Köttslig enhet - Andlig splittring!

Arne Imsen
Vad är det egentligen för enhet, som många kristna eftersträvar, och vad är det för splittring, som de är så kolossalt rädda för. När skall det bli klart för alla enhetsivrare, att det finns religiös enhet, som är satanisk. Så långt jag kan förstå är det en livsnödvändighet för en andlig människa att ta helt avstånd från sådana enhetssträvanden. Många predikanter har tagit som sin uppgift att med olika mänskliga medel söka hålla ihop djupt och varaktigt söndrade kristna, vars enhet strängt taget begränsar sig till den gemensamma partibeteckningen. Som regel intresserar sig sådana ledare sällan eller aldrig för Andens enande mission och Ordets omutliga framställning om de troendes enhet. Därför finns det splittring, som är gudomlig och har himmelens välsignelse. Paulus säger: ”Vinnläggen eder om att bevara Andens enbet genom fridens band.” Ef. 4:2. Inga mänskliga strävanden kan åstadkomma det, som Paulus kallar Andens enhet, men Vi kan medverka till, att den enhet Anden skapat blir bevarad. Denna enhet verkar Anden genom Ordet. Det är väl egentligen ,här striden står, ty samfunds- och kyrkoledare kämpar målmedvetet för att skapa ett gott och trivsamt andligt hem där tjänstekvinnans barn och den fria hustruns barn skall enas och förenas. Men det går ej i längden, ty de har vitt skilda mödrar och representerar helt olika naturer. Dessutom föder tjänstekvinnan sina barn till träldom, medan den fria hustrun föder sina barn till frihet. Dagen kommer, då den fria hustruns barn blir medvetna om sin ställning och börjar ta ut av sina rättigheter. Anden faller över dem, och 'den tillsynes eniga skaran delas i minst två läger, som till intet pris kan trivas under samma tak. Den köttsliga enheten sprängs då Anden faller. ”Men liksom förr i tiden den son, som var född efter köttet, förföljde den som var född efter Anden, så är det ock nu.” Gal 4: 29. Skilsmässan, som föregås av konflikter och våldsamma strider, blir oundviklig.
Men då den Andefödda faller ur nåden och därmed överger sin fria ställning, viker snart Anden från henne, och lovprisningen upphör. I denna kraftlösa ställning förlorar hon sin suveräna makt och blir därför ganska snart påtvingad tunga och förödmjukande ok. Detta är förklaringen till de många egendomliga företeelser, som möter vår häpna blick då vi söker följa de stora händelserna på det religiösa området i tiden. Med förvåning konstaterar vi exempelvis, att de flesta kristna numera för att vara toleranta mot oliktänkande, prutar av på sanningskravet, följer minsta motståndets lag och anpassar sig efter Vilka obibliska företeelser och oandliga miljöer som helst. Därmed tror de sig vara särskilt kärleksfulla och menar att de på eftergifternas väg kan bevara enhet och broderskap. Detta är en genomfalsk grundsyn och vilar på något så bräckligt som mänsklig sentimentalitet. Då hjärtat har renats och sanningens Ande flyttat in blir hela varelsen gripen av kärlek till sanningen och önskar på intet vis medverka till att den blir undertryckt genom ovidkommande hänsynstaganden. Den enhet, som byggs upp på kompromisser är från helvetet och kan följaktligen icke ha något gott med sig. Ty om enheten förutsätter att de kristna överger eller avstår ifrån att förkunna och praktisera bibliska sanningar såsom exempelvis pånyttfödelse, dop i vatten och helig Ande med tungotal såsom tecken, Andens nådegåvor, helbrägdagörelse genom tron och sann församlingsgemenskap, åstadkommes en religiös allians, som är helt utanför Bibelns råmärken. Andesmorda människor kan icke trivas i dylika sammankomster. De upplever nämligen att Anden aldrig ger sin sanktion till sådana'ti'llställningar, och de blir som regel betraktade såsom orosstiftare och därför icke önskvärda i sådana sammanhang. Om Anden skulle få tillfälle att utföra sitt verk skulle hela alliansen störta samman som ett dåligt grundat hus för stormen. Sådana alliansmöten är ett oerhört fattigdomsbevis. Man äger i verkligheten ingen andlig enhet men skall ändock söka demonstrera den inför världen. Kyrkorna upplåtes för religiös teater. Nej, det gäller icke det omdiskuterade ämnet: kristen dramatik. Här avses ett långt mer avancerat skådespel där vi bl.'a. finner pingstpastorer och statskyrkopräster som aktörer i de olika rollerna, ty något annat än spel kan det väl icke bli tal om i sammankomster, vilka har kommit till för att demonstrera en andlig realitet, som man i verkligheten saknar. I sammankomster av detta slag är det vanligt att Jesu bön om de troendes enhet citeras, men oftast utelämnas förebilden, som Jesus gav i nästa mening: ”Likasom vi äro ett.” Det är ingen spelad enhet mellan Fadern och Sonen, och den är icke byggd på kompromisser och lögner. Är det denna enhet vi eftersträvar, så måste vi ge rum för Anden. Ty det är genom Anden, som enheten upprättas. Då är frågan genast löst och alla mänskliga enhetssträvanden utdömda.
Det behövs nämligen inga vidlyftiga organisatoriska eller liturgiska arrangemang för att sådana själar, som genom pånyttfödelse och andedop är införlivade med moderkyrkan, det nya Jerusalem, hon som kommer ner ovanifrån, skall uppleva brödragemenskapens underbara rikedom, ty de är förenade med osynliga band och jublar tillsammans för den Guds nåd och härlighet de ständigt får röna. Men då enskilda och församlingar friar till världens makt och gunst, har de övergivit den uppriktiga troheten mot Kristus och sjunker ner i ett andligt otuktstillstånd där de förlorar sin andliga syn och därför tjusas av skökoväsendets falska härlighet. Tro icke. att babylonsbesmittade och Kristustrogna är ett därför att de går till samma kyrka, sjunger ur samma sångbok och offrar till samma mission. De representerar helt olika målsättningar och skulle göra varandra en stor tjänst om de upplöste de yttre band, som binder dem samman i stora partiknippen. Jerusalem och Babylon är och förblir oförenliga, ty det förra är en gudomlig skapelse och det senare en satanisk imitation av Guds verk. ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gör eder delaktiga av hennes synder och får del i hennes plågor.” Upp 18: 4.
Det är avsevärt bättre att uppleva Andens enhet utanför lägret i en mindre krets av andesmorda kristna, än att kunna åberopa nominellt medlemskap med ett blandat religiöst kollektiv - större eller mindre -- som är splittrat i en mängd olika anderiktningar.
I nästa nummer skall vi ta upp andra sidor av detta aktuella ämne.





 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar