”GENOM HANS SÅR..."

Einar Olsson

Joh. 20:1929.

Det är en av Jesu lärjungar, som har stått framför min inre syn i dag. Det fanns ju en väldig variation av karaktärsdrag hos dessa Jesu lärjungar: Den ene var inte den andre lik, liksom förhållandet är bland oss i dag. Där fanns denne Tomas Didymus, tvivlaren. Hos honom fanns ett drag av melankoli, och melankou liska människor har lätt att komma ned i en dyster sinnesståmning och i tvivel. Det är till sådana själar jag nu har ett budskap.

Det är inte mycket som står skrivet om Tomas i Bibeln, det mesta återfinnes i Johannes evangelium. Första gången vi blir intresserade av honom är när Jesus skall gå till Betania för att uppväcka Lasarus. Sedan Jesus låtit Marta och Maria Vänta på sig i fyra dagar säger han: ”Låt oss nu gå dit.” Då säger Tomas: ”Vi går med och dör med honom.” Jag tycker, när jag läser detta, att han var mera en lärjunge till Son krates än till Jesus. Det var något stoiskt över Tomas, när han önskade ge sig och dö tillsammans med Jesus. En annan gång sade Jesus: ”Jag är vägen saningen och livet” och ytterligare: ”Ni vet vart jag går.” Då sade Tomas: ”Vi vet inte vart du går, huru skulle vi då veta vägen.” Där finner Vi Vissa drag av tvivel.

I de upplästa verserna ser vi att Tomas nu hade kommit i ett mycket svårt läge. Den svåraste situation, som han någonsin hade varit i under sitt liv, hade nu uppstått. Jesus hade tagits ifrån dem. Alla lårjungarna hade det svårt, men Tomas hade det en aning svårare än de andra. När de samlades så var han inte med dem utan befann sig på annat håll. Så kom Jesus till dem, som var samlade. När de sedan träffade Tomas, så berättade de för honom: ”Vi har sett Jesus. Han visade oss sina händer och sin sida och samtalade med oss, kom till oss och han sade Frid! Dessutom andades han på oss och sade: ”Tag emot Helig Ande!” Då sade Tomas: ”Jag kan inte tro detta.” Det är de orden, som har givit mig en text: ”Då kan inte jag tro”. Nu ville Tomas inte hara se det. Han ville sticka in sitt finger i hålen efter spikarna i Jesu händer och sticka in sin hand i sidan där krigsmannen stungit upp honom så att blod och vatten kom från hans hjärta.” Om jag inte får det”, säger han, ”då kan jag inte tro.”

När Jesus kom till dem nästa gång, åtta dagar därefter, då var Tomas med. Jesus säger då till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här ser du mina händer och räck hit din hand, här är min sida. Nu skall du inte tvivla längre utan nu skall du tro.” Tänk, Tomas Ville inte utan Vidare tro det, som lärjungarna sade, att Jesus hade uppstått. Det är ju underligt, att han inte ens kunde tro på sina egna bröder, när de sade, att de hade sett den uppståndne. Tänk, att ändå inte kunna tro det! Lärjungarna berättade ju också vad Jesus hade sagt. Allt var ju så klart. Men Tomas kunde inte tro det, och så tog han det tecknet att han ville sticka sitt finger i hålen i Jesu händer och sin hand i Jesu sida. Då skulle han vara Viss om, att det var Jesus och att Han hade uppstått. Han ville se och känna först. Och på allt Guds verk finns det naturligtvis tecken, eljest skulle man tvivla på det och undra om det verkligen är Guds verk. Är det Jesus det här? Det är många, som undra så. Är det Gud det här eller 'är det något annat? Men det år med det, som det är med engelska flottan, som jag läste om en gång. I alla linor och i alla rep och tåg, som tillhör engelska flottan finns det en röd tråd. Om man alltså får tag i den minsta lilla repstump, som tillhör engelska flottan så vet man, att den hör till just den flottan och inte den svenska eller någon annan flotta, ej heller någon privat person. Så är det också med allt Guds verk. Det finns en röd tråd i det. Det finns något av försoning i det, det finns blod. Det är märkt ifrån Golgata. Det 'är härligt att veta, att det förhåller sig så. Hur blir med oss, när vi får uppleva det? Jag läste någOt i dag, som var väldigt intressant och levande i 2 Kor. 3: 1214. Det är härligt att få ha det öppet och underbart, slippa att ha någon mysticism .Det finns mycket av det i tiden. Det blir så gruvsamt med många saker. Jag undrar ibland: ”Hur är det här då, det är så underligt.” Då får man börja undersöka; är det här ett verk från Golgata? Har det någon Golgatastämpel, ser man något av Jesu sår i det eller är det någon mänsklig mystik. Det är viktigt att förstå detta.

Sedan jag blivit frälst och nyandedöpt kom jag en gång att vara tillsammans med en stor grupp ungdomar, som också var andedöpta och vi hade en bönenatt. Det var en underlig bönenatt, det var tungotal hela natten igenom, och när jag gick hem på morgonen tyckte jag att jag var så oerhört tom. Det var inte mycket kvar av allt det, som skulle ha varit så rikt. Jag sade till någon: ”Vi har säkerligen kört fel i natt, det verkar så inom mig.” Eljest tycker jag om tungotal, det skall talas mycket i tungor, men det skall finnas gränser för allt. Det skall inte bara vara tungotal. Jag hittade dock tillbaka igen och fann tråden, den där röda.

Så kom det dagar, då vänner övergav mig, det gick så långt, så de övergav mig, de flesta Jag blev ganska ensam." Jag hade ju åndock en grupp vänner kvar, och nu undrade jag hur det skulle gå att leva mitt liv så där på fri hand, ensam med Jesus. Och då läste jag ofta: ”Ensam i bräcklig farkost, han över vreda djup, stjärnvalvet över honom lågar, nedanför brusar hemskt hans grav, framåt såg hans ödes bud, uti djupet bor, som uti himlen, Gud. ”Tänk att det gick att följa vägen då också, kånna igen Jesus. Det skall jag tala om för dig, att i dessa dagar gäller det att känna igen Jesus. Jag kan säga det öppet. I Våra dagar gäller det att ha allt sårmärkt ifrån Golgata.

Vi kan lätt komma in i en verksamhet, som inte är sårmärkt. Då är det inte endast tungotal, utan det hela ledes av profetior, men profetiorna säger inget om såren och om Jesus. Då är det fara å färde, det skall vara sårmärkt allsammans. Allt vad jag får tag i, i Guds verk, en sång, en bön, ett vittnesbörd skall vara märkt av detta: Jesu död på Golgata, såren. Så ville den gode vännen och brodern Tomas ha det. Halleluja! Han sade: ”Jag tror inte på edra vittnesbörd, om jag inte får tag i såren. När han fick det, då förstod han, det här är Jesus. Och det är mycket allvarligt just nu, om man skall hitta Vägen hem. När jag kommer till himlen, vilket jag hoppas att jag skall göra, om jag icke avviker från vägen, då skall jag gå rakt fram till Jesus och så skall jag tacka honom för såren. Jag skall tacka honom för att han en gång visade mig såren. Det var de, som förkrossade mitt hjärta första gången. Det kunde inget annat göra, utom denna gränslösa kärlek, som uppenbarade sig i såren. Hittills har jag följt denna väg, och når jag målet, beror det på att jag följt den sårmärkta vägen till slutet och därför kommit hem. Det blir värt att gå fram till Jesus och tacka honom för detta.

Tänk, att han visade dem just såren. Han visade sina händer och sin sida. Han kunde ha visat dem så mycket annat. Han kunde ju, som många människor beundrar i dag, visat dem sin styrka. Ty han är stark. Han kunde ha visat dem sina överarmar, de var nog muskulösa, han bär ju hela jorden på sina tre fingrar. Då har han kraftiga fingrar och en väldig överarm.

Han kunde ha visat dem sin kraft. Akta dig för att strida mot honom. Då gör du som myran, som hamnade på rälsen och hörde dånet när expresståget kom. Då reste hon sig på bakbenen mot tåget, men det var meningslöst, för i ett nu var hon borta. Så är det att resa sig mot Gud, ty han äger en våldsam kraft. Att strida mot honom är meningslöst och fåfängt. Men han Visade dem inte dessa egenskaper i första hand, utan han visade dem såren.

Forts. i nästa nr.

 

Sök på midnattsropet.se

Sprid Midnattsropet

Sprid Midnattsropet
Beställ fria exmplar att dela ut

Mest lästa

Få nya uppdateringar med e-post

Antal sidvisningar