Jag mötte Jesus på ett Maranatamöte

Efter många år inom Pingströrelsen, hade jag sedan några år tillbaka, genom omständigheternas makt, fått mitt .andliga hem inom Metodistkyrkan.

Mitt liv var icke som det skulle vara. Jag levde nästan bara ett halvt liv, ty min kropp var ständigt plågad av sjukdom, och ett högt blodtryck gjorde att jag strängt taget inte kunde besöka några möten för att icke riskera att falla ihop av trötthet.

Det var inte någon nervsak; utan det var sjukdomar konstaterade genom kliniska undersökningar. Både röntgen, elektrogram och blodprov hade utvisat att jag hade minst fyra olika sjukdomar, som förutom trötthet åsamkade mig fruktansvärda smärtor. Sprutor, tabletter, piller och pulver i dagliga doser gjorde det dock möjligt för mig att leva vidare.

Det var oktober. Tidningarna hade skrivit massor med saker om en ny rörelse, som kallades Maranata. Jag hade skummat nyheterna. Jag visste ju av gammal erfarenhet, att man ofta smutskastade allt, som hade sitt ursprung i kristendomen. Reportagen i tidningarna härrörde sig från möten i mellansverige och jag hade fått för mig, att denna underliga rörelse hade sin hemvist där.

En lördag kom jag prom-enerande Tunnelgatan fram i Stockholm. Jag stannade vid Viktoriasalen och läste på den stora affischen - MARANATA Med intresse tog jag del av de övriga uppgifterna på affischen.

Mitt intresse var väckt. Hit måste jag gå och övertyga mig själv om, vad det var för' slags rörelse, och på lördagskvällen hade jag bråttom att komma iväg till mötet.

Viktoriasalen var så gott som fullsatt av en glad och hänryckt skara, som sjöng och lovprisade Gud. Jag tyckte nog att de var litet högljudda av sig, men jag hade inte suttit där länge förrän jag kände, att Guds Ande var utgjuten över mötet, och då visste jag, att denna rörelse var från Gud. Det var en ny väckelserörelse.

Snart kom jag på mig själv om att jag satt där och iakttog allting med beundrande blickar. I allt detta högljudda och glada var dock en underbar ordning, en samklang, som ingen människa kunde dirigera, men som det tycktes mig att Gud ordnade med sin Ande.

Under mina tidigare år hade jag märkt hur barnen blev undanknuffade, strängt hållna och visade på plats vid mors eller fars sida, och man hade ofta hört omm: Det är inte bra för barnen att vara med om religiösa möten, de kan ta skada därav.” Förr blev även predikantena irriterade av barnen om de inte förhöll sig i stillhet och mången var det väl, som tappade tråden i sin predikan genom ett barns för närgångna intresse.

Här hade barnen sin fria hemvist, och med glädje och inspiration deltog de i allting, och när man såg barnens taktfasta handklappningar, när de deltogo i sången, förstod man Mästarens ord när Han sade: ”Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke; ty sådana hörer Guds rike till.”

Sångarskaran sjöng den ena härliga sången efter den andra, .alla talade de om den stora glädjen och nödvändigheten av att söka Gud och var det icke så, att de gemensamt uttryckte sitt vittnesbörd med orden:
Vi är här en frälsad, lycklig skara, som om Jesus nu gärna sjunger glatt, Han, som är vår väg igenom livet och i frälsningen givit oss en skatt.Snart vi hunnit ända fram till målet och av Jesus vär segerlön vi får. Utav hjärtats glädje skall vi sjunga, När vi då uppå Himlavägen gär. Ack, du kära vän, som oss har skådat på vår vandring, på vägen hem till Gud, skall du med oss inför Kungatronen stämma in i mångtusen tungors ljud.
Efter predikan och sång uppmanades de som voro sjuka att komma fram för förbön. Jag var icke sen att efterkomma uppmaningen, och sedan bröderna bedit för mig, vandrade jag hem uppfylld av en lyckokänsla som icke kan beskrivas. Kanske att icke värken hade försvunnit helt ännu, men den lyckokänsla som uppfylle mig gjorde, att jag icke kände av någon sjukdom.

Min tungas band hade lossat och jag kunde obehindrat prisa Gud för hans underbara nåd och vittna om den frälsning, som han beskärt oss genom Jesus Kristus. Efter några dagar samtalade jag med en broder och uttryckte min förundran över det sagolika, att en människa kan ha värk i sin kropp och ändå inte känna något av den på grund av den lyckokänsla som genomströmmar kroppen. Då brodern sade: ”Det var ju det som var förhållandet med de första martyrerna, när d-e blev utsatta för människornas plågoris.” Visst träffade väl stenarna med hela sin kraft och orsakade de dödsbringande såren, men lyckan över att vara frälst och få gå att möta Gud gjorde, att de icke kände smärtorna.

Det får vara hur det vill med detta förhållande, men jag vet, att då Guds Heliga Ande uppfyller kroppen, försvinner alla smärtor och glädjen uppfyller Guds stad. Det är som redan Psalmisten uttryckte det: En ström går fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning. Det är därför som alla de heligas tungor prisar Gud, när Han utgjuter sin Heliga Ande över Församlingen, Guds stad.

Josef Blomgren
 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar