå ut! Det talar om uppbrott, men det är ett uppbrott med ett bestämt syfte. Möt brudgummen!

Inte ett uppbrott som leder ut i ett obestämbart irrande bland populärteologiska konstellationer. Inte för att göra spektakulära och effektfulla upplevelser med mer eller mindre karismatiska eller ockulta förtecken. I vår tid är det sannerligen inte lätt att se var gränsen mellan de båda går. Låt inte lura dig, människa!

Uppmaningen gäller inte heller att möta och försöka förstå människor och religioner. Möt brudgummen! Jesus Kristus!

Det är ett enastående erbjudande, men det har sitt pris. Det gäller att inte komma för sent, att förstå vad tiden lider för folk och nationer men också för dig som individ.

I kapitlet före denna liknelse talar Jesus om en ond tjänare och roten till hans ondska var att han sa i sitt hjärta: ”Min herre kommer inte så snart.”

Självsagt är det svårt att vilja snudda vid tanken att vi som kristna skulle vara onda. Vi vill ju inte ens kännas vid att de som inte tror på vår Gud ändå skulle vara onda, för vi har svalt en av de mest populära åsikter som någonsin uttalats, nämligen att människan är god.

Är det ursäktat att undertecknad tillåter sig att rejält höja på ögonbrynen!

Undertecknad är nämligen läskunnig och har dessutom ett par ännu så länge skapligt fungerande hörselorgan.

Tidningarna fylls från första till sista bladet med de vidrigaste varianter på ondskans uttryck och manifestationer. Det är så häpnadsväckande människofientligt och perverst att man som läsare vämjes! En nyhetskväll framför teven bjuder på ännu värre information. Rapporterna och bilderna av de djävulska övergrepp som utförs på hjälplösa individer, barn, djur, natur och likaledes på människovärde och lagstadgade mänskliga rättigheter, får en normalt tänkande och kännande människa att jämra sig i avsky och förtvivlan!

Av hänsyn till arma drabbade i sådana sammanhang avstår jag från att nämna exempel. Jag bara frågar - skulle människan vara god!

En ond tjänare, sa Jesus, började slå sina medtjänare och istället för att ge dem mat i rätt tid började han själv äta och dricka.

De berusades gemenskap var för honom ett alternativ eftersom han inte väntade sin herres återkomst.Vilken gemenskap har ljus med mörker, frågar Herren.

Vilken gemenskap har de gemenskapsberusade med den som kallats till brudgummens möte?

Är det möjligt att blanda vad som helst under kompromissernas alltmer högaktade fana?

Under kärlekens förespeglingar samlas man till ett ätande och drickande som medför att när Jesus kommer så sker det i en stund då ingen väntar det. Det var så han sa.

Och medan “kärleksmåltiderna” pågår delar tjänarna ut hugg och slag till dem som inte kan låta sig nöja med minsta möjliga. De som fanatiskt och med livet som insats tränger sig fram till källan, söker det fördolda livet i Kristus. Livet som lyser ända fram.

Var redo! Var nykter! Håll dig vaken! Brudgummen kommer!

Det är ropet som ljuder i natten.

Jag har ingen som helst ambition att klanka på människor, oavsett vad de menar sig bli saliga på för fason, men jag har en allvarlig inställning beträffande anskriet. Det är midnattstid och populäruppfattningar av skilda slag kräver sin tribut.

Se dig omkring människa - och hör upp! Det hörs ett anskri - och vi måste ta ställning till det. Jesus kommer! Gå och möt honom! Det är din enda salighet och räddning.

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar