”RESPEKT FÖR FÖRSAMLINGEN”

Oscar Raattamaa
I januarinumret av Den Kristne stod en artikel att läsa under ovanstående rubrik. Den innehöll många tänkvärda saker. Men när jag läste den, kom jag att tänka på vilka grundorsaker det egentligen var som ingav ”respekt” för församlingen under apostlarnas tid. Det var inte enbart församlingen som sådan, utan de enorma kraftgärningar, tecken och under som gjordes av apostlarna och av en del andra som ingav fruktan. Läs Apg. 2: 43, 5:5, 11-16. (Ordet ”respekt” finns inte i Bibeln.) Jesus hade visserligen redan tidigare givit sina lärjungar makt att utdriva onda andar och bota sjuka, Matt. 10: 1, men efter den examen de genomgick efter Jesu uppståndelse, blev de så tillplattade i sina forna storhetstankar, så att de aldrig använde ordet ”makt och myndighet”, varken när det gällde dem själva eller församlingen. Jfr även 1 Tess. 2:7. De var nu ödmjuka Herrens lärjungar och föredrog att kalla allt, som Gud verkade i församlingen för N Ä D. Apg. 11: 23. Det var trollkarlen Simon, som Ville ha makten, myndigheten och respekten, ty han ville själv lysa. Annorlunda var det nu med Petrus när ett helbrägdagörelsens under hade skett, han säger: ”I mån av Israel, varför undren I över denne man, och varför sen I SÅ PÅ OSS, likasom hade vi genom någon VÃR kraft eller fromhet åstadkommit, att han kan gå.” Apg. 3: 12. Det var den förhärligade Guds son Jesus som hade blivit stor och levande för den lille Petrus, och tron på Hans namn gav den lame styrka i
benen. En annan mycket viktig faktor, som ingav både fruktan och förtroende både inom församlingen och utåt samt i andevärlden, så att Guds kraft kunde fungera, var, att det fanns en sann Gudsfruktan, rättfärdighet, sanning, kärlek och ödmjukhet i dessa mäns liv. De var m.a.o. heluppgivna för Gud och det verk, som var anförtrott dem. De var 5. a. s. öppna kanaler för Guds kraft. I Mark 6: 20 läser vi: ”Ty Herodes förstod, att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom, och gav honom sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken” o.s.v. I Jesu sällskap hade lärjungarna också fått lära sig bönens oerhörda betydelse. Och när de utsträckte sina händer i bön till Gud, så var de inte blodbesudlade. Jes. 1: 15. Det var heliga händer. 1 Tim. 2:8. De skulle då helt få ägna sig åt bönen och ordets tjänst, enl. Apg. 6:4. Tjänandets välsignelsebringande hemlighet hade de också fått inpräntad hos sin store Mästare, icke minst kvällen innan han blev förrådd, då han bl. a. tvådde sina lärjungars fötter. Joh. 13: 1-17, Luk. 22: 24-27. De skulle tjäna i stället för att bli betiänade. Det går således inte att tilltvinga sig själv eller församlingen ”respekt” om förutsättningarna därtill saknas. Att gå hårdhänt och kärlekslöst fram bland de ”enskilde”, inger inget förtroende, utan tvärtom. Förtroendet skall växa och vinnas med tiden. både för den enskilde och för församlingen. Författaren till ovan nämnda artikel menar, att man inte alls bör sovra en predikan, ”vilken personlig inställning man än har till den som predikar”. Men om man vet att ”den som predikar” har gjort många uppenbara förseelser utan att ha ångrat eller gjort bättring, så torde vem som helst förstå att en sådan mans predikan kan ingen ta på verkligt allvar. Det är stor skillnad mellan en s. k. predikan, och det skrivna Gudsordet, N.T:s lära. Den förra skall man gallra, men den senare får ingen hamra. T.o.m. en profetia, som ju anses komma direkt från Gud, säger ordet: ”de andra må döma om det som talas.” 1 Kor. 14: 29. Skulle man då inte ha rätt att bedöma en vanlig mänsklig predikan, utan ta allt som Guds ord, ”ett rättesnöre för tro och vandel”? Men predikar predikaren så, att det stämmer med Bibeln, och gärningarna, ord och vandel vittnar detsamma, då kan många Herodes-själar börja bli ”betänksamma i många stycken”. I fallet Ananias Safira säger författaren: ”Men det var församlingens helighet, som var i fara” o.s.v. Likaså säges det: ”Men i sann nytestamentlig församlingstukt har man att först av allt ta hänsyn till församlingen och Guds syfte med den.” Vidare: ”Man talar så mycket i dessa dagar om kärlek och överseende med den enskilde.” Ja, vad skall man vidare säga om en sådan ”predikan”? Är det inte just de enskilda människorna Vi först av allt bör söka vinna och rädda, istället för den yttre församlingsorganisationen? Med begreppet ”församling” menas ju inte ”bönehus”, ”kapell” eller ”kyrka”, ej ”adressbok”, ”protokollbok”, ”räkenskapsböcker” eller ”föreningsstadgar” 0. s. v. utan ”levande stenar”. 1 Petri 2:5. Upphöjer man en institution, så gudomlig den än är, över de ”enskilda” människosjälarnas värde, kommer man absolut fel. Man finner ofta Jesus samtal med en ”enskild” människa för att vinna henne för himmelriket, och när han hade vunnit dem, så höll han dem i sin och i sin Faders hand. Joh. 10: 28 _29. Han bevarade dem i sin Faders nanm, och Han ”vakade över dem och ingen av dem gick i fördärvet, ingen, utom fördärvets man, ty skriften skulle ju fullbordas.” Joh. 17: 12. Här är det rätta herdesinnet! Jesus gav inte Petrus uppdrag att vakta ”församlingens helighet” som sådan, utan han skulle istället vakta fåren, föda hans lamm, osv. och älska honom. Joh. 21:15-17. Någon församling existerar ju inte utan människomaterial. Till det yttre är en lokalförsamling med sina stadgar och förordningar lik vilken annan förening som helst. Till det inre är det en helig institution för såvitt de människor, som utgör församlingen är heliga, framförallt dess ledning. Men där ”två eller tre äro församlade i Jesu namn”, där är det faktiskt en församling i andlig bemärkelse, ty Jesus är där. Och då själva församlingens Herre och huvud är med, då måste väl ”kroppen” också vara med. Hur Jesus ömmade för de ”enskilde”, visar han bäst i Matt. 18. Med detta vill jag ha sagt att vi inte bör dyrka den lokala församlingsorganisationen, som är hopsatt av några bristfälliga människor som absolut ”Ofelbar”. Tänk bara om den dagen kommer då alla församlingar med dess stadgar upplöses, - existerar då ingen Guds församling längre? Jo, förvisso. Man kan inte riktigt frigöra sig ifrån den tanken, att det måste ligga en viss maktlystnad bakom organisationens ivrare. När man söker att få en lokal församlings institution att utgöra en ”ofelbarhet”, då är man inne på samma väg som den katolska kyrkan. Man skall vara oåtkomlig och upphöjd över all kritik. Och fastän uppenbara orättvisor, lögner, orättfärdiga gärningar, kärlekslöshet, obarmhärtighet, ränker, intriger, förtal m. m. existerar, och kan bevisas med svart på vitt, och kan styrkas genom flera vittnen, -- 1 Tim. 5219-20, sitter församlingsledningen oantastad och i ro bakom den ”gudomliga” ofelbarhetens järnridå och fortsätter som om ingenting hade hänt. Men om någon i församlingen vågar nåvisa dylika företeelser, blir hor'* genast utsatt för de obarmhärtigaste trakasserier, nervpress, bojkott, och till slut för den mångbeprisade ”församlingstukten”, uteslutning, om man inte innan dess hunnit sätta sig i säkerhet i någon annan fålla. I pingstväckelsens början var det ju så, som vi äldre väl minns och vet, att endast sådana som avföll från Gud och gick ut i synd och värld igen, eller spred villfarande läror, uteslöts. Men dessförinnan gjorde man allt för att om möjligt rädda henne. Men hur handlar man nu många gånger? Ofta är det personliga och partiska intressen, som är utslagsgivande i olika sammanhang, och icke sanningen och rätten, och dock är det dessa sistnämnda som är ämnade att vara församlingens ”pelare och grundfäst”. Dock får man hoppas att dessa påtalade förhållanden ej är allmänna och ”kroniska”, utan hör till de sorgliga undantagen!

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar