I-KABOD

Erik Dalman

De flesta av läsarna känner väl igen uttrycket IKabod? Prästen Elis dödssuck, när budet nådde honom att Guds ark var tagen och bortrövad.
Guds ark var det centrala i tabernaklet och i den gammaltestamentliga gudstjänsten. Herrens ark var A och O, det väsentliga, och placerad i det allra heligaste i templet. Där förvarades Ordet i form av stentavlor på vilka Herren själv med sitt finger nedtecknat budorden.
Guds härlighet överskyggade arken och vilade över den. Härligheten hade följt med allt ifrån Sinai, under den långa ökenvandringen och fram till Kanans land. Folket såg den i form av en molnstod om dagen och en eldstod om natten. Den höjde sig och sänkte sig understundom men var alltid över arken och tabernaklet.
Den var Guds osvikliga tecken på att Han gav sin sanktion till sitt eget Ord.
Där Ordet bålles heligt och förvaras och bevaras i det allra heligaste, där man bevarar och slår vakt kring Ordet, där uppenbarar Herren sin härlighet.
När fienden lyckades röva bort arken från Israel var också härligheten borta. Då blev det IKabod, d. v. s. härligheten var borta från Israel.
Vår tids kristna borde emellanåt begrunda det lilla ordet IKabod. Det kan bli till stor lärdom. Framförallt vill det visa oss att härligheten kan gå förlorad. Den kan förloras framförallt genom att det som Gud givit och bestämt skall ha centralplatsen i våra liv och i vår gudstjänst, skjuts åt sidan för andra ovidkommande ting.
Det Gud en gång givit kan ej ersättas med något annat.
Om man studerar väckelserörelserna i gången tid, så skall man finna, att de samtliga från början varit en verklig andlig väckelsevåg, som svept fram över bygderna. Själar ha blivit väckta, frälsta, döpta och andedöpta och Jesus Kristus har blivit det centrala i deras liv. Men, så kommer det mänskliga in i bilden. Ovisliga och nitiska proselytvärvare har börjat attackera de nyfrälsta och med penna och anteckningsbok i näven ha de gått omkring och skrivit in den nyfrälste i den s. k. församlingen.
Den förut så lyckliga själen skrivs in i en samfundsmatrikel och får lära sig något nytt som inte är nyttigt, nämligen att bli en trogen och nitisk ”församlingsmedlem”. I själva verket blir den s. k. församlingen till en snara, som inte blir så lätt att komma ur. Åtminstone inte utan att bli ordentligt smutskastad.
Det moderna samfundsväsendet är en styggelse därför att det sätter den egna organisationen främst och låter väsentliga ana'liga ting ställas i skymundan. Det egna samfundet placeras i det allra beligaste.
Att en väckelserörelse stelnar till ett religiöst samfund är i och för sig en mycket beklaglig företeelse, men det sorgliga är, att man försöker inbilla sina medlemmar, att man alltfort ar en väckelserörelse, och till varje pris försöker behålla järngreppet om sina medlemmar genom att framställa den verleliga va'c/eelsens ba'rare som splittrare, som samlar sig kring och tar parti för köttsliga och oandliga bröder.
Att en s. k. församling, som kommit in i ett IKabodtillstånd uppfylls av avund gentemot en fri församling där Guds härlighet råder, är ganska förklarligt, men föga hedrande. Alla har vi samma möjligheter. Det gäller i dag som fordom att göra sig fri och gå'ut till honom utanför lägret och bära hans smälek.
Vi måste erkänna vårt stora beroende av Gud och hans nåd. Om ej härligheten finns i församlingen och över våra liv så är ej Gud själv med heller. Den saken är klar.
Jag Vågar inte klandra bröder, som stått i ledningen för en väckelserörelse, som nu stelnat i religiösa former. De ha säkert gjort vad de förmått med predikan, förmaningar och böner. Men vaksarnheten och vakthållningen kring det centrala har brustit. Ovidkommande och världsliga ting ha fått spelrum och de förödande krafterna har utfört sitt verk.
Än är det tid att vakna. Herren ger ny nåd i dag! Må Gud ej skriva ordet IKabod över våra liv. Utan må i stället hans härlighet vila över våra församlingar. Då skall den nu begynta föryelsevågen rulla Vidare over våra bygder och över världen innan Jesus kommer.
En församlings och enskilds IKabodtillstånd är självförvållat. Det är visserligen så att fienden, satan, sätter in sina stormanfall mot den församling och människa, över vilken Guds härlighet vilar. Men Herren har makten och han bevarar alltid den själ som söker sig till honom.
De hjärtan som Jesus renat och tagit i besittning utgör det Nya Förbundets tempel. Där, i det allra heligaste, tronar han, Jesus. Och över hjärtetemplet vilar Guds härlighet.
I en kommande artikel skall jag försöka skriva ned några tankar om Guds härlighets återsken.


















 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar