Ideal

Målle Lindberg 

Du har säkerligen många gånger hört uttrycket: Säg mig vem du umgås med, så skall jag säga dig vem du är. Det är sant. Man vet ganska mycket om en människa, om man vet vilka människor hon tycker om att vara tillsammans med. Men med lika stort fog skulle man kunna säga: Låt mig veta vad du har för ideal, så skall jag tala om för dig, vad du är för slags människa.

Ideal. Det är något, som man ser upp till, som man tycker närmar sig det fullkomliga eller rent av är fullkomligt och som man gärna skulle vilja likna. För många ungdomar är idrottshjältar och filmstjärnor idealen framför alla andra. Det är nog alldeles riktigt att det kan finnas mycket att beundra hos en framstående idrottsman: viljekraften, uthålligheten, prestationen på tävlingsbanan. En filmstjärna beundras ju vanligen för att han eller hon ”ser bra ut” eller spelar medryckande. Vad en stor filmartist kan framställa, kan också ofta vara beundransvärt och det arbete, som den sortens människor måste lägga ner på sitt yrke, lär vara mycket hårt, hårdare än de flesta andra yrken. Det är inte alls underligt, att ungdomen ser upp till och avgudar stadions och den vita dukens folk.

Men det är högst osäkra om förgängliga ideal. Man kan inte vara världsmästare mer än en ganska kort tid. Det kommer en dag, då man inte når upp till sitt eget rekord. Så småningom hamnar man i skymundan. Ingen hurrar längre för den forna storheten eller tigger hans autograf och porträtt. På samma sätt är det med den en gång världsberömda filmstjärnan. Var finns de nu? Alla dessa storheter som för några år sedan skyltade i veckotidningarna, och vilkas vanor och levnadssätt ådrog sig så stor uppmärksamhet? Det vet ingen och ingen bryr sig heller om det.

Tycker inte du som jag, att ett ideal borde vara något som har längre varaktighet? Borde inte de som väljs till ideal vara personligheter, som tål att synas på nära håll, som är äkta och sanna, som är goda och människoälskande? Det kan finnas sådana idrottshjältar och filmstjärnor, säger du kanske. Ja det kan det, men det är inte för de egenskapernas skull de beundras. Hurudana de är till sin inre människa, vet man vanligen ingenting om.

I historien, i litteraturen och i det enkla vardagslivet, kan du finna dem som är värda att beundras och efterliknas. Inte därför att de är fullkomliga, utan därför att de sträcker sig mot något som är högre än de själva. Det kan göra mycket ont att upptäcka, att det finns sådant som inte är vackert hos dem, som vi sätter högst. Vi är alla skröpliga människor, som måste förlåta varandra att vi inte hunnit längre än vi gjort. Det är den redbara och rena viljan innanför svagheterna som är det viktigaste.

Det sägs, att människan förvandlas till det hon älskar. Älskar du det som är rent, starkt och kärleksfullt, ska du så småningom ge det allt större plats inom dig och börja att efterlikna det. Vill du möta det allra renaste och renast i en levande mänsklig gestalt, ska du söka det på evangeliets blad, hos honom som en gång var barnet i krubban och växte till att bli dödsövervinnaren, befriaren av det gudomliga i människan. Han är den fullkomliga idealgestalten, densamma genom alla tider. Han sviker inte. Hos honom kan varje människa, ung eller gammal finna det som för henne är det högsta.

När man kallar Kristus sitt ideal, har man därmed långt ifrån uttöm allt som är att säga om honom. Han är mycket mera än så. ”Vi av din sanning gripa blott en flik”, står det i psalmen 252, ”ditt väsens fullhet än är outsagt.” Ju mer du lär känna honom, desto bättre ska du förstå att psalmdiktaren har rätt.

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar