Utanför lägret

Predikan av Arne lmsen 

Upptecknad från bandspelare för denna tidning

Det har gått några årtionden sedan fältropet ”utanför lägret” ljöd. Men den, som har läst något i väckelselitteraturen, den vet, att detta rop varit mycket aktuellt. Utanför lägret för att bära hans smälek.

Nu skall jag tala något om detta här i dag. Jag skall försöka nämna några av de mest väsentliga tingen i det här sammanhanget. Då det gäller vårt handlande, vårt andliga tillstånd, kallelsen och målsättningen. Då det gäller vad Gud vill och vad han ämnar göra. Då det här fältropet aktualiserades för fyrtiofemtio år sedan, tänkte man kanhända närmast på ett bestämt läger. Man såg det kanhända rent organisatoriskt. Man skulle överge en organisation och ställa sig fri, som man sade. Nu tror jag för egen del, att det finns en oändligt djupare betydelse i det här, en mycket högre målsättning än denna. Du vet, att första gången befallningen att gå ut möter oss på bibelns blad, är i samband med Abrahams kallelse. Då säger Gud till Abraham: ”Gå ut från ditt folk, från din faders hus, från din släkt till det land, som jag skall visa dig.” Abraham gjorde många skiftande erfarenheter på vandringen mot det utlovade landet. Du möter åtminstone fyra personer omkring Abraham, som var och en representerar olika .andliga tillstånd.

Först var det Tera, hans fader som var en avgudadyrkande man. Han representerar hedendomen. Så var det Lot, som följde med Abraham. Det står om honom, att han följde med. Han hade ingen egen uppenbarelse, ingen vision. Han följde med Abraham. Han representerar ett annat andligt tillstånd, en religiös ljumhet. Du möter hos Lot det typiska draget för all ljum kristendom. Han var upptagen av de närvarande tingen. Han var mer intresserad av det närvarande än det tillkommande. Han var mer angelägen av, att planera för tiden än att ordna för evigheten. Detta drag möter du hos Lot, och Abraham fick skilja sig även ifrån honom.

Så kommer Ismael in i bilden. Om nu Lot är en bild på det ljumma kristna tillståndet, så är Ismael en bild på köttet. Vi kanske kan säga en bild på fariseism, laggärningar och träldom. Han representerar sådana, som vill vinna frälsning på Laggärningarnas och prestationernas väg.

Den fjärde år Isak. Han står som en bild på löftet och gåvorna. Abraham fick kallelsen. Han gick ut ifrån hedendomen. Och det vet vi allesammans, att det ropet går igenom hela bibeln. Några årtionden senare kommer Gud till Moses. Då var det Israels folk, som skulle förlossas från Egypten.

Abraham gick ut ifrån Mesopotamien, ut ifrån sin faders hus och Israels folk gick ut ifrån Egyptens träldom. Där möter du Egypten som en bild på synden och den här världen. Farao står som en typ på satan, motståndaren. Budskapet var så radikalt, att ingenting skulle få lämnas kvar i Egypten. ”Inte ens en klöv skall vi lämna kvar här utan allt skall vi ha med oss”, sade Moses. Det vill säga en radikal skilsmässa mellan det som hade varit och det som skulle komma.

Gud bjöd dem tre dagar ut i öknen, för att de där skulle bli en högtidsfirande församling där Gud själv skulle uppenbara sig för dem. Där ser du situationen sådan den var för Abraham, sådan den var för Israels folk. De skulle draga ut från synden.

Vi är i världen, älskade vänner, men icke av Världen. Gud har inte satt oss att planera och reformera samhället. Gud har inte kallat oss att vara samhällsförbättrare, utan han har kallat oss att vara ljus i mörkret och salt i förruttnelsen. Den uppgiften fyller vi bäst, när vi har bränt broarna bakom oss, när vi har brutit kontakten med det gamla och står helt för Herren. När vi i liv och vandel säger nej till världen och dess inflytanden och säger ja till Gud. Då skall vi finna, att det är två väldiga storheter, som strider med varandra och som .aldrig kan förenas. Det är världens ande och Guds Ande. Vi skall inte ha världens ande. Den tillhör icke oss, utan vi skall ha Guds Ande.

Vad är det, som tillhör världens ande framför allt? Det är nog så, att varje tid har sina särskilda lyten och sina särskilda synder. Och man kan i varje tid möta särskilda karaktäristiska drag, särskilda synder. Jag tror, .att ett utav de mest starka och farliga inflytanden Guds folk utsättes för, är materialismen, mammon. Det är girighet och begärelse efter rikedomar och denna världens goda. Som regel blir det på bekostnad av andliga välsignelser. Jag skall inte tala om det, men jag skall bara konstatera, att Gud inte har givit oss världens ande. När den Helige Ande kommer in i vårt väsen blir vi världsfrånvända. Då står vår håg till de himmelska tingen. Vi känner, att vi längtar efter att få uppleva mer av himlens härlighet och välsignelser. Vi längtar att få gå ut ifrån synden och världen. Strängt taget är ju inte det här ett så stort problem, för när man har upplevt en radikal frälsning, visar det sig i en radikal förändring av livsföringen. Detta följs åt, det är säkert. Det blir en radikal förändring av livsföringen, som helt säkert kommer att sätta sina spår. Bibeln säger nämligen så här - alltså är den uppmaningen även nytestamentlig - att vi skall gå ut. ”Ut ifrån din faders hus, från din släkt, ut ifrån Egypten, ut ifrån Faryao, ut ifrån detta land till ett nytt land.” Då kommer du in på ett nytt territorium, trons område, halleluja! I 2 Kor. säger Paulus: ”Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har den som tror med den som icke tror?” Här har du det igen. Här är gränsen dragen. ”Vad delaktighet har den som tror med den som icke tror eller hur låter sig ett Guds tempel förena sig med avgudar.” Vi är ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: ”Jag skall bo i dem och vandra ibland dem. Jag skall vara deras Gud och de skola vara mitt folk.” Alltså: ”gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem,” säger Herren. ”Kommen icke vid det orent är, då skall jag taga emot eder och vara en fader för eder och i skolan vara mina söner och döttrar, säger Herren, den allsmäktige.” Det är en märklig bild i Gamla Testamentet. Du vet, att den, som hade rört vid en död var oren. Han blev orenförklarad. Och vi vet, att en reningsprocedur måste följa, innan vederbörande blev förklarad ren. Nu står det i bibeln, att Gud är en Gud för vilka? Han är en Gud för levande. Det står, att de levande lova och prisa honom. Det är en död, som alltid är farlig för Guds folk. Det är den andliga döden. I det ögonblick som vi har blivit frälsta, har vi övergått från döden till livet. Vi är inte längre trälar under denna tidsålders Gud, utan oket är avkastat. Bojorna har lossnat, och vi har kommit ut i den frihet som tillhör Guds barns härlighet. Halleluja! Prisat vare Gud och Lammet! Vi har övergått ifrån döden till livet, ifrån mörkret till ljuset, ifrån satans makt till Gud. Nu säger bibeln så här: ”Haven ingen delaktighet med dem.” Det är nämligen helt omöjligt för den som har andligt liv, att uppleva gemenskap med den som är död. Du kan ju fullborda bilden själv. Är man ,andligen död är man för det första helt oförmögen att kunna höra eller se. Och man är helt oförmögen att ta emot impulser. Då är man helt främmande för Guds vilja. Och då är man främmande för alla ,andliga rikedomar och främmande för Herren Jesus Kristus, för korset, för den Helige Ande och för gåvorna. Då är man främmande för allt detta. Man känner icke till det. Men när livet - halleluja - det andliga livet har fötts in i vårt väsen, då upplever vi denna härliga gemenskap med de levande. Men besmittelsen är farlig så länge vi existerar här. Detta är svårt att höra för en kultiverad man eller kvinna, en civiliserad person. Man vill vara någonting annat än det man är. Bibeln säger, att man är död i synder och överträdelser om man inte har mottagit nåden i Kristus Jesus. Denna besmittelse från världen är fruktansvärd, och vi finner oss helt säkert i farozonen så länge vi är här nere. Men om vi står för Jesus, skall vi bli bevarade. Bibeln vet endast om ett radikalt ställningstagande, ingen kompromiss. Den vet endast om ett radikalt ställningstagande emot synd och värld för Kristus och den tillkommande världen. Det är den frälsning och kristendom, som bibeln talar om. Skall vi ha en nytestamentlig kristendom, får vi göra, som de gjorde i förstone. Det blir en helt naturlig sak, när Anden faller och Guds kraft uppenbarar sig, ,att man tar avstånd från synd och värld. Man går ut ifrån synden och världen. När detta är en realitet, går man inte tillbaka dit utan man fortsätter vandringen framåt.

Även i andra sammanhang i bibeln möter oss ropet: gå ut. Jag tänker på budskapet, som nådde de fångna i Babylon. Det fångna Israel i babylonisk träldom nåddes av detta rop. När budet, att de skulle gå ifrån Babylon och vända sig mot Jerusalem, nådde dem, uppväckte Gud Kores ande. Det är märkligt att se, på vad sätt det skedde. Det fanns en man, som hade varit med under hela den sjuttioåriga fångenskapen. Som ung kom han ner till Babylon, kom in i hovet och blev så småningom en utav detta världsrikes regenter. Det var Daniel. Han kom i nöd, ty han upptäckte ett ord hos profeten Jeremia, där det stod, att fångenskapen var bestämd till en viss tid. När Daniel fick se löftesordet, började han bedja och fasta. Då bekände han sina och sitt folks synder. Han förstod, att snart är tiden inne. Den åldrige Daniel var omkring nittio år gammal då. Han hade stått för Gud under hela sitt liv. Han hade aldrig kompromissat i vilken ställning han än var. Han hade aldrig beblandat sig utan hela tiden stått för Gud. Han åt inte vid konungens bord utav hans rätter, utan han hade sin särskilda diet, halleluja!

Vill man stå för Gud, då får man äta från ett annat bord. Man får livnära sig av en ,annan föda en annan näring. Det är på det sättet. Och det visade sig sedan, att Daniel och de andra bröderna, Sadrak, Mesak och Abednego såg finare ut än alla de övriga. De såg bättre ut och hade fått större visdom. Tror du att detta är sanning? Jag tror precis som det står. Det är klart, att när Gud gör någonting, så gör han det bättre, än det världen har att bjuda på.

Daniel började bedja till Gud. Han längtade tillbaka till Jerusalem. Han hade inte gett upp hoppet och så fick han se löftet hos Jeremia. Då började han bedja. Så bad och 'fastade han. Det blev en väldig fasta med mycken nöd och kamp, men Gud uppenbarade sig till sist för Daniel. Jag tror, att det var det som var orsaken till, att Gud uppväckte Kores ande. Det var helt enkelt Daniels förböner. Han bad för sitt folk. Då vände sig Kores i sin edikt och utlovade frihet för israeliterna. Och när dagen kom, då friheten proklamerades, tog de ned harporna, som länge hängt i pilträden och sjöng och spelade på nytt Sions sånger. Det hade de inte kunnat göra i träldomstillståndet. Då hängde harporna i pilträden. Det var ingen sång. Fångvaktarna begärde, att de skulle sjunga, men de kunde icke sjunga. Det går inte .att sjunga, när man lever i träldom. Det går inte att sjunga, när man lever i andlig fångenskap, aldrig. Hur skulle man kunna sjunga Sions sånger i främmande land? Man är ju bortförd och ockuperad. Det finns inga möjligheter. Vad är orsaken till att lovsången tystnat? Vet ni vad det är? Jo, det är träldomsoket. Man är andligt talat bortförd i fångenskap. Och vad är det för fångenskap? Det är den religiösa fångenskapen, den babyloniska träldomen. När upphör den? Jo, när man har fått syn på löftet. När man ser, .att det för snart tvåtusen år sedan utlovades frihet för Guds folk, halleluja! Ära vare Gud och Lammetl Det är inte meningen, att jag skall sitta här i träldom och gråta och jämra mig, utan meningen är, att jag skall sjunga Sions sånger i Israels land, alltså i löfteslandet. Det är icke Kores ande, som Gud har uppväckt. Det är icke Kores, som har givit oss fullmakt att återvända, då skulle vi aldrig ha kunnat återvända. Israel var en geografiskt begränsad enhet och även en politiskt begränsad enhet och man hade vissa element av den judiska religionen kvar, även om man var i fångenskap.

Men i vår tid är det inte Kores ande, som Gud har uppväckt. Han sände sin egen älskade son Jesus Kristus till oss. Och på hans eget ord har vi fullmakt att återvända, halleluja! Vad då till? Till den frihet som tillhör Guds barns härlighet. Vad är det som gör, att man i vår tid har så svårt att förstå lovsången? Det begriper du väl själv, vad det beror på. Man är träl, man är inte frigjord. Nu sitter du här och känner, att du inte är fri. Du är en träl under olika främmande makter. Det kan vara många ting som binder. Min älskade vän, låt mig säga dig, att friheten är proklamerad. Den tillhör dig. Därför kan du inta din plats, halleluja! Då in i löfteslandets härlighet, tag emot välsignelserna! Tag ut av dina rättigheter! Tag ut av den arvslott, som tillhör dig för Jesu skull! Ära vare Gud och Lammet!

Uppmaningen att gå ut, den kommer alltså igen. Så som Gud sade till Israels barn att tåga ut ur Egypten, säger han nu till oss att gå ut ifrån denna världens Babylon. Även den uppmaningen är nytestamentlig.

Forts. i nästa nr.

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar